Författare: blonathan

Dansteater ERI har gett sig i kast med klassikernas klassiker – Carmen. Alla föreställningar i höstas var utsålda till sista plats – vilket vårens 14 föreställningar också är. I mars öppnar biljettförsäljningen för höstens föreställningar.

Den översvallande populariteten väcker onekligen en viss förundran. Handlar det om människors längtan efter romantik, passion och stora starka känslor, efter en stunds flykt från vardagen i tunga, förvirrande tider som våra just nu? 

Romantik, passion och svallande känslor är precis det som gör Carmen till vad den är, vilken sceniska form den än ges. Och så den härliga musiken, som inte förlorat ett uns av sin fräschör.

Ja, vem älskar inte Carmen, huvudpersonen i Prosper Mérimés på 1840-talet utkomna, exotikromantiska kortroman. Hon har inspirerat till världens kanske mest uppförda opera, Georges Bizets Carmen, i vars efterföljd en hel rad filmer och en kanske ännu längre rad baletter skapats, alla med varierande avstånd till originalberättelsen. 

Först ut var Marius Petipa med en balett strax efter att boken kommit ut. Det ser dock ut att ha varit Roland Petits version hundra år senare som satte fart på koreograferna. På 1960-talet bad ballerinan Maya Plisetskaja sin man, kompositören Rodion Sjtjedrin, skriva en balettversion av operan, och Alberto Alonso att göra koreografin. Resultatet blev Carmen Suite, som stått modell för en hel del efterkommande koreografier, bland dem den som nu är aktuell på Dansteater ERI. 

Sjtjedrins musik är lättare än den ursprungliga operan, med inslag av jazz och annat som ännu inte kallas traditionellt. Musiken lyfter verket ur det tidsbestämda och låter så det bärande temat framstå ostört, i all sin bitterljuva glans. Temat torde vara allom bekant – ett passionerat triangeldrama där parterna är den sköna men ack så nyckfulla ”zigenarflickan” Carmen, den lite obestämda don José (vars karaktär varierat från skurk till blyg landsortspojke) och Escamillo, den uppburne och självmedvetne toreadoren.

Scenen som öppnar sig för ERIs uppsättning är ytterligt avskalad: ett par följsamma skärmar för tankarna till den tjurfäktningsarena dramat är förlagt till, men också till andra omgivningar. Inledningen är dramatisk – Ödet, en roll i baletten som tillkommit med Carmen Suite – står i Tiina Lindfors skepnad med ryggen mot publiken och utför en balett med sina vita händer i spännande kontrast mot den svarta scendräkten. 

Pjäsen är fröjd för ögon och öron. Carmen dansas av en leende Anneke Lönnroth, iklädd klarröd flamencoklänning, och i granna dito svänger det om kvinnorna i tobaksfabriken. Lindfors koreografi blandar klassisk dansvokabulär och modern dans, vilket faller sig naturligt. Solopartierna – med don Josés respektive den tragikomiska löjtnantens starkt berörande, koreografiska utgjutelser – balanserar fint med de stora dansscenernas uppsluppenhet. Där verkligen lyser både James McNamara som don José och löjtnanten Lassi Sairela, en dansare som inte upphör att överträffa sig själv.

Speciellt stora är de ju inte, dansscenerna på ERIscenen. Hela ERIensemblen räknar sju dansare medan baletten i fråga har betydligt fler roller. En utmaning som fått en galant lösning: bortsett från de tre huvudrollerna dyker dansarna upp, än som tidigare nämnda kvinnor i tobaksfabriken, än som soldater eller toreadorer, genom smidiga scen- och klädbyten, skapande en hullerombullereffekt. Effekten fungerar som en humoristisk motvikt till den potentiella melodramen som härigenom dämpas till ett drama där publiken blir inte bara åskådare utan också medkännare. 

Tiina Lindfors har valt att skapa en leende och också gråtande Carmen, som visserligen har den förföriska tjuskraften men saknar det fräcka, hänsynslösheten och egensinnigheten hos den traditionella Carmen. Hon har också givit det hela ett lite annat slut, som jag naturligtvis inte skall avslöja. Är det för att vi idag ser människan så olika, för att vi idag har så många andra kanaler genom vilka vi kan ta del i och av både hjärta, smärta och död? För att vi idag inte behöver boosta avståndet till ‘de andra’ genom att tillspetsa olikheterna? Ändå hade jag personligen gärna sett en fräsigare huvudperson – och ett traditionellt slut. Där kommer vi in på smaksaker som gärna får diskuteras. Odiskutabel är naturligtvis ensemblens osvikliga professionalitet som tycks stå orubblig årtionde efter årtionde. 

