Kategorier
Dans

Festival med överraskande toppar

Årets Manifesti, den mångkonstnärliga festivalen på Manilla i Åbo, är lyckligen undanstökad för tjugoåttonde gången. De två festivalveckorna var inte överdrivet späckade med sina tio verk, av vilka bara Baby Judo kunde ses mer än en gång. Lördagen den 10.9 hölls Öppet hus, och under dagen rörde sig femhundra personer på området, mot knappa tvåhundra ifjol. Ett mycket populärt nummer under lördagen var Dock-Catwalk’en, där dockor som medverkat i Aura of Puppets många föreställningar under nätverkets dryga tio år visade upp sig – eller ja, fördes över podiet.

Av olika orsaker blev mitt deltagande lite magert, men det lilla jag hann med var desto intressantare. Turku Youth Company, som fick inleda med den (kan jag inte låta bli att säga) ungt fräscha Beasts, en föreställning som fyller scenen med dans präglad av både humor och akrobatik, solonummer och ett varierande känsloregister. Ledaren Suvi Nieminens speciella lättakrobatiska grepp känns välgörande och präglar fint de unga dansarnas sceniska framtoning. 

Samma typ av föreställning gav Pori Dance Company & Minimi med sin Streaming. Måste bekännas: i ett tidigt skede blev jag medveten om bänken jag satt på, och frågan ‘varför gör de detta’ satte sig envist mellan mig och scenen där, som jag upplevde det, ett ändlöst farande runt scenen utspelade sig, varierat av centrering i klungor där dansarna klättrade på varandra. Duktiga, javisst, men det hela gav onekligen känslan av en Uppvärmningssession Inför. De vardagligt bylsiga scenkläderna gjorde föga för att stöda det som hände på scenen, snarare korrelerade de på något vis med dansarnas uttryckslösa ansikten och den uteblivna kontakten med publiken.

Behövs det en mer konkret tanke också i danskonstverk? Temat att i vår tid av allt större alienation återvända till kroppen,vilket uppgavs som tanke bakom Streaming, är mycket intressant och inspirerande, men i PDC&Minimi -pjäsen har jag svårt att ryckas med. Att temat i danspjäser är abstrakt, filosofiskt och ofta verkligt svårgreppat är mera regel än undantag, och de som skapar verken har all rätt i världen att förmedla detta tema enligt eget förgottfinnande. Alla kan ju inte älska alla här i världen, som Hasse & Tage sjöng på sjuttiotalet, och eftersom jag inte vill ställa mig till doms över sådant jag inte själv kan uppskatta säger jag ingenting mer, men hoppas hitta någon eller något som kan övertyga mig om ifrågavarande föreställnings berättigande. Långt är det smaksaker, detta med konstmanifestationer. Smak och tycke är och förblir olika, och intressant är förstås att smaken lätt får större inflytande över oss än de rent yrkesmässiga kvaliteterna. Och i motsats till det gamla talesättet att smaksaker inte skall diskuteras är det precis det vi skall göra: diskutera vad vi tycker och inte tycker om – det gör oss modigare och ärligare som människor. Dessutom gör de diskussionerna det lättare för oss att förstå varandra.

Abstrakt, existentiellt och laddat till max är det i danskonstnären Tomi Paasonens, bildkonstnären Anna Tahkolas och ljudkonstnären Vincent Masses pjäs Tahra (Fläcken). Utgångpunkt är definitionen av ‘fläcken’ som en störning på den rena ytan, pjäsen en kontaminasammanblandning av dans-, bild- och ljudkonst som blir till här och nu. Till en början gör alla tre sin grej på scenen, oberörda av varandra och med var sitt soloparti som speglar en (självskriven) monolog, uppspelad ur en liten bandspelare längst fram på scenen. Ljudvärlden i övrigt byggs upp av Masses mikrofoner som han bökar med i sitt hörn och runtom på scenen. Tahkola målar fondväggen, performativt, med avtryck av händerna i svart färg. Paasonen gömmer sig under ett tältliknande skynke som han småningom stiger fram med och med skärande inlevelse dansar obekvämhet i tillvaron. Småningom går det hela mot ett häftigt, samfällt crescendo. En störning på den rena ytan? En bland väldigt många.

Någon kanske minns Tomi Paasonen från hans besök på fjolårets upplaga av Manifesti där han framförde de fantastiska pjäserna coronapjäsen Antibody och den självbiografiska Retrospectrum. 

I en klass för sig är pjäsen Baby Judo, som i motsats till festivalens övriga nummer gavs flere gånger. Egentligen handlar BJ om vår handfallenhet inför livet och dess utmaningar – med en av skaparnas ord, vi är som småbarn som lär sig judo. Det är bara att föreställa sig, det hjälper en att nicka igenkännande invärtes. 

Baby Judo är en märkligt fascinerande dykning in i existensen. De fyra som satt ihop pjäsen är ett mångbegåvat gäng och någonting säger mig att vi kommer att få se mer av det. Dansarna Anna Jolma och Melissa Jolma är båda ut-i-fingerspetsarna-dansare, mycket olika till temperamentet om uttrycket tillåts, samtidigt liksom stöpta i samma form – jo, de är systrar. Antton Kainulainen, som planerat den neonbjärta ljussättningen och Antti-Juhani Manninen som regisserat och stått för ljudet och den intressanta musiken, är båda teater- och dockteatermänniskor. 

Manninen berättar för Turun Sanomat att BJ är som dockföring där dockan är de själva. De rör sig och för sig som dockor. Deras tankar som, upplästa av Anna J vars röst manipulerats lite grand, hörs ur en högtalare, är liksom docktankar, enkla och jordnära. Pjäsen inleds i en del av Ågalleriet inrett som ett synnerligen prydligt (dock)hem, som dock öppnar sig mot en annan värld – den egentliga scenen – där det går betydligt vildare till. Allt är ändå väldisciplinerat – är det detta som parodieras i Kainulainens och Manninens kroppsspråk genom att de rör sig som de där uppdragna leksaksdjuren som fanns i min barndom. Samtidigt med det komiska blir just detta en (be)rörande bild av den skörhet som är en del av människans villkor. Kontroll skyddar mot … ja vad då? 

