Kategorier
Teater

Elva på kornet i strålande ÅSTbaserad polymonolog

Det råder inget tvivel om att de är elva, personerna i Tove Appelgrens pjäs Honey. Men på scenen står skådespelaren Kajsa Ek alldeles ensam, från början till slut. Hur går detta ihop? 

Ja, Honey är en polymonolog – en pjäs där en skådespelare gör en monolog som samtidigt inte är en monolog eftersom rösterna är många. En skulle kunna tro att Appelgren hade Ek i tankarna då hon skrev Honey – de är som gjorda för varandra, pjäsen och Kajsa. Honey är en ”slimmad helaftonspjäs”: replikerna fyller upp närmare två timmar intensiv speltid. Under hela pjäsen händer inte mycket annat än repliker, några sådana i telefonen. Scen och rekvisita är till ytterlighet minimalistiska: förutom telefonen en väska och en taburett, musik hörs vid bara ett par tillfällen. Det är med illusionens kraft pjäsen sträcker ut sig, gör stora lovar, i både tid och rum. Illusionens kraft och fängslingens: från den första stunden till den sista kan jag nästan känna hur koncentrerat publiken, inkluderad jag själv, är med i svängarna. Precis, svängarna – polymonologen känns som ett fritt flöde där det ena leder till det andra. Honey pratar på och forsätter eller kommer av sig av ‘medspelarnas’ reaktioner som är eller inte är de hon väntat sig. 

Pjäsen består skådespelaren med en genial iscensättning:  Honey har av sin psykoterapeut ombetts hoppa in som erfarenhetsexpert. Hon är totalt utanför sin comfort zone men det är alltför sent att backa ur så hon sätter trevande igång. Och vips har vi glömt hennes roll som erfarenhetsexpert och lever oss in i hennes tillvaro, senast då mamman Margaretha dyker upp. Eller ja, då Ek genomgår det första av de blixtsnabba identitetsbyten som pjäsen visar sig vara rik på och som ger den dess makalösa dynamik. Eks insats är häpnadsväckande – med små justeringar i kroppshållning och -språk, större justeringar i rösten, blir hon sin egen mamma, blir dottern, sonen, exen, väninnorna och psykoterapeuten. För att inte glömma Torre Kenneth som blir Våta Kenneth då han i ovan exaltation spiller mineralvatten över sig. 

Det här är ett exempel på pjäsförfattaren Appelgrens finurliga lek med ord och betydelser. Hon är allt annat än pryd eller tyngd av överflödiga hänsyn i sina välformulerade repliker som fångar pjäsens olika karaktärer på kornet. Texten är rik på ingångar till lite pinsamma sanningar och verkligheter vi inte riktigt vill kännas vid. Ek fångar upp dem med hull och hår och får den starka igenkänningsfaktorn att jubla. Den som kanske tar priset, efter Honey själv, är dottern Sissela, som i sin tonårsletargi – EMT. Att va? osv – samtidigt är vaken, skarpsynt och fri från de lämplighets- och andra filter som både Margaretha och Honey begränsas av. 

Det är en strålande samverkan text och skådespelarinsats emellan. En lättsamhet sätter sin prägel på pjäsen: Honey tar till synes lätt på sin tillvaro, vilket dels anger den humoristiska tonen, dels tecknar henne själv som en av de där som helst ler mellan brännande tårar som hon styvt håller inne med. Hon är duktig, hon klåpar, hon är mänskligt tuff och samtidigt sårbar. Och försöker hålla reda på sig själv med en gummisnodd hon har runt handleden och snärtar till med varje gång hon sagt eller gjort något dumt (tips från tv!). Hon går, som antytt, hos en psykoterapeut – ”vilket ju alla gör nuförtiden”. Varför får vi inte explicit veta, men det behöver vi inte heller, det klarnar under berättelsens gång. 

Kärnan i problematiken torde nog vara mamman, som Honey/Ek gestaltar genom att leka med sin polokrage och ett pärlhalsband som döljer sig innanför den. Som urtypen för medlem i Familjen Bra har mamman varit tvungen att trycka ner både det ena och det andra i sitt liv, vilket resulterat i en mördande elakhet gentemot dottern vars ankomst till världen gav hennes liv en annan riktning än hon tänkt. I förbittringen över sitt havererade äktenskap har hon låtit förstå att pappan inte bryr sig om Honey, varför han inte funnits i hennes liv. Sällsynt sofistikerat spyr hon ut sin galla över Honey tills en inte helt oväntad händelse ändrar riktningen i pjäsen och Margaretha gör en bekännelse. Pjäsen avslutas i något av en suck av lättnad.

Det är nu fem år sedan Honey hade premiär. Förutom de närmare sextio än femtio föreställningarna som Kajsa Ek turnerat med den, på närmare fyrtio orter i Finland (den nordligaste Kittilä!) har pjäsen uppförts på skotska under Fringefestivalen i Edinburgh. Den har också översatts till tyska, och skall uppföras på Piccolo Teatro i Bremerhaven, Tyskland i sommar. Det är bra det – det är den värd. Och jag hoppas få återse Kajsa-Honey någon vacker dag! 

Tove Appelgren skrev texten i samband med att hennes anställning på ÅST började 2018. Den hade premiär 22.3 samma år.

Text och regi: Tove Appelgren * På scenen: Kajsa Ek * Stylist: Sabina Segerström * Foto Pette Rissanen

Kategorier
Dans

Till det lågmälda oundgängligas försvar

Aulan på Aurinkobaletti är full av folk när det meddelas att föreställningen skall börja om fem minuter. Lite överraskande; sådant brukar vanligtvis inte annonseras. Det får snart sin förklaring: föreställningen inleds i aulan, med viskningar som tilltar i styrka, röster som flätas samman till stolt, nästan trotsig sång, framförd av en grupp sångare med imponerande precision och inlevelse i ett långt musikstycke som ger plats för ett brett spektrum av tongångar och stämningar. Texten ringar in pjäsens ‘habitat’ – naturen. Efter sången skingras gruppen och sångarna föser vänligt in publiken i salen, där tre dansare redan fyller den tomma scenen. 

Det är koreografen, danspedagogen, dansaren och framtidsforskningsmagistern Satu Tuittila som står bakom förställningen som strax skall börja: Vähin äänin, en miljöengagerad och -engagerande pjäs. Vägen hit har varit lång, år då hon läst på och deltagit i seminarier om natursvinn, och samlat ihop de människor hon ville genomföra projektet med. Bland dem finns dansare, musiker och vetenskapsmän, vilka alla bidragit med sitt kunnande till det ambitiösa och utmanande projektet. Att göra scenkonst med stark agenda är inte lätt – fallgropar lurar lite varstans och det blir lätt patetiskt. Det här gänget har tagit sig förbi fallgroparna. 

