Magnus Gräsbeck
Den 4.1.2022 kl. 8.50 hördes på YLE Radio1 en av rösten att döma ung kvinnlig kåsör, vars namn jag tyvärr missade. Jag trodde knappt mina öron, men blev desto gladare.
Det var första gången jag hörde någon kommentera det som biskopen John Vikström i en Spaltarenkolumn i ÅU kallade ungefär självförverkligandeidealet.
Påhejat av kommersiella aktörer har idealet i några årtionden redandrivit ung som gammal att ständigt försöka bli bättre. Man har låtit oss förstå att det är vars och ens plikt att inte nöja sig med sig själv som man är. Vi har blivit lärda att var och en ska söka efter sitt ”rätta” jag. Böcker, videor, podcasts etc. som förespråkar denna doktrin har blivit bestsellers.
Självförverkligande är det väl inget fel på, men i dagens värld har doktrinen satt press på oss att inte nöja oss med att vara glada medelmåttor utan alltid förkovra oss, sträva till att bli bättre.
Enligt kåsören är psykiska problem bland ungdomar och unga vuxna vanligare idag än någonsin tidigare, och om jag uppfattade henne rätt har det ett samband med den press som de upplever på sig själva.
Jag har diskuterat detta med mina ungdomar – söner poch deras sambor. De upplever att de nog genomskådat självförverkligandedoktrinen. Man kan vara alldeles tillräckligt bra som man är, säger de, utan att höja ribban hela tiden.
Jag tänker fortsätta försöka få ambitiösa och plikttrogna unga att genomskåda lifestylegurunas budskap och vara snällare mot sig själva.
Det betyder ju inte att man ska släppa sina ambitioner och bli liknöjd. För snart ett kvartssekel sedan framhöll vår dåvarande president Martti Ahtisaari att vi borde lyckas få var och en att försöka uppnå vad han kallade ”kelvollista elämää”, alltså ett liv ingen behöver skämmas för, ett liv som duger för en själv och andra.
Bonckys blandade 