Alla föreställningar hade jag inte möjlighet att se, och det roliga avbröts för min del då också jag däckades av någon flunssavariant det andra veckoslutet och missade tre emotsedda föreställningar, Teemu Mäkis &Maija Nurmios Èliane, Strange Plant med Jenny Kivelä & Kiltit Ihmiset och Kati Outinens på den amerikanska kompositörens Libby Larsens verk baserade Try Me Good King med koreografi av Minna Tervamäki. Antti Tolvis meditativa HANDS, Karolina Ginmans Fluid och Vilhelmiina Sinervos och Hedda Liukkalas nutidscirkusföreställning Life After krockade med andra åtagaden. Sånt är livet. 

Kategorier
Bildkonst

Finurlig landskapsmanipulation med varsamma tag

På Wäinö Aaltonenmuseet pågår fram till Åbodagen den 18.9 den sympatiska konstnären Antti Laitienns sympatiska utställning Det formbara landskapet.

Utställningen är en exposé över i stort sett hela hans karriär, och fyller med lätthet hela museet – och mera till: till det intilliggande Ekoluoto har han forslat stammen av en gammal alm. Den har han tillsammans med verkstadsdeltagare klätt med nitar/spikar som bildat ett skyddande pansar runt den döda stammen.

Kanhända jag har fel, men jag ser i Laitinen en unik konstnär. Att han har en konstnärlig dubbelexamen – fotograf från Åbo konstakademi, och bildkonstnär från Bildkonstakademin – är inte unikt. Inte heller är det unikt att inspireras av naturen, knappast heller att manipulera den. Eller att ställa till med performanser, eller närsynt observera och begrunda naturens mångfald och enkelhet, dess krafter och svaga punkter. Och så vidare, nej. Det unika ser jag i sättet på vilket han gör allt detta. 

Det som får mitt hjärta att slå ett extra, smålyckligt slag är videon där konstnären ses bära stora tunga säckar ut i vattnet vid en blåsig strand. En efter en bildar de småningom en ö. En människa har byggt en ö. I en annan video går han med en hink i vardera handen och tar vatten från en sjö, tömmer hinkarna ett stycke ifrån sjön. Småningom bildas där en sjö, väldigt liten men i alla fall. En människa har gjort en sjö. 

Det är väl inget konstigt med det – människan har byggt öar och anlagt sjöar förut. Men där det i allmänhet krävs utrustning och material som krävt naturintrång som inte är speciellt skonsamma, gör Laitinen det utan att knäcka en kvist, bryta en sten, bränna någon annan energi än sin egen. Speciellt med ön blir det så tydligt: människan kan manipulera naturen utan att störa, förstöra eller göra intrång i den. Vad krävs? Jo, tid och tålamod. Och där triumferar jag med Laitinen – tid och tålamod har blivit som främmande begrepp i vår tid och värld. Eller kanske en bristvara, en lyx?

Allt som Laitinen gör präglas av något jag skulle kalla eftertänksamhet. Jag får känslan att han reflekterar över den natur han ser omkring sig och allt emellanåt stannar upp, tänker ut ur boxen till ett what if? En video fokuserar på ett träd som plötsligt rasar ihop, sådär som de där gamla små leksakerna där något långbent djur står på en kapsel vars botten vi trycker in med tummen så det långbenta faller ihop. I en annan video i samma stil står ett ensamt träd och ruskas om som av vindpustar. Liksom med det första trädet sker all rörelse medelst rep som knutits så att effekterna nås. Om något jag sett i konstväg varit out of the box så är det nog de här högst personliga träden. 

Den visuella dimensionen i Laitinens konst är inte alltid prioritet. Videofilmerna med ö- och sjöperformanserna verkar i första hand vara dokumentation. I trädvideorna är visualiteten av största betydelse, inte minst som den mycket stilfulla bilden av strålkastarbelysta trän mot nattsvart fond blir till en hickande kontrast mot det tragikomiska som händer med dem. Med på utställningen finns också storfotografier, där detta samma estetiska grepp tycks renodlat till förtrollande blickar in i rakryggad skog, där stammarna glimmar matt i ett ljus som verkar komma från ingenstans men avslöjar minsta detalj i den djupa skogen. 

Fascinationen vid trädens karga, samtidigt sköra estetik tar sig också uttryck i hans mer traditionella verk: rader av trädsilhuetter i en burliknande inhägnad. Låter inte speciellt inspirerande, men inför verket är upplevelsen på ett rofyllt sätt spektakulär.

I en serie där han trixat med växtligheten så det bildats klotrunda öppningar i buskar eller skogsdungar. Effekten är osannolik – de manipulerade ställena ser rätt surrealistiskt overkliga ut. Jag har svårt att bestämma mig: jag blir full i skratt, samtidigt stämmer bilderna till något slags andakt.

För en installation som kom att visas på Venedigbiennalen 2013 högg Laitinen ut en tio meters kvadrat med jord och allt i en helt vanlig skog, och sorterade sedan de olika beståndsdelarna i en lika stor kvadrat på golvet. Sedan tog han ett foto av den i all sin fyrkantighet och geometriska precision osymmetriska och överraskande fotogeniska kvadraten. Fotografiet, där motivets skogsmurriga färger intensifieras, kunde ses som en antipod till Piet Mondrians oeuvre – indelningen av färgfält kunde vara den gamle holländarens, men medan Mondrian övergav alla färger utom grundfärgerna för att komma så långt från verkligheten som möjligt, vilar Laitinen stadigt i densamma. 