Scenen är insvept i en ovanlig ljudmatta: en mansröst som läser upp namn. Namnen tillhör utrotningshotade mossor, lavar, svampar. På scenfonden lyser en liten ruta med ett mönster som motsvarar mönstret på körens stickade dräkter – en gnutta hopp, eller ett döende hopp? Dansarna skapar med sina respektive uppenbarelser och rörelser en märklig ur-stämning. Kören väller in på scenen, sällar sig till dansen, sjunger. En man i färggrann kostym kommer in på scenen, på hans bröst finns bokstäverna ”IHMINEN” (människa) inskrivna. Mannen börjar tala miljökatastrof. Hans röst överröstas successivt av maskinljud i crescendo. Kaos. Det hela slutar ändå vackert, i en hoppingivande, handlingsinspirerande sång; realistiskt i och med att signalen är klar – vad kan du och jag göra för att hejda artsvinnet? 

Vähin äänin är en fin, otvungen sammansmältning av musik, vetenskap och dans, där alla delar känns likvärdiga. Dansarna, Janne Kilpiö, Anna Maarit Kinnunen och Riikka Puumalainen jobbar fint ihop, med individuella koreografier där var och en utvecklat egna karaktärer i samråd med koreografen Tuittila. Rent trolsk är Kinnunens lilla, återkommande sekvens där hon för ena handen till örat medan hon stöder armbågen med andra handen så, att handen vid örat signalerar känslighet för ljud, ett av elementen som i pjäsen blir alarmklocka. Kilpiös smidiga, seniga gestalt blir här en fin uttolkare av det lågmälda, intensiva livet vi vanliga dödliga inte har en aning om trots att det är en förutsättning för vårt liv här på jorden. Puumalainens suggestiva dans är, inte bara uttrycker, smärtan över en utveckling som med sina skräckväckande följder inte tycks gå att hejda. 

På scenen dansar också körsångarna, också de med individuella koreografier. Ett bra koncept – det flätar fint ihop sång och dans. Kören och dess solister klarar suveränt av de spännande arrangerade sångerna som ställvis blir polyfona, jazziga, inspirerade av exotisk folkmusik. Kören Ruamjai är en samling sällsynt musikaliska unga kvinnor och män med rötter i barnkören Vox Aurea, Jyväskylä. Barnen har vuxit upp och vill fortsätta sjunga tillsammans. Solister är det gott om: Soul Valpio och Susanna Leppänen i titelsången Joki virtaa (Vähin äänin), vidare Pablo Delaray, Asko Puhakka, Ville Hämäläinen, Saana Suutari och slutligen Otto Turunen i Vexi Salmis och Kassu Halonens Maailma on kaunis. 

Då gestalten Människa, forskaren i naturskyddsbiologi Panu Halme, promenerar in på scenen åstadkommer han en kännbar skepsis bland de närvarande, både på scenen och i publiken. Han börjar tala, och småningom blir hans ord till en bekännelse. Ljudmattan som lämnat de utrotningshotade arterna och blivit till industriell ljudförorening stegras då han kommer in på känsliga frågor, den växer upp över och tränger ut honom i marginalen, där de andra redan skrämda kurar ihop sig.

Sist men inte minst – det visuella, som präglas av de uppträdandes handstickade dräkter, stickade med tjocktjocka stickor så plaggen är mer nät än sticktyg.  Dansarnas ljusa, glesa tröjor för tankarna till renlav, skogsskägg, spindelväv; körens svarta nät och ansiktsbemålning vill jag tolka som något bränt, förstört som ändå ruvar på en styrka till protest och liv. Ja, här är det jag som nog blir patetisk: det visuella fullbordar den mentala inramningen.

Konceptoch koreografi Satu Tuittila | Dansare Janne Kilpiö, Anne Maarit Kinnunen och Riikka Puumalainen | Forskare & talare Panu Halme (docent i naturskyddsbiologi, Jyväskylä universitet) | Kördirigent Kirsi Kaunismäki-Suhonen | Kören: en ensemble ur Ruamjai -kören (15 sångare) | Rapartist Soul Valpio | Ljuddesign Mikko Väärälä | Dräktdesign Jaana Kurttila | Ljusdesign Jonna Rautala (Jyväskylä stadsteater) | 

Foto Matti Häyrinen

Vähin äänin hade premiär på Jyväskylä stadsteater hösten 2021. Aurinkobaletti stod ursprungligen i tur i januari 2022, men vi vet alla varför besöket måste uppskjutas och föreställningen här gavs först nu, 20 & 21.1.2023

Pjäsen förverkligades i samarbete med projektet Katoava luonto vid Jyväskylä universitet, Jyväskylä stadsteater, dansgruppen Off/Balance och jyväskyläkören Ruamjai

Kategorier
Dans

Två starka dansar på Barker

Du som läser detta och jag som skriver har åtminstone ett gemensamt: vi är mycket privilegierade. Det är lätt att glömma bort, speciellt då myndigheter av olika slag lägger sig i vår tillvaro på olika sätt. Såsom under en gåtfull pandemi. Vi kanske lite flyktigt vet att restriktionerna varit mycket strängare på andra håll, men det vi fått utstå har varit tillräckligt för att ifrågasätta myndigheternas ageranden. Den holländsk-finländska danskonstnären Marjan Raar har jämförelsematerial: hon vistades under en del av pandemin i Holland, och fick känna av en coronapraktik betydligt strängare än den vi hade här. Folktätare land förstås, men ändå. Verkligheten under en lång period var praktiskt taget ‘utegångsförbud’. Papper på oundviklig utevistelse måste kunna företes. Socialt umgänge med mer än en person, utomhus, med avstånd, förbjudet. Tomma gator, tomma korridorer. I blotta förskräckelsen stödde sig myndigheterna på en makt som blev utsatt för missbruk. 

I denna på alla sätt konstiga, kusliga och frustrerande tillvaro jobbade två dansare-koreografer i Holland varandra ovetande med var sitt solo, som visade sig ha överraskande beröringspunkter. Eller kanske inte så överraskande. Maktmissbruk. Den tid vi lever i ligger på många sätt tung över oss och vi måste hitta andningshål, uttryck för det som har samlingsnamnet frustration, inte minst över det maktmissbruk som sticker upp sitt fula tryne lite varstans, på sätt vi kanske inte upplevt förut.

Konsten har en god potential att hitta och erbjuda andningshål. I goda fall kan konstnärer spegla det vi går och grunnar på eller våndas över. Marjan Raar och hennes inbjudna holländska kollega Rens Borkent är sådana goda fall. Befriade från behovet av att behaga ger de oss sina reaktiva solon och det blir kusligt, medryckande, kanske till och med katharsiskt. 