Bianca Gräsbeck

Carmen Regi & koreografi Tiina Lindfors * Musik Rodion Štšedrin Ballet suite Bizet * På scenen hela ERIensemblen * Dräkter arbetsgruppen Pirjo Liiri-Majava, Tuula Bergqvist * Scenografi Teppo Järvinen * Ljus Esa Kyllönen * Foto Jari Laurikko

Slutsålda föreställningar fram till 1.4; återkommer på repertoaren i höst.

Recensionen publicerades i Åbo Underrättelser 10.2.2023 i samarbete med SARV -projektet Kritiken Syns! Projektet strävar efter att göra kritikens betydelse tydligare, främja dess formmässiga mångfald och föra den närmare upphovsmän och läsare.

Aulan på Aurinkobaletti är full av folk när det meddelas att föreställningen skall börja om fem minuter. Lite överraskande; sådant brukar vanligtvis inte annonseras. Det får snart sin förklaring: föreställningen inleds i aulan, med viskningar som tilltar i styrka, röster som flätas samman till stolt, nästan trotsig sång, framförd av en grupp sångare med imponerande precision och inlevelse i ett långt musikstycke som ger plats för ett brett spektrum av tongångar och stämningar. Texten ringar in pjäsens ‘habitat’ – naturen. Efter sången skingras gruppen och sångarna föser vänligt in publiken i salen, där tre dansare redan fyller den tomma scenen. 

Det är koreografen, danspedagogen, dansaren och framtidsforskningsmagistern Satu Tuittila som står bakom förställningen som strax skall börja: Vähin äänin, en miljöengagerad och -engagerande pjäs. Vägen hit har varit lång, år då hon läst på och deltagit i seminarier om natursvinn, och samlat ihop de människor hon ville genomföra projektet med. Bland dem finns dansare, musiker och vetenskapsmän, vilka alla bidragit med sitt kunnande till det ambitiösa och utmanande projektet. Att göra scenkonst med stark agenda är inte lätt – fallgropar lurar lite varstans och det blir lätt patetiskt. Det här gänget har tagit sig förbi fallgroparna. 

Scenen är insvept i en ovanlig ljudmatta: en mansröst som läser upp namn. Namnen tillhör utrotningshotade mossor, lavar, svampar. På scenfonden lyser en liten ruta med ett mönster som motsvarar mönstret på körens stickade dräkter – en gnutta hopp, eller ett döende hopp? Dansarna skapar med sina respektive uppenbarelser och rörelser en märklig ur-stämning. Kören väller in på scenen, sällar sig till dansen, sjunger. En man i färggrann kostym kommer in på scenen, på hans bröst finns bokstäverna ”IHMINEN” (människa) inskrivna. Mannen börjar tala miljökatastrof. Hans röst överröstas successivt av maskinljud i crescendo. Kaos. Det hela slutar ändå vackert, i en hoppingivande, handlingsinspirerande sång; realistiskt i och med att signalen är klar – vad kan du och jag göra för att hejda artsvinnet? 

Vähin äänin är en fin, otvungen sammansmältning av musik, vetenskap och dans, där alla delar känns likvärdiga. Dansarna, Janne Kilpiö, Anna Maarit Kinnunen och Riikka Puumalainen jobbar fint ihop, med individuella koreografier där var och en utvecklat egna karaktärer i samråd med koreografen Tuittila. Rent trolsk är Kinnunens lilla, återkommande sekvens där hon för ena handen till örat medan hon stöder armbågen med andra handen så, att handen vid örat signalerar känslighet för ljud, ett av elementen som i pjäsen blir alarmklocka. Kilpiös smidiga, seniga gestalt blir här en fin uttolkare av det lågmälda, intensiva livet vi vanliga dödliga inte har en aning om trots att det är en förutsättning för vårt liv här på jorden. Puumalainens suggestiva dans är, inte bara uttrycker, smärtan över en utveckling som med sina skräckväckande följder inte tycks gå att hejda. 