En utställning som jag alltså varmt vill rekommendera. Under dess sista dag på WAM ges också en guidning på svenska, något jag också rekommenderar – guidningar kan ge konsten mervärde! 

Utställningen Det formbara landskapet

Wäinö Aaltonen -museet fram till 18.9.2022

Foto Antti Laitinen

Kategorier
Aktuellt

Manifesti – septembers dansfest på Manilla mer än bara dans

För tjugoåttonde gången har den mångkonstnärliga festivalen Tehdasfestivaali Manifesti kört igång på Manilla, konstcentret vid åstranden i Åbo. Efter åren med restriktioner gläder sig arrangörerna – Pro Manilla, Solbaletten, Aura of Puppets, Tehdasteatteri, bildkonstnärerna i Manilla och Västra regionala danscentret – åt restriktionsfriheten, och har byggt upp festivalen inom temat dialog och växelverkan. Här möts en hel bukett konstarter: dans, dockteater, cirkus, ljudkonst och bildkonst. Under lördagen 10.9 är husen öppna, och då är det möjligt att vandra omkring på området med eller utan en guide som berättar om dess historia, dessutom se dock-catwalk och dricka kaffe. 

Det är ingen jubileumsupplaga, men festivalen är rik nog med tio olika föreställningar och en konstutställning som är öppen under alla de tolv dagar festivalen pågår, onsdag 7 – söndag 18 september. Onsdag kväll öppnades festivalen i god anda, med arrangrernas tal och vernissage för utställningen med 18 i Manilla arbetande bildkonstnärer. 

Först ut på scenen, idag 8.9, är Beasts, en föreställning som behandlar processen att bli kvinna. Suvi Nieminen har jobbat fram föreställningen tillsammans med dansare inom TYC, Turku Youth Company, och väglett de unga att hitta och lyfta fram sina egna konstnärliga uttryck. Ett pedagogiskt-kostnärligt projekt. Föreställningen hoppade in på festivalen pga att det mörka men hoppfulla verket Dysmorphic, en mångkonstnärlig betraktelse av tillvaron med en upplevd kroppslig defekt, måste uppskjutas (nytt datum för premiären 22.9). 

På fredagen står Baby Judo i turen: verket ”flyter någonstans mellan föreställning och konstverk”, och skildrar vår tafatthet inför nya sätt att leva och vara. Såsom det lilla barnet kommer underfund med judoträningens hemligheter gäller det bara att pröva och gå på. Baby Judo är skapad avAnna Jolma, Melissa Jolma, Antton Kainulainen och Antti-Juhani Manninen, som alla medverkar på scen.

På lördagen, som alltså är Open House -dag, ger Antti Tolvi performansen Hands, en dialogisk upplevelse där hans händer möter besökarens i en finstämd beröring som alstrar tystnad och lätthet. Tahra, fläcken/en fläck är ett dans-, bild- och ljudkonstverk skapt av Tomi PaasosenAnna Tahkolan och Vincent Masse. En fläck är ju en störning på en ren yta och den här låter sig inte putsas bort utan sprider sig och erbjuder ett studium i uppblandning. 

Senare på lördagen bjuder Agit Cirk /Vilus art, som namnet antyder, på cirkus – en föreställning med mystik, rymdkänningar och utmaningar av tyngdkraften. 

Söndagens föreställningar är Baby Judo (se ovan och nedan*!) och Stream med Pori Dance Company och Dansteater Minimi. Stream är en de små stundernas närsynta betraktelse av människan i vår samtid där orden i vardagen allt mer ersätts av teknologin. 

På torsdagen (15.9) står Karolina Ginmans Fluvial i turen. Som namnet antyder öser verket ur ”fluid states”, strömningar, öppningar och egensinnig materia som inte låter sig tämjas. Ett verk som föds i stunden, ur viljan att kanalisera känsla, tid och obehandlad vetskap i ett ständigt rörligt nu. 

På fredagskvällen ges Teemu Mäkis och Maija Nurmios Éliane, en dansföreställning där kompositören Éliane Radigues verk öppnas som ett kroppsligt landskap och en performativ dialog med kompositörens tankevärld. Den inbjuder till eftertanke kring vår plats på jorden, vårt förhållande till oss själva och varandra, vårt varande i världen. Och till förändring. 

Festivalens sista två föreställningar ges lördagen 17.9. Strange Plant, en småknäpp barnföreställning för vuxna. Jenni Kiveläs naivistiska trädgårdsmästargestalt funderar över stora och små, lätta och tunga saker. Festivalens tungviktare får avsluta densamma: Try Me Good King, ett musikrikt dansverk skapat och regisserat av Kati Outinen (jo, skådespelaren!), med Minna Tervamäkis koreografi. Kungen ifråga är Henrik VIII, som ju kanske främst minns för ur han behandlade sina hustrur. Verket handlar om makt, kärlek och kvinnans ställning under olika tider och frågar om någonting egentligen förändrats under de gångna seklerna.

Tehdasfestivaali Manifesti 7 – 18.9 på Manilla, Östra Strandgatan 64 Biljetter, tidtabeller och annan information https://www.manillantehdas.fi/manifesti

* Baby Judo visas hela sex gånger: fredag 9.9 (slutsåld), söndag 11.9 (matiné, kl 15), onsdag 14.9, torsdag 15.9, fredag 16.9 och lördag 17.9. Alla föreställningar utom matinén klockan 19. * Biljetterna till Baby Judo via Tehdasteatteri, liput@tehdasteatteri.fi

Kategorier
Teater

Om konsten att vara lagom snäll

Det är inte bra att vara alltför snäll, nej. Och det gäller att se upp med vem du är snäll mot. Inte alla förtjänar det, men det finns också de som förtjänar det jättemycket. 