Raar hade egentligen avslutat sin solokarriär, men i den påtvungna fysiska isolationen gick det ju inte att göra något annat. Songs from Strangling Earth är en stark reaktion på coronarestriktionerna som ju försatte speciellt scenkonstnärer i ett totalt, klaustrofobiskt dödläge. Raar ger gestalt åt den förvirring, den ångest och den aggression läget tvingade fram. Som motpart hade hon den nästan underjordiska holländska gruppen Bikkie Skeefs mörka, mystiska musik. En kompromisslös motpart med vilken hon jobbat fram en stark, jordnära koreografi där överraskande vändningar och ett expressivt rörelsespråk smälter samman med samma Bikkie Skeefs över scenen projicerade gåtfulla målning. Längtan ut, efter något annat, är påtaglig. Protesten mot den repressiva makten kan förnimmas som en röd tråd. 

Där Raar dansar med en musik där en vemodig trumpet avtecknar sig, dansar Borkent i sitt solo Narrative under röster i olycksbådande dialog. Under föreställningens gång får presentationens spekulationer kött på benen: Om vi kan föreställa oss en varelse i en högre dimension, och att varelsen uppfattar oss så som vi uppfattar seriefigurer – vilkas öden vi har i våra händer – kan denna varelse, denna existens, ta våra öden i sina händer, ta de berättelser som gör oss till oss på gott och ont, och ändra dem enligt eget förgottfinnande. Med sin makt. Om det finns en sådan varelse kan det finnas en som i sin tur ser hen och hens gelikar som seriefigurer och kan ändra på deras narrativ. Var tar det slut? Finns det någon eller något högsta? 

Borkents huvud är rakat, som för att understryka dansarens utsatthet – är han en åskledare för meddelanden från andra dimensioner? Instängd i ett rum utan dörrar, utan fönster. Värnlös under svårdefinierade makter. Rösterna han hör, vetskapen han har är förödande ångestskapande. Mina tankar går osökt till Patrick Fischler i David Lynchs Mullholland Drive, Dan som plågas av sin envist återkommande, obeskrivligt hemska dröm. 

Trots det angstiga rör sig Borkent med lätthet och ljus plasticitet över den kala scenen där väggarna, golvet och strålkastarna är den enda rekvisitan. Emellanåt berättar rösten om vidriga episoder i vår egen verklighet, han skriver febrilt en osynlig skrift, vågrätt och lodrätt. Strålkastarna kastar hans skuggor mot väggen i en effektfull skuggteaterscen. Dansaren briljerar inte med rörelser, dansen är prosa liksom rösternas repliker, fast så mycket vackrare prosa. 

Där Raars dansare är genomsyrad av längtan ut verkar Borkents nästan resignerad under de skrämmande makterna. De två solona kompletterar varandra i sin olikhet, och släpper inte taget om mig i första taget. 

Bianca Gräsbeck

Marjan Raar: Songs from Strangling Earth  Koreografi och dans: Marjan Raar * Musik och komposition: Bikkie Skeef * Bild: Bikkie Skeef * Ljusdesign: Antton Kainulainen * Teknik: Bror Österlund 

Rens Borkent: The Narrative  Koreografi och dans: Rens Borkent * Text: djcactus * Röst: Aaron McKee * Ljus: Antton Kainulainen * Teknik: Bror Österlund 

Recensionen publicerades i Åbo Underrättelser 21.12.2022, i samarbete med SARV, finska kritikerförbundets projekt Kritiken Syns! Projektet strävar efter att göra kritikens betydelse tydligare, främja dess formmässiga mångfald och föra den närmare upphovsmän och läsare. 

Kategorier
Dans

Vem skall bjuda Liza?

 

Aurinkobaletti har en stamgästande koreograf, vars sinne för det absurda känns som det bärande elementet i pjäsen Minne kutsua Liza? – Vart bjuda Liza? Koreografen heter Sasha Pepeljajev och har vistats mycket i Finland sedan Aurinkobaletti inledde samarbetet med honom vid millennieskiftet. Minne kutsua Liza är hans åttonde koreografi för baletten. 

Presentationen är mer än vanligt abstrakt och fysikfilosofisk. Värd att bekanta sig med, absolut, men jag skulle tro att det inte gör nåt om en glömmer den och låter sig dras med i ”dansens virvlar”. Sådana är pjäsen rik på, och de fyra dansarna på scen gör dessa virvlar till en ofta hisnande upplevelse. 

På det teoretiska planet handlar det om överraskande sammanhang, och överraskande vändningar i skeenden som setts förutbestämda. Sålunda ingår en scenstor Goldbergmaskin i den i övrigt högst minimalistiska scenografin. Goldbergmaskinen är, inom parentes, en ”kedjereaktionsmaskin” som utför en enkel syssla på möjligast komplicerat sätt. Här är det förstås knappast sysslan som motiverar maskinens närvaro, snarare handlar det om hur det ena leder till det andra på oväntade vis, då den mot slutet av pjäsen skramlar loss. Kanske maskinen rentav inspirerat till hela Liza?

Inledningsvis ligger Liza (Urmas Poolamets) på sin dödsbädd och konstaterar att det som kvarstår är tomt, mörkt och dystert, varför hon vänder om och vandrar sitt livs stig tillbaka. Här gör Poolamets en fullständigt suverän, naturligtvis lagom parodisk tolkning av den åldrande Liza som steg för steg blir yngre och yngre och slutligen riktigt riktigt ung. En del av Lizas liv gestaltas parallellt av en strålande Elina Raiskinmäki vars insats innehåller både humor och akrobatik. Côme Calmelet-Pyykkö och Patrick Di Quirico gör egentligen bara ifyllnadsroller – men det är inte så bara. De finns överallt och liksom Raiskinmäki imponerar de med sin energi och sin närmast otroliga dansakrobatiska virtuositet. Pepljajevs dynamiska koreografi tar tillvara dansarnas starka sidor. 

Musiken är en fullträff, också den dikteras av Pepeljajev; han valt stycken av den lettiska gruppen Tautumeitas, El Chombo, W.A.Mozart med flera – låtar som det både svänger om och är fart på. 

Berättelsen tar sig alltså stegvis bakåt, stödd av numrerade texter upplästa av en neutral Aatu Pyy på band. Texterna tycks vara anteckningar gjorda av en neutral observatör och ‘lokaliserade’ med för mig obegripliga sifferkoder. Här finns en underbar liten detalj i det att platser och fenomen är gamla bekanta för lokalpubliken – i det absurda sammanhanget blir det en effekt i sig. Lizas liv är ensamt och mollstämt, och ingenting analyserar eller förklarar varför det blev så som det blev. Möjligen kan hon ha varit lite för godtrogen. På scenen närmar sig den cyniska potentialen – som onekligen finns här – någonting närapå karnevalistiskt, där dock den ensamma och längtande människan blir väldigt sårbar. 