På scenen dansar också körsångarna, också de med individuella koreografier. Ett bra koncept – det flätar fint ihop sång och dans. Kören och dess solister klarar suveränt av de spännande arrangerade sångerna som ställvis blir polyfona, jazziga, inspirerade av exotisk folkmusik. Kören Ruamjai är en samling sällsynt musikaliska unga kvinnor och män med rötter i barnkören Vox Aurea, Jyväskylä. Barnen har vuxit upp och vill fortsätta sjunga tillsammans. Solister är det gott om: Soul Valpio och Susanna Leppänen i titelsången Joki virtaa (Vähin äänin), vidare Pablo Delaray, Asko Puhakka, Ville Hämäläinen, Saana Suutari och slutligen Otto Turunen i Vexi Salmis och Kassu Halonens Maailma on kaunis. 

Då gestalten Människa, forskaren i naturskyddsbiologi Panu Halme, promenerar in på scenen åstadkommer han en kännbar skepsis bland de närvarande, både på scenen och i publiken. Han börjar tala, och småningom blir hans ord till en bekännelse. Ljudmattan som lämnat de utrotningshotade arterna och blivit till industriell ljudförorening stegras då han kommer in på känsliga frågor, den växer upp över och tränger ut honom i marginalen, där de andra redan skrämda kurar ihop sig.

Sist men inte minst – det visuella, som präglas av de uppträdandes handstickade dräkter, stickade med tjocktjocka stickor så plaggen är mer nät än sticktyg.  Dansarnas ljusa, glesa tröjor för tankarna till renlav, skogsskägg, spindelväv; körens svarta nät och ansiktsbemålning vill jag tolka som något bränt, förstört som ändå ruvar på en styrka till protest och liv. Ja, här är det jag som nog blir patetisk: det visuella fullbordar den mentala inramningen.

Konceptoch koreografi Satu Tuittila | Dansare Janne Kilpiö, Anne Maarit Kinnunen och Riikka Puumalainen | Forskare & talare Panu Halme (docent i naturskyddsbiologi, Jyväskylä universitet) | Kördirigent Kirsi Kaunismäki-Suhonen | Kören: en ensemble ur Ruamjai -kören (15 sångare) | Rapartist Soul Valpio | Ljuddesign Mikko Väärälä | Dräktdesign Jaana Kurttila | Ljusdesign Jonna Rautala (Jyväskylä stadsteater) | 

Foto Matti Häyrinen

Vähin äänin hade premiär på Jyväskylä stadsteater hösten 2021. Aurinkobaletti stod ursprungligen i tur i januari 2022, men vi vet alla varför besöket måste uppskjutas och föreställningen här gavs först nu, 20 & 21.1.2023

Pjäsen förverkligades i samarbete med projektet Katoava luonto vid Jyväskylä universitet, Jyväskylä stadsteater, dansgruppen Off/Balance och jyväskyläkören Ruamjai

Du som läser detta och jag som skriver har åtminstone ett gemensamt: vi är mycket privilegierade. Det är lätt att glömma bort, speciellt då myndigheter av olika slag lägger sig i vår tillvaro på olika sätt. Såsom under en gåtfull pandemi. Vi kanske lite flyktigt vet att restriktionerna varit mycket strängare på andra håll, men det vi fått utstå har varit tillräckligt för att ifrågasätta myndigheternas ageranden. Den holländsk-finländska danskonstnären Marjan Raar har jämförelsematerial: hon vistades under en del av pandemin i Holland, och fick känna av en coronapraktik betydligt strängare än den vi hade här. Folktätare land förstås, men ändå. Verkligheten under en lång period var praktiskt taget ‘utegångsförbud’. Papper på oundviklig utevistelse måste kunna företes. Socialt umgänge med mer än en person, utomhus, med avstånd, förbjudet. Tomma gator, tomma korridorer. I blotta förskräckelsen stödde sig myndigheterna på en makt som blev utsatt för missbruk. 

I denna på alla sätt konstiga, kusliga och frustrerande tillvaro jobbade två dansare-koreografer i Holland varandra ovetande med var sitt solo, som visade sig ha överraskande beröringspunkter. Eller kanske inte så överraskande. Maktmissbruk. Den tid vi lever i ligger på många sätt tung över oss och vi måste hitta andningshål, uttryck för det som har samlingsnamnet frustration, inte minst över det maktmissbruk som sticker upp sitt fula tryne lite varstans, på sätt vi kanske inte upplevt förut.