Det upplever jag vara kontentan av Anders Duus fina lilla pjäs Mitt och Ditt och Mitt, regisserad av Dick Idman, med Åsa Wallenius och Anja Bargum i rollerna. Det är Haralsson och Blexen, ett könsneutralt par som älskar och bryr sig om varandra. Upptakten till det lilla dramat är att Haralsson som inte vill gå till sitt tråkiga jobb i sin tråkiga slips får en hel låda slipsar i present av sambon, som inte vill att hen skall ta dem med till jobbet för att hen bara kommer att ge bort dem. Det lovar H dyrt och heligt att inte göra. 

Men så går det nu ändå, med varierande förtecken: Den första går till städaren på jobbet som aldrig haft någon slips i hela sitt liv. Den andra lurar arbetsrumskamraten till sig med fula trick. Den tredje går till Ahmed, som gråter sig till medlidande, och den sista tar chefen med hjälp av utpressning. 

Blexen blir mycket arg och säger att H följande dag får lov att ta tillbaka slipsarna. Vilket hen gör med samma trick som de som de lurades av henom med. Det är stor triumf. Men när hen träffar städaren för vilken slipsen betytt ett enormt lyft har hen inte hjärta att kräva slipsen tillbaka. 

Det här är solid barnteater från början till slut, med ett klart budskap framfört med lekfullt allvar av vuxna skådespelare som leker barn som leker vuxna. Det perspektivet kan vara nog så hälsosamt för dem som ser pjäsen med barnen, vilka i sin tur, antar jag, har lätt att identifiera sig med och i leken-skådespelet. Karaktärerna är tydligt tecknade, festliga och inte påfallande karikatyriska. Berättelsen är Haralssons förändring från osäker vindböjtel till slagfärdig medmänniska som kan stå upp för sig själv och det som är rätt och viktigt. 

De två skådespelarna spelar fint ihop. Där Wallenius Haralsson svajar fångas hen upp av Bargums Blexen, jordnära, handfasta och klok, emellanåt lite väl klok och förståndig. Men det är ju barn som leker vuxna så det att de väl uttagna svängarna gällande karaktärerna är barnperspektiviskt karikerade är helt på sin plats. / så de rejält uttagna svängarnas barnperspektiviska karikering känns helt på sin plats – det är säkert så barn ser denna stabila människotyp. De övriga karaktärerna, som alla görs av Bargum, är mera allmänna typer som kunde vara hämtade ur någon bilderbok med roliga filurer. 

Iscensättningen är glädjande flärdfri. Ett skynke bakom vilket skådespelaren Bargum utför sina förvandlingar från den ena karaktären till den andra. förvandlas från Blexen till städaren och de småskurkiga filurerna på Haralssons arbetsplats – som tagna ur någon sprallig bilderbok med prilliga karaktärer. Trälådor målade i bleknade, pastelliga färger vänds på och flyttas så de blir allt från soffa och arbetsbord till kaffeautomat. 

I sin recension i Åbo Underrättelser (6.9.2022) lyfter Ann-Christine Snickars fram en viktig point: det blir lätt så att det handlar om att den utsatta är alltför snäll fast det egentligen handlar om oskäliga tryck utifrån. Speciellt med tanke på detta är Mitt&Ditt&Mitt inte bara medryckande barnteater utan ger också de vuxna i publiken en hel del att tänka på!

Mitt&Ditt&Mitt

Text AndersDuus * Regi Dick Idman * I rollerna Anja Bargum och Åsa Wallenius * Åldersrekommendation 5 – 10 år * Turnébokningar Jan Lindroos@abosvenskateater.fi * Foto ÅST

Kategorier
Teater

Tre på turné

Mitt och ditt och mitt, den rikssvenske dramatikern Anders Duus där vuxna spelar barn som spelar vuxna, handlar det om att inte vara alltför snäll. Så snäll att vem som helst kan kliva över dig. Att du gör allt som begärs av dig. Som att ge bort alla fina slipsar som du fått, bara för att någon annan vill ha dem. Pjäsens Haralsson är en som är just sådär snäll, men aneftersom pjäsen fortskrider får hon skinn på näsan, vågar säga ifrån och stå upp för sig själv. Rollerna görs av Åsa Wallenius och Anja Bargum.

Pjäsen, redigerad av Dick Idman, har redan hunnit turnera i andra regioner och kan nu bokas i Åboland via Jan Lindroos på ÅST. På teatern visas den nu på lördag, 3.9, och lördagen 3.12! 

Honey, som drar igång sin tredje säsong(!), är ny finlandssvensk teater med en (finlandssvensk?), ensamstående fyrabarnsmamma i centrum. Kan det komma närmare inpå ‘här och nu’ – här figurerar en enligt Honey problematisk mor, en tillrättavisande 15-årig dotter och tre stycken exmän, plus en terapeut och uppställningen känns nästan allmängiltig i dagens svenskfinländska miljö. Ser vi till pjäsens popularitet kan den bero på en på olika plan hög igenkänningsfaktor, men det är långt ifrån allt: Kajsa Ek har fått mängder av ros för sin rollprestation, som inkluderar pjäsens alla nio roller. Att upplägget och replikerna är dynamiska och träffande har vi förstås pjäsförfattaren, Tove Appelgren, att tacka för. 

Honey har setts på så exotiska platser som Kittilä och Fringefestivalen i Edinburgh, och kommer småningom att – i tysk översättning – sättas upp på en teater i Tyskland. 

I september beger sig Honey iväg på turné, men hinner före det med en föreställning på Tiljan måndagen 19.9. 

Det har gått ganska precis tjugo år sedan pargasbördiga Anders Helenius gjorde sitt första framträdande som stand up -komiker, och gläder sig åt att få stå upp på svenska efter många år av show’ande på finska. Vad Nåt att göra skall handla om är han inte speciellt meddelsam om, men att det blir skrattfest med avstamp i hans personliga erfarenheter, det kan han lova. 