Och frågan då – vart bjuda Liza? Allt är oklart: vem hon är, varför hon skall bjudas och vart, och finns det ens någon inbjudan, konstaterar programbladet. Kanske vandrar hon sitt liv baklänges av samma orsak som Forrest Gump joggade över den amerikanska kontinenten? 

Nej, pjäsen kräver inga logiska tolkningar. Den ger vinkar och signaler, inspirerar till egna tolkningar, kanske igenkännande. Kanske Liza är vem-som-helst, kanske är hon alla vi som ser pjäsen?

Minne kutsua Liza?

Koncept, koreografi och visualisering Sasha Pepeljajev; på scenen Côme Calmelet-Pyykkö, Patrick Di Chirico, Urmas Poolamets och Elina Raiskinmäki; kostymdesign Marjo Haapasalo; ljusdesign Zai Sainio; ljuddesign Jaakko Salonen; röst Aatu Pyy; foto Jussi Virkkumaa

Återstående föreställningar torsdag 15 & fredag 16.12 kl 19; lördag 17.12 kl 17

Kategorier
Dockteater

Pulcinella i goda händer

För den händelse att någon glömt eller missat Pulcinellafiguren skall jag inleda med en liten presentation. Pulcinella har sina rötter i Neapeltraktens commedia dell’arte, flyttade över till dockteatern mot slutet av 1600-talet och överlevde på så vis då commedia dell’artes popularitet dalade. Pulcinella är en komplex figur som känns igen på sin svarta halvmask, sin kroknäsa och bylsiga skjorta – och den speciella rösten. Pulcinella har varit lite som en kameleont, ändrat karaktär beroende på tidpunkt, situation och geografiskt läge. Av någon anledning har han också blivit förpassad till barnkammaren, vilket stundom, å det tråkigaste, vingklippt honom till en tandlös kasperdocka. 

Pulcinellas ursprung är omtvistat, så – om vi skall klyva hår – är det svårt att med säkerhet säga vem han egentligen är. Han har till och med tillskrivits en hermafroditisk personlighet; själv har jag alltid funderat över att hans namn ju är en femininumvariant. För det mesta tycks han dock vara typ ‘en man av folket’ i bemärkelsen enkel och konkret till intellektet, närmast primitiv i emotionerna. I något skede har han också fått axla den olycklige älskarens roll eller räddarens i nöden i det godas tjänst. Mest hemma är han ändå, skulle jag tycka, som just den småsluge ‘mannen av folket’ som lurar myndigheterna, och om det inte lyckas tar till käppduell med representanten för desamma. 

Men varför pratar jag om Pulcinella nu? Ja, han gjorde ett lite olyckligt besök på TIP-Festen ifjol – Bruno Leones kumpan fastnade i coronatullen, varför Leone improviserade en liten föreställning på italienska. Tyvärr gick det inte att på så kort varsel hitta en tolk med ett munläder som kunde mäta sig med Leones, så det blev lite pinsamt. Hoppas det sällskapet får en ny chans att i Åbo visa vad guarattelle kan vara! Det som nu gör Pulcinella aktuell är Antti-Juhani Manninens pjäs Ridiculousness som går på Stadsteaterns Sopukkascen fram till 16.12. En pjäs som är Manninens skapelse från början till slut, en pjäs som är något av det mest disciplinerat crazyga och samtidigt seriösa jag sett på väldigt länge, om någonsin. 

Manninen är något av ett stjärnskott. Under sina drygt tio år som frilansande (dock)teaterkonstnär (bland annat som lärare) har han gjort en lång rad produktioner som på olika sätt greppar hans idéer, en del går att hitta på nätet. Utgångspunkten är materialitet, säger han, och materialet är människor, både som det fysiska material och de idéer han jobbar med. Människan med alla hens tillkortakommanden, hopp, tvivel, frustrationer, funderingar och fröjder. Dockan är en oslagbar uttolkare av detta mänskliga, och det ömsesidiga beroendet mellan docka och dockförare upphör inte att fascinera. Handdockan, som Pulcinella är den kanske mest klassiska representanten för, är den snabbaste, mest flexibla och mest direkta dockan eftersom den inte kräver synkronisering med annat än dockförarens vilja och hens ena hand. Det har sina effekter! 

I Ridiculousness är det alltså Pulcinella som har ordet, men inte ensam – fram träder också representanter för både kapitalet, lag&ordning, kärleken. Egentligen är det alldeles rysligt – Pulcinella är riktigt hand-till-mun-typen som tar vad han vill ha och får han inte det så pucklar han, som ovan antytt, med sin käpp på sin motståndare som har sin käpp att puckla tillbaka. Däremellan förlustar han sig med sin Theressina(?, namnet blev inte riktigt klart) vilket resulterar i en charmerande ful baby som har oturen att hamna i den spännande korvmaskinen som Pulcinella stulit för att han är hungrig och behöver mat. 

Pjäsen har både en prolog och en epilog. Prologen fungerar som fininställning: där Manninen står i rök, damm och blåst under ett mullrade ljudtäcke med blicken stadigt i fjärran stäms jag in i något tidlöst, någonting som förvandlar de prilliga dockornas toilande där bakom skynket till en kärleksfull karikatyr av människan i sino prydno. Och egentligen mer än så – Pulcinella kan ses som ett förkroppsligande av det vi har under vår impulskontroll. Saker vi kanske tänker men inte gör.

Epilogen i sin tur upplever jag som en nutidsbild – en video med intervjuer med ‘skådespelarna’. Deras tankar och funderingar är något helt annat, dock, än vad sådana intervjuer brukar handla om. Eftersom de nu ändå är dockor blir deras funderingar avsiktligt lite på hälft – annars hade det nog kunnat bli lite patetiskt – och publiken kan själv fylla i. 

Manninen är mästare på att balansera på gränsen mellan olika nivåer, och uppehåller sig en hel del vid reflexioner kring själva det skapande arbetet – vad är det egentligen vi gör när vi gör teater? Han är inte heller rädd för känslosamhet. En scen i prologen sträcker sig den dockförande, nakna handen uppåt, uppåt som i en stark längtan efter det outsägbara. Eller nåt annat. 