Konsten har en god potential att hitta och erbjuda andningshål. I goda fall kan konstnärer spegla det vi går och grunnar på eller våndas över. Marjan Raar och hennes inbjudna holländska kollega Rens Borkent är sådana goda fall. Befriade från behovet av att behaga ger de oss sina reaktiva solon och det blir kusligt, medryckande, kanske till och med katharsiskt. 

Raar hade egentligen avslutat sin solokarriär, men i den påtvungna fysiska isolationen gick det ju inte att göra något annat. Songs from Strangling Earth är en stark reaktion på coronarestriktionerna som ju försatte speciellt scenkonstnärer i ett totalt, klaustrofobiskt dödläge. Raar ger gestalt åt den förvirring, den ångest och den aggression läget tvingade fram. Som motpart hade hon den nästan underjordiska holländska gruppen Bikkie Skeefs mörka, mystiska musik. En kompromisslös motpart med vilken hon jobbat fram en stark, jordnära koreografi där överraskande vändningar och ett expressivt rörelsespråk smälter samman med samma Bikkie Skeefs över scenen projicerade gåtfulla målning. Längtan ut, efter något annat, är påtaglig. Protesten mot den repressiva makten kan förnimmas som en röd tråd. 

Där Raar dansar med en musik där en vemodig trumpet avtecknar sig, dansar Borkent i sitt solo Narrative under röster i olycksbådande dialog. Under föreställningens gång får presentationens spekulationer kött på benen: Om vi kan föreställa oss en varelse i en högre dimension, och att varelsen uppfattar oss så som vi uppfattar seriefigurer – vilkas öden vi har i våra händer – kan denna varelse, denna existens, ta våra öden i sina händer, ta de berättelser som gör oss till oss på gott och ont, och ändra dem enligt eget förgottfinnande. Med sin makt. Om det finns en sådan varelse kan det finnas en som i sin tur ser hen och hens gelikar som seriefigurer och kan ändra på deras narrativ. Var tar det slut? Finns det någon eller något högsta? 

Borkents huvud är rakat, som för att understryka dansarens utsatthet – är han en åskledare för meddelanden från andra dimensioner? Instängd i ett rum utan dörrar, utan fönster. Värnlös under svårdefinierade makter. Rösterna han hör, vetskapen han har är förödande ångestskapande. Mina tankar går osökt till Patrick Fischler i David Lynchs Mullholland Drive, Dan som plågas av sin envist återkommande, obeskrivligt hemska dröm. 

Trots det angstiga rör sig Borkent med lätthet och ljus plasticitet över den kala scenen där väggarna, golvet och strålkastarna är den enda rekvisitan. Emellanåt berättar rösten om vidriga episoder i vår egen verklighet, han skriver febrilt en osynlig skrift, vågrätt och lodrätt. Strålkastarna kastar hans skuggor mot väggen i en effektfull skuggteaterscen. Dansaren briljerar inte med rörelser, dansen är prosa liksom rösternas repliker, fast så mycket vackrare prosa. 

Där Raars dansare är genomsyrad av längtan ut verkar Borkents nästan resignerad under de skrämmande makterna. De två solona kompletterar varandra i sin olikhet, och släpper inte taget om mig i första taget. 

Bianca Gräsbeck

Marjan Raar: Songs from Strangling Earth  Koreografi och dans: Marjan Raar * Musik och komposition: Bikkie Skeef * Bild: Bikkie Skeef * Ljusdesign: Antton Kainulainen * Teknik: Bror Österlund 

Rens Borkent: The Narrative  Koreografi och dans: Rens Borkent * Text: djcactus * Röst: Aaron McKee * Ljus: Antton Kainulainen * Teknik: Bror Österlund 

Recensionen publicerades i Åbo Underrättelser 21.12.2022, i samarbete med SARV, finska kritikerförbundets projekt Kritiken Syns! Projektet strävar efter att göra kritikens betydelse tydligare, främja dess formmässiga mångfald och föra den närmare upphovsmän och läsare. 