Nåt att göra fyller oktober månad: turnén inleds 1.oktober på Tiljan, dit showen terkommer 13. och 29.10. Däremellan blir det Villa Lande i Kimito 14.10, PIUG i Pargas 15.10, Tryckeriteatern i Karis 26.10 och Karelia i Ekenäs 28.10. 

Kategorier
Bildkonst

Florentinska grafiker firar 30 år av vänskap med Åbo

Sommaren 1992 visades på Wäinö Aaltonenmuseet i Åbo en utställning som presenterade den florentinska renässansen. Med utställningen firades vänortskontraktet som slutits mellan städerna Florens och Åbo. I år har städerna alltså haft vänskapsband i trettio år, vilket förstås är värt att fira. Det verkar dock inte vara så speciellt många som noterat, eller minns, att vi har en så celebrerad vänort.

Jag får veta att utställningen The Bison Footprint, som nyligen öppnades på Galleri Joella, utgör en del av ett större firande. För att få reda på andra begivenheter som ingår i detta större firande hänvisas jag till en stadens tjänsteperson, som berättar att corona-osäkerheten satt käppar i hjulen för alla planer också för vänortsverksamheten…

Åbografikernas Galleri Joella bidrar alltså till trettioårsjubileet, och gör det i samarbetets tecken. Samarbetspartnern är det florentinska konstcentret Il Bisonte Foundation som står för den ovan nämnda utställningen, sammanställd av curatorn Silvia Bellotti. Hon har plockat fram tjugo konstgrafiker, vilka alla representerar olika generationer av konstgrafiker utexaminerade från konstskolan Il Bisonte. Det gäller också lärarna, som har en egen hörna på utställningen – skolan håller starkt på traditionen, och lärare blir bara sådana som själv studerat här. 

Traditionen är alltså viktig. Enligt vad jag förstått är det inte många konstskolor där huvudvikten av undervisningen, som den gör här, ligger på själva grafikerhantverket, på tekniker som kopparsnitt, torrnål, etsning, akvatint, mjukgrund, träsnitt och cyanotypi. Inte så att digigrafik är bannlyst, men den verkar finnas med för att de studerande inte skall vara helt bortkomna då de kommer ut i världen? 

Följaktligen är The Bison Footprint något av en provkarta på traditionella tekniker. Av praktiska skäl är verken inte speciellt stora, vilket är lite synd – stora grafiska blad kan vara nog så spännande och mera lättillgängliga än de små, som måste synas närmare i sömmarna för att ‘upptäckas’. 

Olika generationer ja: äldst i sällskapet är skolans nuvarande rektor Rodolfo Ceccotti, som närmar sig de åttio, den yngsta Johny Ngbwa från Kamerun, född 1995. Utan att egentligen ha avsett det har Bellotti varvat yngre och äldre konstnärers verk, vilket kan vara intressant för dem som tar sig en närmare titt. 

Il Bisonte grundades år 1959 av den intellektuella partisanen och antifascisten Maria Luigia Guaita, av allt att döma en färgstark figur som levde ett färgstarkt liv. Det hela började som en workshop för grafiker och tjugofyra år senare, 1983, hade workshopen utvecklats till ett kulturcentrum, och den skola som idag är känd som en av Europas bästa skolor för grafisk konst. 

I sitt curatortal reflekterar Bellotti över ‘avtrycket’ som våra anföräldrar grottmålarna lämnade till eftervärlden, av skäl vi antar ha haft med skyddsmagi, ritualer och/eller shamanism att göra. Kanske var avtrycket en länk mellan människorna och de avbildade djuren. Kanske tänkte anföräldrarna att djurens själ på något vis kunde leva vidare i avbilden, och om så är fallet var målningarna kanske ett sätt att be om förlåtelse för, eller gottgöra, den för grottmålarna livsviktiga jakten? 

Må därmed vara hur som helst, bisonoxen är den mest imponerande av de avbildade varelserna. Det känns ganska trevligt att denna traditionsbärande institution ställer ribban högt och tar sig ett namn som anknyter till inget mindre än det ursprungliga ursprunget! 

Med anledning av den trettioåriga vänskapen har Il Bisonte instiftat ett stipendium för finländska konstnärer som vill åka till Florens och studera vid skolan. Månne åbokonstnärer har förtur? 

Utställningen The Bison Footprint på åbografikernas Galleri Joella, Västra strandgatan 21

Till 18.9

Kategorier
Dans

Spralligt spektakel med seriösa undertoner

Nu har jag sett den, Solbalettens uppsättning av Claudio Monteverdis opera Poppeas kröning, som jag puffade inför premiären i våras. För att säga som det är hade jag inga planer på att gå och se den själv, trots det läckra upplägget. Jag är närmast allergisk mot opera. Att jag gick med på att gå och se den var för att ett par av de medverkande som jag pratade med avslöjade att de hyser lite samma känslor som jag. Och så tänkte jag förstås att den ju är så mycket annat än bara opera… 

Själva operan är skriven så tidigt som 1642, femtio år efter världens första, och förlagd till Antikens Rom, närmare bestämt kejsar Neros tid. Det är en ryslig historia om intriger, passion, svek och vandrade över lik; en historia om moral och morallöshet där librettisten Giovanni Francesco Busenello ganska fritt återgivit händelserna under den period, AD 58 – 65, som han i librettot koncentrerat till en enda dag: Nero lever i ett arrangerat äktenskap med Octavia som han inte gillar och har förälskat sig i klättraren Poppea. Då hon blir havande med hans barn är det dags att skaffa undan Octavia och gifta sig med Poppea. Octavia å sin sida lejer Poppeas ex för att ta livet av Poppea. I detta upplägg ryms förstås floder av både blod (mord) och tårar, men för kejsarparet slutar operan lyckligt. 