Koncept, ljuddesign och på scenen: Antti-Juhani Manninen Dramaturgisk rådgivare: Merja Pöyhönen Ljusdesign: Jarkko Forsman Teknik: Arttu Aarnio Foto: Jussi Virkkumaa Produktion: Antti-Juhani Manninen, Åbo stadsteater and Aura of Puppets

Sista föreställningen torsdag 16.12 kl 19 på Åbo stadsteaters Sopukka

Kategorier
Dockteater

2022 – Ett rymdäventyr. Eller generalens våta dröm?

Kunde inte låta bli att ge recensionen just den här rubriken. Dockteaterkonstnären Jenni Rutanens Voyager är ett veritabelt rymdäventyr, även om dess dimensioner givetvis inte kan mäta sig med Kubricks och Clarkes filmmästerverk 2001 – Ett rymdäventyr, som inspirerade till rubrikens första del. Den andra delen av rubriken hänför sig till min misstanke att maktbegär är den vakna versionen av våta drömmar.  

Jag skall inte ens försöka mig på någon jämförelse, men visst är V något av en odyssé den också, en intergalaktisk sådan, inspirerad av den ryske författaren Victor Pelevins roman Omon Ra (1992) och NASAs såhär 45 år senare lite patetiska The Voyager Golden Record -projekt. Där NASAprojektet sände iväg två gyllene plaketter med information om Tellus trevliga och gästfria befolkning och bjöd in utomjordingar att besöka vår lyckliga planet, beskriver Pelevins roman en fruktansvärd historia om en ung idealist som, kan vi kanske säga, initieras till ett vuxenliv där lögn och manipulation är stommen, där inte ens den egna upplevelsen är någonting att lita på. 

Utgångspunkten för pjäsen är således tung av referenser på många olika plan, och tyngden lever kvar i den färdiga pjäsen i form av en intensitet som får tycks mig materialisera själva luften. En märklig upplevelse, speciellt som det som händer på scenen i allt sitt seriösa uppsåt är rentav lekfullt. Här berättas varken Omon Ras historia eller guldplaketternas, men de finns med – kanske just i luften. Det som utspelar sig i rummet under den knappa timmen är de olika förberedande stegen som leder till erövringen av månen. Är den någonting som verkligen händer eller är det någonting som sker i generalens huvud, i hans dröm? 

Någonting som verkligen sker? I vilket huvud – det är ju en grinande dödsskalle krönt med den lugubra skärmmössan. Här kommer vi in i den intressanta nivåleken: det vi ser är något som har sin egen verklighet, den har sina anknytningspunkter till vår men är sin egen. I pjäsens egen verklighet finns dess drömmar och fantasier. Sist och slutligen spelar det ingen roll vilket som är vad – men den enas dröm kan bli den andras fruktansvärda verklighet.

Också som rena scenspektaklet är Voyager en helt fantastisk pjäs. Inom sin genre, bör tilläggas. Det är skrotestetik, det är dockteater, föremålsteater, pantomim och fysisk teater. Allt på en gång, i ett black box -scenrum där scenografin begränsas till rörliga väggar av plast, lika enkla som rekvisitan är riklig. Den svarta inramningen får allt att framträda skarpt och färgstarkt. Synnerligen färgstark är också Merja Pöyhönen, skådespelaren som orkestrerar det hela, assisterad av den betydligt diskretare Heikki Tolin. Med otrolig scennärvaro, energi och publikkontakt dansar och leker hon oss genom berättelsen där söta små dockhuvuden får företräda de adepter, bland dem en viss Juri, som skall förverkliga generalens dröm, en trappstege blir bland annat rymdkapsel, ett miniakvarium en astronauthjälm som efter en stund immar igen (…); stora lakan av silverfolie vajas runt och fångar rymdatmosfären och -ljuden. Och så vidare. Och naturligtvis finns lilla Laika med. Det hela vittnar om en uppfinningsrikedom som får mig att nästan baxna. Och fantasin är en avgörande medspelare! 

Pjäsen vore således imponerande också utan berättelsen under berättelsen som väcker och inspirerar tankarna som vandrar parallellt med berättelsen kring degenereringen som så lätt infinner sig i maktens korridorer, kring sovjetsystemets fula ‘bakom kulisserna’ med lögner, manipulering, favoriseringen av gullegrisar. Kring de stora pojkarnas lek och ansvarslöst skyhöga insatser i erövringen av rymden; varför blev det en kapplöpning mellan stormakterna? När blev vi blinda för vad som är rimligt, när började vi göra orimliga saker bara ‘för att vi kan’. 

Associationerna och funderingarna som pjäsen väcker är sannolikt lika många som de som ser den. Det kanske behövs Ålder eller intresse för 1900-talets historia för att kunna njuta av de myckna referenserna, men också för dem som saknar dessa egenskaper torde Voyager med sitt lekfullt ironiska grepp fungera – som en visuellt mångbottnad, positivt omruskande upplevelse. 

Premiär under TIP-Fest 2022, 2.11.2022 på Barkerteatern

Koncept, regi, dockor och visualitet: Jenni Rutanen 

På scenen Merja Pöyhönen och Heikki Tolin 

Ljuddesign: Marko Syrjäläinen

Ljusdesign: Irene Lehtonen 

Produktion: Arbetsgruppen, Barkerteaten och Aura Of Puppets

Kategorier
Böcker

Om stickandets välsignelser

Världen skulle se bra mycket bättre ut om alla hade ett par ullsockor för fötterna att krypa in i. Borde herrar PutinTrump med flera få sig tillsända var sitt mjukt paket? Eller rentav stickor och nystan?

Så resonerar Karin Erlandson i sin nya bok Det blå garnet. En bok om att sticka, där hon skapar en lovsång till den konst som ger oss plagg att värma kropp, själ och hjärta. ”Du som skriver borde skriva en bok om att sticka” hade den lokala garnhandlaren sagt, och nu är den här: en liten behändig bok späckad med fakta och trivia ur stickandets historia, varvade med reflektioner kring både dessa och egna stickarerfarenheter.

Roligt nog inleder Erlandsson boken med att vända upp och ned på en av våra mest berättade sagor: ”Tänk om sagan om Törnrosa inte handlar om den unga kvinnans sexuella uppvaknande? Tänk om sagan i stället handlar om vad som händer med ett land där alla spinnrockar förbjuds?”

Ifrågasättandet med glimten i ögat sätter sin prägel på boken. Det blå garnet är den röda tråden på vilken fakta och trivia fladdrar som granna plagg i vinden. Garnet blir något av en sinnebild för Erlandssons eget stickande, som är så mycket mer än själva hantverket. Hon ser paralleller med skrivandet – det långsamma byggandet maska för maska, ord för ord. Men där författarskapet är en ensam sysselsättning med höga krav, har stickandet i sin kravlöshet en bred social och terapeutisk potential.