 

Aurinkobaletti har en stamgästande koreograf, vars sinne för det absurda känns som det bärande elementet i pjäsen Minne kutsua Liza? – Vart bjuda Liza? Koreografen heter Sasha Pepeljajev och har vistats mycket i Finland sedan Aurinkobaletti inledde samarbetet med honom vid millennieskiftet. Minne kutsua Liza är hans åttonde koreografi för baletten. 

Presentationen är mer än vanligt abstrakt och fysikfilosofisk. Värd att bekanta sig med, absolut, men jag skulle tro att det inte gör nåt om en glömmer den och låter sig dras med i ”dansens virvlar”. Sådana är pjäsen rik på, och de fyra dansarna på scen gör dessa virvlar till en ofta hisnande upplevelse. 

På det teoretiska planet handlar det om överraskande sammanhang, och överraskande vändningar i skeenden som setts förutbestämda. Sålunda ingår en scenstor Goldbergmaskin i den i övrigt högst minimalistiska scenografin. Goldbergmaskinen är, inom parentes, en ”kedjereaktionsmaskin” som utför en enkel syssla på möjligast komplicerat sätt. Här är det förstås knappast sysslan som motiverar maskinens närvaro, snarare handlar det om hur det ena leder till det andra på oväntade vis, då den mot slutet av pjäsen skramlar loss. Kanske maskinen rentav inspirerat till hela Liza?

Inledningsvis ligger Liza (Urmas Poolamets) på sin dödsbädd och konstaterar att det som kvarstår är tomt, mörkt och dystert, varför hon vänder om och vandrar sitt livs stig tillbaka. Här gör Poolamets en fullständigt suverän, naturligtvis lagom parodisk tolkning av den åldrande Liza som steg för steg blir yngre och yngre och slutligen riktigt riktigt ung. En del av Lizas liv gestaltas parallellt av en strålande Elina Raiskinmäki vars insats innehåller både humor och akrobatik. Côme Calmelet-Pyykkö och Patrick Di Quirico gör egentligen bara ifyllnadsroller – men det är inte så bara. De finns överallt och liksom Raiskinmäki imponerar de med sin energi och sin närmast otroliga dansakrobatiska virtuositet. Pepljajevs dynamiska koreografi tar tillvara dansarnas starka sidor. 

Musiken är en fullträff, också den dikteras av Pepeljajev; han valt stycken av den lettiska gruppen Tautumeitas, El Chombo, W.A.Mozart med flera – låtar som det både svänger om och är fart på. 

Berättelsen tar sig alltså stegvis bakåt, stödd av numrerade texter upplästa av en neutral Aatu Pyy på band. Texterna tycks vara anteckningar gjorda av en neutral observatör och ‘lokaliserade’ med för mig obegripliga sifferkoder. Här finns en underbar liten detalj i det att platser och fenomen är gamla bekanta för lokalpubliken – i det absurda sammanhanget blir det en effekt i sig. Lizas liv är ensamt och mollstämt, och ingenting analyserar eller förklarar varför det blev så som det blev. Möjligen kan hon ha varit lite för godtrogen. På scenen närmar sig den cyniska potentialen – som onekligen finns här – någonting närapå karnevalistiskt, där dock den ensamma och längtande människan blir väldigt sårbar. 

Och frågan då – vart bjuda Liza? Allt är oklart: vem hon är, varför hon skall bjudas och vart, och finns det ens någon inbjudan, konstaterar programbladet. Kanske vandrar hon sitt liv baklänges av samma orsak som Forrest Gump joggade över den amerikanska kontinenten? 

Nej, pjäsen kräver inga logiska tolkningar. Den ger vinkar och signaler, inspirerar till egna tolkningar, kanske igenkännande. Kanske Liza är vem-som-helst, kanske är hon alla vi som ser pjäsen?

Minne kutsua Liza?

Koncept, koreografi och visualisering Sasha Pepeljajev; på scenen Côme Calmelet-Pyykkö, Patrick Di Chirico, Urmas Poolamets och Elina Raiskinmäki; kostymdesign Marjo Haapasalo; ljusdesign Zai Sainio; ljuddesign Jaakko Salonen; röst Aatu Pyy; foto Jussi Virkkumaa

Återstående föreställningar torsdag 15 & fredag 16.12 kl 19; lördag 17.12 kl 17