Så bra går det inte på Solbaletten, där utgången, om jag förstått rätt, stämmer överens med vad historieskrivarna berättar: Nero begick självmord vid trettio års ålder, efter att ha blivit förklarad en statens fiende. Operan har den fördelen för sentida tolkningar att ingen riktigt vet vad originalet sade; det torde ge ännu friare tyglar än klassiker i allmänhet. 

Scenen för Solbalettens Poppea är en vild konstruktion som föreställer ett skepp. I dess mage sitter musikern Ismo Laakso och anger takt och stämningar – musiken är verkets stomme med både Monteverdi och Laakso, som inte begränsat sig till notsystemet för att skapa ljudvärlden. Laaksos grepp om musiken har givit operan bestämningen steam-punk, och öppnat den för också andra än operafans. Märkligt nog behåller också Monteverdis musik sin integritet, så nämnda fans behöver inte rädas. Dessutom har dansteatern lyckats engagera Anneliina Rif, som med sin klara, öppna och samtidigt mjuka sopran och uppenbara skådespelartalanger suveränt bekräftar att det är klassisk opera som är på gång. Motparten Jouni Bäckström ligger inte långt efter. 

De musikaliska gästspelarna delar rollerna jämt med Solbalettens fasta ensemble. Rollerna är tolv till antalet, plus bifigurer. Kanske för att elda på det karnevalistiska har de medverkande mellan fem och åtta roller var, kors och tvärs. Det är således inte alltid lätt att veta vem det är som leder spelet framåt. Det här kan kännas förvirrande, men efter ett tag slutade åtminstone jag fundera på det och rycktes med i det festliga tumultet. Som jag inte heller var bekant med texten som sjungs (mest) på italienska, blev min upplevelse av det hela ganska impressionistisk, måste medges. 

Desto mer gav det visuella. Skeppet (Magnús Sigur∂arson står bakom både sceneri, ljus och visualisering) är en intrikat konstruktion med rum i många plan, sammanlänkade med trappor och stegar. Och en gnisslande hissanordning med vilken Poppea/Octavia (Linda Björkqvist) oändligt långsamt hissas upp till sin privata domän och – bland annat – gör en skakande scen med en Octavia som efter att ha blivit åsidosatt och utfärdat ordern att mörda Poppea drabbas av eftertankens kranka blekhet förkroppsligad i en till vanmäktigt vilddjur förvandlad kejsarinna. Också området kring skeppet nyttjas för olika biscener, om uttrycket tillåts. Här utspelar sig verkets enda dansscen, där dansarna, i andra aktens mörknande omständigheter, en efter en drar sig undan i en fint synkroniserad, abstrakt dans som för ett långt ögonblick gör själva luften magisk. 

Kanske tvärt emot vad som skäligen kunde förväntas, är denna Poppeas kröning alltså inte dansteater. Att de uppträdande är dansare är emellertid något som sätter sin prägel på allt som händer under föreställningen, i rörelser och rytm. Då de rör sig är det dans. Med häpnadsväckande lätthet växlar de roller och kroppsspåk, klättrar mödolöst mellan de olika planen. Metamorfoserna är speciellt tvära hos Elina Raiskinmäki som har många roller där hon tar ut sin komikerpotential till förtjusning. Come Calmelet-Pyykkös insats är den kanske mest utstrålande i sina olika roller. Linda Björkqvists scennärvaro och suveräna kroppsspråk är lika häpnadsväckande som alltid. 

Ett kapitel för sig är Marja Haapasalos scendräkter, speciellt de mer och mindre festliga huvudbonaderna. Dräkterna skapar tidskänslan som här är ganska tidlös även om tankarna frör sig någonstans mellan antik och renässans. De skiljer också högt och lågt, vulgärt och sofistikerat. Färgerna är mustiga och sommarlätta i fin avvägning.

”Skeppet” har stor symbolkraft, så också här. Att det är ett sjunkande skepp blir uppenbart under den andra, mörka akten. I den gripande slutscenen räddar sig dansarna en efter en upp till relingen. Suget av undergången är påtagligt – vemodigt och tragiskt. Där skeppet symboliserar Roms undergång kan det också ses som en spegling av nazi-Tyskland eller dagens Ryssland.

Regissören Urmas Poolimets, som under sensommarens föreställningar också hoppat in för föräldralediga Patrick Di Quirico, har all anledning att vara stolt över både sin besättning och sitt underbart galna grepp om det hela.

På bilden: Linda Björkqvist, foto Jussi Virkkumaa 

KOREOGRAFI OCH VISUALISERING Urmas Poolamets MUSIK Claudio Monteverdi och Ismo Laakso MUSIKARRANGEMANG Ismo Laakso I ROLLERNA Linda Björkqvist, Jouni Bäckström, Côme Calmelet-Pyykkö, Patrick Di Quirico, Ismo Laakso, Elina Raiskinmäki och Anneliina Rif  LJUSDESIGN Magnús Sigurðarson KOSTYMDEISGN Marjo Haapasalo |FOTOGRAFIER OCH GRAFISK DESIGN Jussi Virkkumaa PRODUKTIONAurinkobaletti

Längd: ca 2 h 30 min (inklusive paus)
Rekommenderad ålder: +15 år

Kategorier
Dans

Festligt kommunicerande grönska

Nu är den här, världens första (?) dansföreställning med och för växter! Ikebana – Plant Series VIII, som uppförts på Åbo stadsteater och som spelas på Zodiak i Helsingfors nu i maj, är tillägnad de gröna. De både fyller scenen och är välkomna att bevista föreställningen i sällskap av en betalande besökare, gratis. Nåja, vem skulle väl komma på tanken att ta betalt av en yuccapalm? Eller för den delen bjuda in den. Men det är precis vad Fern Orchestra, under ledning av Vespa Laine, gör.