Efter att ha lyft läsaren med på kärran beger hon sig frejdigt ut i stickandets historia och delar med sig av sina upptäckter. Ingen tycks ha kunnat fastställa när den första stickningen kom till, men sannolikt kan nya fynd dyka upp som kan ge kött på benen i dess 8500-åriga historia. Mäster Bertramsstickande Madonna från slutet av 1300-talet är en intressant indikation på att också kvinnor stickade (!); medlemmarna i 1200-talets stickarskrån måste vara män. Ville kyrkan med målningen signalera att stickandet var förbehållet ståndsdamer och silkesgarn, eller något i stil med ’sticka på kvinnor – det gjorde ju madonnan, kvinnan över alla kvinnor’?

Erlandsson närmar sig stickandet inte bara ur den historiska utan alla upptänkliga vinklar: Hur kom det sig att det på vissa håll stickades mycket och på andra knappast alls? Hur har tekniken utvecklats? Hur förklara den besatthet som stickandet åstadkommer? Stickandet som en revolutionär handling (javisst!), i politikens (o ja!) och försvarets (tro det eller ej) tjänst. Skrock och magi. Stickandet som återkommande trend, som otvungen gemenskap. Stickandet i litteraturen. Med mycket mera. Och på slutet hittar vi en litteraturlista.

Som Erlandsson antyder har ullstickandet – föga överraskande – haft betydligt större betydelse för allas vårt välbefinnande än vad Den Stora Historien låter förstå. Bokens lilla format tillåter inga fördjupade studier och det blir ibland lite spretigt med de många enskildheterna. Det är dock inget stort problem, och att få ta del i den stickande författarens upptäcktsfärd har varit både intressant, spännande och roligt.

Recenserad för Ny Tid. Publicerad på webben 9.11.

Boken utgiven på Schildts & Söderströms

Kategorier
Dockteater

TIP-Fest 2022.

Inför årets stora dockteaterfestival i Åbo, TIP-Fest, skrev jag en puff för Åbo Underrättelser (se nedan). Puffen ingick lördagen 29.10. I det skedet hade jag trevliga planer: jag skulle delta i festivalen som Joker, dvs en volontär som har givna arbetspass och också hoppar in där det behövs. Däremellan skulle jag gå och se premiärer och pjäser jag tidigare missat. De trevliga planerna gick dock i stöpet, däckade av höstflunsan precis då festivalen inleddes 2.11. 

Således är det inte så mycket jag har att tillägga till puffen. Festivalarrangörerna konstaterar att årets TIP-Fest gick väldigt bra – publiken har hittat festivalen, och många föreställningar var slutsålda. Inbjudna utländska gäster hittade också fram, och deras besök resulterade i både möjliga och redan fastslagna gästföreställningar på olika håll i världen. Det här kan jag förhoppningsvis småningom berätta mera om. 

Till min stora glädje noterade jag att Hbl i dagens tidning uppmärksammade en av pjäserna på festivalen: teaterkonstnären Timo Väntsis Be My Querelle, baserad på Jean Genets roman Querelle de Brest. Enligt Hbl:s Ylva Perera finns här också blinkningar till Fassbinders uppmärksammade arthousefilm Querelle från 1982. Berättelsen om Querelle är en ryslig historia som rör sig i en hamnarnas vilda värld av våld, droger, intriger, sex och ond bråd död, en värld där våra vanliga dödligas (moral)värderingar väger lätt. Det är snart fyrtio år sedan jag såg filmen och minns inte mycket av vad som hände i den, men kvar finns en underton av hjärtskärande vemod där det vackra och sköra kolliderar med den råa verkligheten. Utan att ha sett pjäsen, stödande mig på det jag läst om den kunde jag gissa att det är just denna clash Väntsi inspirerats av. 

Turun Sanomat brukar vara ganska alert då det kommer till den marginella scenkonsten i Åbo. Så också nu, med inte mindre än tre artiklar med anknytning till TIP-Fest: en introduktion och recensioner av de tre premiärerna Voyager, Ridiculousness och Tainaron. 

Många av pjäserna som visades på festivalen kan ses senare under hösten, så t ex Voyager som visas på nya Barkerteatern, Slottsgatan 31 nu fredag 11.11 och lördag 12.11 kl 19 samt söndag 13.11 kl 15. 

TIPFest – puff till ÅU 

Festival skimrar i novembermörkret (TIP-Fest skimrar i novembermörkret)

Grå november står för dörren, men ljus i mörkret bringar TIP-Fest, Turku International Puppet Festival. Årets upplaga, den trettonde i ordningen, erbjuder ett trettiotal föreställningar under onsdag till söndag 2–6.11, förutom ”hemma” i Manilla också på Åbo Svenska Teater, Stadsteatern, nya Barkerteatern och i Äventyrsparken i Kuppis. Repertoaren är brokig med allt från husvagns- och rymdskeppsteater till föremåls- och fysisk teater, hand- och bordsdockor, rytmer och överväldigande visualitet. 

En del är favoriter i repris, men det mesta är nytt för året: för barnpubliken två hjärtsnörpande pjäser om ensamhet och vänskap. För vänner av skrotestetik torde det intergalaktiska äventyret Voyager, inspirerad av Victor Pelegins roman Omon Ra, bli en läckerbit. Den fina Be My Querelle får en nypremiär på engelska, och vuxenteater är också den nya Ridiculousness, där Pulcinellafiguren petar i samhällets smärtpunkter. Storm i vattenglas, rättare sagt tekoppar, utlovas i husvagnspjäsen Tea for Two, triller och drama i minipjäsen Obsession. Den andäktigt vackra Before Thumbelina gjorde bejublad premiär under fjolårets TIP-Fest; också pjäser som Linnut, Dysmorphic och Metsän pelko hör till reprisfavoriterna. Detta och mycket mer, inte minst klubbkvällar där publiken får träffa och diskutera med konstnärerna. Hela programmet hittas på festivalens hemsida! 

Årets tema, New Beginnings, syftar dels på arrangören, nätverket Aura of Puppets andra årtionde, dels på att festivalen också är en språngbräda för de högkvalitativa produktionernas steg ut i världen: till festivalen kommer gäster från världens olika hörn för att bekanta sig med den finländska dockteatern. 

Kategorier
Dans

Solbalettens strålande 40årsgala

Jag såg den streamade versionen och hade fått 3000 tecken att disponera över för en recension av jubileumsgalan. Det streamade formatet störde mig faktiskt inte, och då den nu dök upp på repertoaren tänkte jag inte nödvändigtvis gå och se den på nytt. Hur det kom sig att jag ändå gjorde det är en lång historia, och att det kom sig är jag väldigt glad över. Att se den på scen var verkligen något helt annat, så 2021 års korta recensionsformat som inte gav plats åt många ord om själva koreografierna bara måste kompletteras, nu då jag har obegränsad tillgång till tecken. 

