I väntan på att de stora skall öppna sina vårutställningar … äsch, vad är det jag säger? Många mindre aktörer hamnar i skymundan då vi ger all uppmärksamhet åt de stora begivenheterna. Resultatet är att vi missar mycket värdefullt som är på gång runtom på fältet. De stora i all ära, jag menar det faktiskt, men vi måste hitta en balans mellan de stora och de små och alla där emellan. Att bygga och upprätthålla denna balans är en viktig utmaning för oss som skriver om konsten.
En annan utmaning ligger i att försvara konstens berättigande då det är så mycket som slåss om både vår tid och våra – och samhällets – tillgångar. Och vad är konst bra för, egentligen? Och vilken konst är bra?
Det har aldrig varit självklart att alla kan eller vill ta till sig, eller ens bry sig om konst, vilken form det må handla om. Konsten skall inte heller tvingas på ointresserade människor. Men det roliga är att konstintresse är något som kan väckas hos de allra flesta, fast också det förvisso kan vara en utmaning. Speciellt samtidskonsten är inte så lättillgänglig alla gånger – allt oftare involverar den långt bearbetade idéer med mer eller mindre abstrakta och teoretiska rötter.
Det är i sådana tankar jag vandrar omkring i konstnärsägda och -styrda Åbo konsthall, där året inleddes strax efter Trettondagen med två utställningar: Mortti Saarnias Den allergiska boskapsherden och I want to belong to the living, en tre konstnärers samutställning.
Karlakarl med obstakel
Utställningarna hör till dem som inte öppnar sig på momangen, men ger valuta för den tid de ges. I sin berättelse om den allergiska boskapsherden går Mortti Saarnia med lågmäld humor och finkänslighet in på könsidentitetsproblematiken: boskapsherden är, med Saarnias ord, en bög som i femtiotalets Finland gör allt för att bekräfta sin manlighet med marlboromannen som ideal och rollmodell. Det blir inte helt klart hur det går för den hästallergiske hästskötaren, men bildberättelsen antyder anpassning och utplåning i en kultur, dvs livsmiljö, som vid tidpunkten kriminaliserade homosexuella handlingar. Den inledande bilden, ett enkelt fotoporträtt, signalerar en uppenbar identitets- och ideologisk konflikt: den avporträtterade är iklädd cowboyhatt och indianponcho. Vad händer med en människa vars identitet tvingas in i sin egen motsats?
Utställningen, Saarnias första solo, känns som ett fräscht bidrag till det pågående identitetssamtalet. Verken är till största delen högeligen varierande fotografier, printade på duk så en del av dem kan vid första ögonkastet tas som målningar. Min favorit är installationen The Priceless Shadow of My Horse: en häst, som från mule till svans mäter cirka 20cm, bär på sin rygg en pytteliten men desto tuffare cowboy som bredbent står med lasson i beredskap. Paret roterar på en liten plattform och bildar skuggor på en molnig duk upphängd på väggen bakom. Hästen är översållad med prydnader med manliga konnotationer: muttrar, skruvar, (mini)kättingar, en läderpiska. Här möter det humoristiska något som river till i själen; associationerna går ut många håll och lämnar öppet för eventuella koder som jag med mina referensramar inte känner till.
Taktil nyläsning av det förflutna
De tre sinsemellan mycket olika konstnärerna Anna Hillbom, Isfrid Angard Siljehaug och Ann-Catrin Olsson har i sin utställning fått de individuella verken att smälta samman i en både rolig och välartikulerad helhet. Namnet de gett sin utställning är något gåtfullt, samtidigt en rörande viskning om längtan efter att ingå i ett större sammanhang med allt vad det innebär av förflutet och nu, fantasieggande mystik och något påtagligt hudvarmt. För att möjliggöra en personlig förståelse av tiden, en spricka i kronologin, säger de, har de använt element ur konsthistorien, arkitekturen, mytologin och kroppen.
Här är det onekligen en smula utmanade att se kopplingen mellan verken och tankarna bakom. Kanske utgör tankarna en fond mot vilken konstverken får ett sammanhang, en mening som är alltför abstrakt att fånga i ord. Verken blir överraskande sensuella, sinnliga, vid längre betraktande. Konstnärernas dröjande i och med sina material skapar vad jag erfar som något av en förtrollning, där ytor och former varsamt skvallrar om handens och tankens samarbete.
Svenska Anna Hillbom, bosatt i Malmö, jobbar med mässing, lera, gips och trä som hon bearbetar för att lyfta fram materialens själ i sin strävan att skapa en känsla av samtidig fragilitet och storslagenhet. Skulpturerna, löst grupperade på golvet, har mjuka organiska former. Norska Isfrid Angard Siljehaug, bildkonstnär och vävare bosatt i Amsterdam, anknyter till traditionen och använder ord som leker med bild och form i de tunnvävda textilierna som har en roligt filosofisk touch. Ann-Catrin Olsson, Gävle, står för de humoristiska inslagen på utställningen – hon jobbar med både tillverkade- och naturmaterial och skapar nonsensverk, artikulerade på ett sätt som ger dem en självklar, självmedveten integritet. Arbetet rör sig kring frågor som ‘kan jag känna samhörighet med någon genom intuitiv förståelse av rörelse och stillastående i ett annat material utgående från mina egna lekamliga erfarenheter?’. Kryptisk, javisst, men så får det ju gärna vara.
I entrévåningen har Åbo Artotek samlat vintriga verk ur samligen till en trivsam Vinterträdgård, där det går att slå sig ned i en speciell soffa och begrunda!
Mortti Saarnia: Den allergiska boskapsherden
Anna Hillbom, Isfrid Angard Siljehaug och Ann-Catrin Olsson: I want to belong to the living
Utställningarna pågår till 6.2.2022
Bonckys blandade 