Här får vi ta några steg tillbaka i tiden för att få tag i galoppen: Laine, ursprungligen ljusdesigner, befann sig i ytterskärgården som enda konstnären i byn och funderade på vad hon skulle ta sig för därute, fjärran från de stora scenerna. Som det så lätt går i dylika belägenheter vandrade hennes tankar till de yttersta tingen och pausade i alltings förutsättning: fotosyntesen. Det ena ledde till det andra och snart hade hon tillsammans med ljudteknikern Markus Heino utvecklat en apparatur som gjorde det möjligt att lyssna på dem som utför syntesen och småningom också presentera dem som kommunikativa väsen. Att dansen blivit det utvalda uttrycket är ingen slump: liksom kommunikationen med växterna är dansen ordlös kommunikation. Ingen koreograf nämns; det är på växternas villkor och tillsammans med dem som koreografin vuxit fram, alltså är alla koreografer här.

Det hela presenteras med en jätteglimt i Fern Orchestras ögon. Samtidigt är det allvarligaste allvar – det handlar ju om att lyfta fram växterna och ge dem röst; en stark gest för att uppmärksamma natursvinnet som accelererar i stort och smått världen över i miljöförstörelsens kölvatten. Det är också en påminnelse om vår envisa tendens att betrakta oss västvärldingar som skapelsens krona med rätt att styra och ställa enligt eget gottfinnande. Allvaret hand i hand med humorn är ett verkningsfullt verktyg. Fast publiken sannolikt till 99 procent består av redan frälsta gör medvetandeboosten säkert sitt, och jag är nog inte den enda som efteråt ser aningen annorlunda på de små och stora gröna. Och kanske mer än så.

Föreställningen i sig är mäktig, samtidigt som glimten är allestädes närvarande och gör en full i skratt mitt i allt det mäktiga. En silverglittrande ridå öppnar sig för en scen, till synes tom sånär som på en strålkastare som sänder gröna ljusstrålar ut i det becksvarta rummet. Den elektroniska ljudvärlden är väntande, med inslag av något som kunde vara grodors kväkande. Grönväxter glimmar fram i strålarna. En dansare (Ilona Salonen) uppenbarar sig på scenen som en svart silhuett och glider in i en dans; tyst, plastisk, växande till vild som hemlighetsfulla skogsväsen.

Scenerna som följer är sinsemellan mycket olika. I en scen blir vi indragna i växternas egen fest, i en annan övertar dansare nummer två (Kalle Suominen) soloparten och leder våra tankar till det japanska klosterväsendet. Scenerna där växterna leder koreografin är mäktigt festliga, imponerar för den övergripande överraskningsfaktorn och kanske än mer för den häpnadsväckande kreativa fantasin som ligger bakom. Ovanligt intressant.

Intressant är också att ljus och ljud, traditionellt komponenter som mer eller mindre lyckat stöder koreografin, här blivit medaktörer. Kanske är det väl sökt, men i min upplevelse blir denna detalj en ytterligare vädjan för en antihierarkisk approach till konsten – och till livet, som ju verkligen inte är förbehållet oss människor.

Publicerad i Ny Tid 11.5.2022

Foto:  Samuel Salminen

Åbo stadsteater: Ikebana – Plant Series VIII

Koncept: Vespa Laine. På scenen: Växter, Ilona Salonen och Kalle Suominen. Ljuddesign och komposition: Markus Heino. Ljusdesign: Vespa Laine. Dräkter: Maileena Vaajoensuu. Produktion: Fern Orchestra, Regionala danscentret i Västar Finand, Åbo stadsteater. Arbetsgruppen: Markus Heino, Vespa Laine, Samuel Salminen, Ilona Salonen, Kalle Suominen, Maileena Vaajoensuu, Saara Isola och en samling krukväxter. Samarbete: Fern Orchestra, Läntinen tanssin aluekeskus och Åbo stadsteater. 

Ikebana hade premiär 31.3 på Åbo stadsteater och uppförs på Zodiak i Helsingfors i maj.

Kategorier
Dans

Omskakande koreografdebut om det osedda barnet

Redan platsen försätter mig i en ovan stämning av lite kuslig intimitet. Platsen är nattklubben Utopia, där den tillfälligt hemlösa Barkerteatern mellanlandat med koreografdebutanten Jevgeny Kostyukovs pjäs Katso, katso minua (Se, se på mig) som premiärade den tredje maj. Allt är svart, taket ligger lågt och ett musikaliskt muller fyller rummet som snart skall bli skådeplats för en inte helt ovanlig tragedi – den där föräldrar inte klarar av sitt föräldraskap. 

Det börjar med en stillbild där Sonen (Jevgeny Kostyukov) står lutad mot dörrposten till ett rum där Mamman (Marjan Raar) och Dottern (Suvi Nieminen) sitter på en soffa bakom ett stort bord. Medan Sonen lämnar dörrposten och kommer ut i Vardagsrummet med en monolog på ryska sitter de kvar, frånvarande, rör sig nästan omärkligt i slowmotion. Monologen går helt på ryska, men trots att det är få som förstår vad han säger fångar han in publiken och det är inte svårt att på ett ungefär föreställa sig vad han talar om. Då han talat färdigt kryper han ihop i en länstol, utan att komma tillrätta där – kroppen är spänd, rastlös, gesterna som söker ro är nästan tvångsmässiga. Han förefaller leva någonstans i autismspektret. 

Dottern har runnit ned från soffan och kommit ålande tvärs över vardagsrumsgolvet med ansiktet dolt bakom en nalle som hon skjuter framför sig. Mamman kommer in, det är uppenbart att hon inte är du med sina barn, vilkas närvaro inte är vad hon vill att den skall vara: Dottern som hon vill vara nära och ha nära gör sig onåbar och trotsig; Sonen som vill komma henne nära skrämmer och väcker hennes avsky. Barnens lek blir allt vildare och går över styr, Mammans hjälplöshet, frustration och skräck går över styr. Dottern går undan, trycker sig in i ett hörn med nallen för att sedan lämna nallen kvar och själv försvinna. Mamman och Sonen är kvar i regnet av pappersflyg, ett mångfaldigande av det flyg Sonen markerar sin monolog med, det som Mamman senare plockar upp och med avsky långsamt river itu. 