Veterankoreograferna var Ervi Sirén, Marjo Kuusela och Jorma Uotinen. I nämnd ordning skapade de var sin koreografi för en, två respektive fyra dansare. Först ut Ervi Sirén och Här är jag (Täällä olen), ett långt solonummer som vuxit fram i samarbete med dansaren (och balettens konstnärliga ledare) Urmas Poolamets och musikern Ismo Laakso. Ett existentiellt stycke om vådor och fröjder i en vardaglig tillvaro, där Poolamets med sin till synes mödolösa dans håller publiken fångad i den till synes enkla koreografin där musiken, mixad av Ismo Laakso sittande på scenen, är lite ansträngande på det där sättet som oljud i vår vardag kan vara. Stycket saknar inte komiska, rentav spralliga inslag, som lättar upp dysterheten som anger dess grundton. Den dämpade dramatiken på slutet väcker i sin mångtydighet en sällsamt stark känsla av existensens inbyggda ambivalens. 

Temat i Marjo Kuuselas I. erä (I. halvlek) är ett tema hon återkommit till många gånger, och varje gång har det fött ett helt nytt verk. Det handlar om gränserna mellan mitt och ditt, mellan allvar och lek, självet i förhållandet till andra. Här har det blivit rena cirkusen – de två dansarna Calmelet-Pyykkö och Patrick di Chirico spexar till det ordentligt då de med hjälp av målartejp delar upp scenen mellan sig och försöker komma till tals med att inte komma till tals med varandra. Båda dansarna är lysande och Calmelet-Pyykkös performans är emellanåt rent hisnande akrobatik. 

Jorma Uotinen gör nog skäl för namnet. Vid gränsen, hans bidrag till galan, är onekligen i egen klass. Det är drama, men långt ifrån det melodram som en beskrivning sannolikt frammanar. Det är industriromantik och undergångsstämningar som hittar åtminstone mina nostalgiska strängar. 

Till ett häftigt dånande komp av Apocalypticas celloadaption av Metallica och den lugnare Ann-Sofie von Otter sjungande Bach gör de fyra dansarna på scen, iklädda variationer i lergrått, ett av de mest helgjutna verk jag sett. Var och en av dansarna – utöver de ovan nämnda Calmelet-Pyykkö och di Chirico Linda Björkqvist och Elina Raiskinmäki gör sina egna versioner av vad som tycks vara en gemensam rörelserepertoar. Helgjutenheten gissar jag delvis kommer sig av hur ensemblen fungerar ihop – sinsemellan mycket olika i sina rörelsespråk kompletterar de varandra. Det här räcker ju inte till en fullträff, så det måste finnas nåt mer? Är det så enkelt som att helheten är framskapad av ett gäng ovanligt begåvade konstnärer?

Det är en helt speciell glädje i att se en koreografi där allt tycks sitta rätt. Vad det är som åstadkommer denna upplevelse måtte höra till de där stora metafysiska frågorna vilkas svar vi svårligen kan artikulera eftersom de är långt bortom språket. Smaksaker spelar förstås in – det fulländade, virtuosa är inte nödvändigtvis det som får en att glädjas på det där speciella sättet. Men det hjälper.

Besättningen nu är densamma som i maj 2021, förutom att Patrick di Chirico nu ses där vi då såg Riku Lehtopolku.

 

Aurinkobaletti – Solbaletten 40 år 

40 vuotta aurinkoa/ 40 år av sol 

Manillateatern 29.4.2021

Fyrtio år av sol 

Otaliga är de festligheter som under det gångna året inhiberats, skjutits på framtiden eller begåtts på annat sätt. Den glada dansteatern Aurinkobaletti – Solbaletten – valde att göra det bästa av situationen och fira sitt 40-årsjubileum (nästan) på dagen med en streamad gala, som i höst återkommer i festligare inramning. Om allt går väl. 

Dansteatern Aurinkobaletti grundades i Åbo, Valborgsmässoaftonen 1981. Den starkaste eldsjälen var dansaren, koreografen och dansläraren Raija Lehmussaari, som 1967 startat en dansskola i den närbelägna staden Nådendal. Lehmussaari såg att det fanns en beställning på en professionell dansplattform i Åbo och satte igång. De första tio åren dansade teatern på alla upptänkliga scener i staden, bland andra Åbo svenska teater, Folkets hus och Brandkårshuset, medan den med ljus och lykta sökte efter ett eget ställe. Ett sådant hittades slutligen i en vid östra åstranden belägen fabriksfastighet som efter att Repfabriken Manilla flyttat ut hyrdes till olika småföretagare i väntan på rivningsbeslut. Något sådant blev, tack vare en aktiv miljörörelse, aldrig fattat, och efter diverse turer tog kulturen över. I dag är det skyddade Manilla hem för ett fyrtiotal olika kulturaktörer. 

Det känns naturligt och sympatiskt att de tre koreografer som står för kvällens gala – Marjo Kuusela, Ervi Sirén ochJorma Uotinen – hör till dem som var med i svängen redan då dansteatern grundades och nutidsdansen i Finland dansade i barnaskorna. De har var och en sin anknytning till teatern, förenas i sin gedigna erfarenhet som känns starkt i koreografierna, där de uttalat låtit processen göra sitt med utgångsidéerna. 

Det inledande numret, Ervi Siréns Tässä olen (Här är jag), tillkommet i samarbete med musikern Ismo Laakso och dansaren Urmas Poolamets, teaterns konstnärliga ledare, undersöker dansarens verklighet och vad som händer då en är öppen för alla möjligheter. Existentiella stämningar i fin tolkning av alla parter. 

Marjo Kuuselas 1.erä (1.ronden) handlar om gränser, gränser mellan lek och allvar, mellan ditt och mitt. Côme Calmelet-Pyykkö och Riku Lehtopolku tar fint ut svängarna med både humor och bravur, och igenkänningsfaktorn är hög. I Jorma Uotinens tredelade Rajalla (Vid gränsen) balanserar människan, tolkad av dansarna Linda Björkqvist, Côme Calmelet-Pyykkö, Riku Lehtopolku och Elina Raiskinmäki, mellan ljus och mörker, mellan olika känslolägen tills hen i sista delen erbjuds lisa i form av ett stilla regn, och de fyra samlas i en klassiskt hoppfull gest då scenen mörknar omkring dem. En intressant sammansmältning av disciplin, starka känslor och något jag skulle kalla logik. 