Formen är dans och (mycket) fysisk teater som hos Nieminen emellanåt blir rena akrobatin, ett ljudlöst utmanande av tyngdlagarna. Kostyukov gestaltar det traumatiserade barnets vånda både med kropp och åtbörder vilka i sin stumhet skriker ut Se, se på mig! Raars gestaltning av Mamman är hårresande effektiv: någonstans har hon hittat gester som med hjärtskärande skärpa gestaltar Mammans desperata försök att närma sig Dottern. Hennes roll är den minst utagerande, men i hennes tyglade kroppsspråk finns känslor så starka att det vibrerar ont i hela rummet. 

Intressant är hur pjäsen tar tillvara det faktum att alla medverkande har olika modersmål. Som sådant bygger det verbala språket inte murar men stängsel mellan människor. Det ordlösa språket är universellt, samtidigt ändå starkt bundet av sociokulturell kontext. Det finns knappast den gest, den rörelseserie, som uppfattas lika i världens alla hörn. Det ordlösa språket är något som inte riktigt låter sig pressas in i civilisationens korsetter. Det som inte låter sig pressas in där är svårt att kontrollera, och tryggast är att inte ge det riktigt samma kredibilitet som det inpressade, ordnade, kontrollerbara. Den lägre statusen medför att vi har betydligt mindre erfarenhet av och vana vid det icke-verbala, det icke-narrativa, och kan därför ha svårt att ta det till oss. Som tur görs det mer och mer dans. Allt oftare inkluderar dansföreställningen också verbalt språk, men som regel mera nonsensaktigt, som för att understryka bristande kontakt, felriktad kommunikation och knaggligt samförstånd. 

Här talar dansaren Mamma och dansaren Sonen sitt respektive modersmål (och jag kan bara gissa mig till vad de säger). Gonattsagan, som utgör en idyllisk paradox till det som utspelar sig i rummet, spelas upp på svenska, dansaren Dotterns språk. Avsaknaden av gemensamt verbalt språk speglar avsaknaden av gemenskap och kontakt pjäsens familjemedlemmar emellan; så som jag ser det kärnan i pjäsen. Avsaknaden uttrycks i dansarnas ögon där blicken stelnat på varsitt sätt – i Dotterns ögon hat och leda, i Sonens sorg och smärta, i Mammans ångest och vrede. 

Katso, katso minua väcker känslor. Vetskapen om att den är baserad på en berättelse ur det verkliga livet får pjäsen att kännas speciellt upprivande, och här bjuds inte på någon happy ending. Den debuterande koreografen är medveten om det framlockade känslosvallet, och valet har varit medvetet: konsten skall väcka känslor, annars är det inte någon större idé med den. Han tar gärna emot kommentarer, talar gärna med dem som känt igen sig i pjäsen. Också om det inte är helt nytt är det inte så vanligt. I all sin tragik är pjäsen en strålande, lovande debut.

Texten skriven för denna blogg 

Katso, katso minua

Uppförd på Club Utopia, Åbo i maj 2022

Arbetsgruppen:
Koncept Evgeny Kostyukov
Koreografi och dans Marjan Raar, Suvi Nieminen, Evgeny Kostyukov
Ljusdesign och teknik Antton Kainulainen
Ljuddesign Olli Lautiola
Produktion Barkerteatern

Kategorier
Coming Soon

Våghalsig Monteverdi på Aurinkobaletti

Inte bara en utan två danspremiärer ges i Åbo denna vecka: först ut var Evgeny Kostyukovs Katso, katso minua i tisdags, och nu torsdag 5.5 följer Aurinkobaletti med Urmas Poolamets Poppean kruunaus (Poppeas kröning), en vågar jag säga våghalsig tolkning av Claudio Monteverdis opera från 1642. Operan har drama och trådar så det förslår, av intrigmakeri, maktutövande, moral, morallöshet och kärleksdramatik, vilket förklarar de otaliga tolkningar den fått. 

Aurinkobalettis tolkning är riktig monteverdi, fast musikern Ismo Laakso utan att ändra på det operala åstadkommit en anda av steampunk(!), vilket torde göra den tillgänglig också för icke-operafans. De öppna kulisserna har formen av en båt i vars mage musikern sitter och gör musiken, live. Sångarna och dansarna, av vilka två också sjunger, rör sig ledigt i den lätt utmanande miljön, imponerande övertygande i sina roller. Två och en halv timme varar det gedigna spektaklet där också den fascinerande kostymeringen stöder blandningen av allvar och humoristiska detaljer. 

KOREOGRAFI OCH VISUALISERING Urmas Poolamets MUSIK Claudio Monteverdi och Ismo Laakso MUSIKARRANGEMANG Ismo Laakso I ROLLERNA Linda Björkqvist, Jouni Bäckström, Côme Calmelet-Pyykkö, Patrick Di Quirico, Ismo Laakso, Elina Raiskinmäki och Anneliina Rif LJUSDESIGN Magnús Sigurðarson KOSTYMDEISGN Marjo Haapasalo |FOTOGRAFIER OCH GRAFISK DESIGN Jussi Virkkumaa PRODUKTIONAurinkobaletti

Längd: ca 2 h 30 min (inklusive paus)
Rekommenderad ålder: +15 år

Föreställningar

Tor 5.5. kl. 19.00
Fre 6.5. kl. 19.00
Lör 7.5. kl. 17.00
Ons 11.5. kl. 19.00
Tor 12.5. kl. 19.00
Fre 13.5. kl. 19.00
Lör 14.5. kl. 17.00

Ons 17.8. kl. 19.00
Tor 18.8. kl. 19.00
Fre 19.8. kl. 19.00
Lör 20.8. kl. 17.00