Trots formatet kändes galakvällen festlig, med bilder från tidigare produktioner och avspänt samtal kring teaterns fyra årtionden i pauserna. Aurinkobaletti med dess kombination av fast, talangfull ensemble, täta besök av gästande koreografer och ett tätt samarbete med andra aktörer på det livaktiga scenkonstfältet i Åbo, inte minst i form av festivalen Manifesti, bådar gott för kommande årtionden!

Bianca Gräsbeck

Kategorier
Dockteater

Vi måste tala om kroppsnojor

Pjäsen Dysmorphic känns lite skrämmande. Affischen föreställer ett hjärta och liknar en gammal medicinarplansch. Men hjärtat är transparent och innanför dess tunna hinna förbereder sig en mänsklig varelse på att spräcka den. Eller så inte. 

Dysmorphic är en kommentar till ett fenomen som är vanligare och allvarligare än vi kanske tror: Body Dysmorphic Disorder, en kroppsbildsstörning som kan göra livet verkligt jobbigt för den drabbade som lägger ner destruktivt mycket tanketid och energi på att (spegel)kontrollera, dölja och skämmas för defekter som inte har någon motsvarighet i verkligheten. BDD har ingen plats för övertygelser från omvärlden att upplevelsen är överdriven. Ett första steg ur är, föga överraskande, att tala om problemet. 

Dysmorphic bygger på sådant som var och en i arbetsgruppen på ett eller annat plan upplevt, och har vuxit fram ur dessa erfarenheter till en pjäs full av poesi, där det fula blir vackert av värmen som genomsyrar den. Låt mig försöka mig på att återge föreställningen i stor drag: 

Det öppna scenrummet är dunkelt upplyst. På golvet ligger en kvinna, synbarligen helt avslappnad, på rygg. I fonden hänger en luftig koloss, hjärtat, och under det en obestämd hög beigeaktiga, svulstliknande klumpar. Luften är andetag. Kvinnan stiger upp, betraktar hjärtat där ljus börjat blinka, klappar med fingrarna på sitt bröst – hennes hjärtslag ger eko. Kvinnan går och sätter sig på en stol till höger på scenen och vi blir varse att andetagen vi hör är hennes, mixade på ett litet ställ vid stolen.

Det ljusnar i hjärtat och inne i den skymtar vi rörelse, ålande rörelser. Småningom urskiljs ett ben, ett ben till, en kropp, en axel. Rörelsen tilltar, ett huvud uppenbarar sig ur en öppning längst ned i hjärtat. Huvudet åtföljs av en kropp som sjunker in i den obestämda svulsthögen. Följer ett andra huvud, en andra kropp som sjunker in i samma hög. Mödosamt tar sig varelserna småningom ut på scenen, börjar upptäcka sig själva och sina obekväma kroppar; kropparna har konstiga utväxter lite varstans. De upptäcker varandra och varandras konstigheter. De närmas varandra, en underlig röd klimp bultar allt häftigare och skapar konfusion, slits itu. Det blir svårt att hitta ett gemensamt vara, det blir springa undan, det blir slagsmål, det blir närmande. De upptäcker att de kan ta bort de konstiga utväxterna, de stöder varandra, stöttar. De försöker krama sönder, förgöra de underliga svulsterna. Det lyckas inte, och i stället bygger de skulpturer av dem. Den röda ituslitna klimpen blir hel igen och förvandlas till en docka, ett gemensamt intresse. De börjar undersöka hjärta utifrån. Slutligen klättrar de in i det igen. Mörker. 

Varelserna som ålat sig ur kolossen är som teletubbies, lite tafatt klumpiga, gosiga i sin vilsenhet. De mognar under pjäsens gång och de som klättrar tillbaka är människor som gjort sig av med de groteska deformationerna – vanföreställningarna – som gjorde dem överkänsliga för sin respektive omvärlds närhet. Pjäsen är en befrielsehistoria ur fångenskapen BDD.

Sättet på vilket duon Erika Malkki och Aino Lehtovaara, förstärkt med danskonstnären Tashi Iwaoka, regissören Maija Westerholm och ljuskonstnären Magnús Sigurðarson närmar sig problematiken är varmt inkännande. Kombinationen dans, fysisk teater och dockteater ger ett brett uttrycks- och symboliskt register; så blir exempelvis den gripande scenen där de handgripligen tar makten av svulsterna genom att ”krama ihjäl” dem en jublande symbol för återtagandet av den egna digniteten som tankemonstret BDD stulit av dem. Det mesta vi ser på scenen är fult, ja, i den traditionella bemärkelsen. Den inkännande värmen som gör det vackert gör det också lätt att känna med varelserna som i total oskuld straffats med den vrånga kroppsbilden. 

De tre på scenen gör ett fantastiskt jobb. Musiken, närgånget fysisk med de lite hesa andetagen, varierade med ordlös sång, görs live på scenen och skapar en ljudrymd som kunde vara inne i en människas själ där stämningarna varierar. Dansarna förmedlar känsloskalorna suveränt. Deras kroppsspråk är strålande, speciellt där de snuddar vid turer som vid det här laget känns som vardagsmaten i samtidsdansen. Snuddar vid, ja: glädjande korta snuttar av trendande rörelsescheman som hos en del koreografer överanvänds och blir gäsptråkiga. Så alltså inte här. 

Dysmorphic kunde väl utgöra utgångspunkt för samtal – inte bara kring det aktuella BDD utan också andra ångestkällor som så många kämpar med. Dysmorphic kan ses gestalta människans inre kamper, om de så gäller gäller mentala problem, (par)relationer, födsel och död, konflikter eller försök att nå ut till andra – eller in till sig själv, som manusförfattaren Erika Malkki skriver i programbladet. Då vi kan byta ut den förslavande spegeln mot en människa att spegla oss i kan vi växa som människor och börja övervinna våra nojor. Vi behöver prata om kraven vi tror omvärlden ställer på oss. Och varför vi tror på dem. 

Dysmorphic

Premiär * 22.9.2022 på Aurinkobaletti, Manilla * Föreställningar i slutet av september, paus i oktober, föreställningar igen 2 & 3.11 kl 20.15, 11.11 kl 19.00 & 12.11 kl 17.00 

Manus och koncept Erika Malkki * Regi Maija Westerholm och arbetsgruppen * Koreografi Tashi Iwaoka * Ljuddesign, komponering och inövning av musiken Aino Lehtovaara * I rollerna Tashi Iwaoka, Aino Lehtovaara och Erika Malkki * Dräkter Amita Kilumanga * Marionettkonstnär Erika Malkki * Ljusdesign Magnús Sigurðarson * Produktion Arbetsgruppen, Aurinkobaletti och Aura of Puppets

Foto Jussi Virkkumaa