Bland färgens många dimensioner

Utställningen Vibrerande färger (Väristä), Wäinö Aaltonenmuseet i Åbo. Till 22.5.2022

Anu Tuomi har varit med länge. Hon inledde sina studier vid Åbo Ritskola 1970, och det är här i åbotrakten hon fortfarande är konstnärligt verksam då hon nu öppnar sin retrospektiva utställning Vibrerande färger (Väristä*) på Wäinö Aaltonenmuseet. Utställningen ger ett tvärsnitt av hennes omfattande oeuvre, där variationen, utvecklingen, är underbart konsekvent och följer den sökande, kritiska konstens vändningar i de stora sammanhangen. Samtidigt har hennes konst en helt personlig touch; den är en utpräglad kolorists lyhörda tolkning av omvärlden och de nya idéer som svept över konstvärlden. 

”Det aboensiska konstfältets styrkekvinna” kallas Anu Tuomi i boken som gavs ut i samband med utställningen (se nedan!). Med fog. Tuomi har sedan början av 70-talet aktivt bidragit till att forma konstlivet i staden: aktiv i Arte, de unga förnyelsenyfikna åbokonstnärernas förening, medverkade hon bland annat till att grunda gallerierna Joe’s (sedermera konstgrafikernas Joella) och Titanik. Som inspirerande lärare i bildkonst vid Åbo Riskola, senare Åbo konstakademi, kommer hon sannolikt att dyka upp i kommande konstnärsbiografier. 

Tuomis konst har alltid byggt på reflektion och medkänsla. Uppvuxen i ett arbetarhem, omgiven av hårt arbete och skrala utkomster, utvecklade hon stor empati för de mindre bemedlade, arbetarklassen vars levnadsvillkor det idag är svårt att föreställa sig. Tidigt bestämde hon sig för att via konsten lyfta fram dessa människor och miljöer. Målningarna från 1970-talet smälter sömlöst in i periodens vänstersinnade konstström utan att förlora det personliga greppet – i andan varm empati, i uttrycket ett experimenterande med formspråken hos både sekelskiftesmodernisterna och den kämpande socialismen; här anar jag en förkärlek för den mexikanska revolutionens konst. 

Under 1980-talet fascinerades jag av det jaguplevde som ett tvärt kast i åbokonstnärernas repertoar från den utpräglade arbetarrealismen – som måtte ha blivit urtråkig att syssla med i längden – till experimenterande med färg och form. Färgen drog mot grundfärgerna, formerna ville spränga (tavel)ramarna och målningarna kunde bli målade fanerstycken i oförutsebara, till och med tredimensionella former och klara, distinkta färger. Tuomi nöjde sig inte med grundfärgerna utan använde hela färgskalan i sina upptäcktsfärder.

Som äldre konstentusiaster säkert minns hände det saker på åttiotalet. Det blev mindre av ensakstendens – mer än en blomma i taget kunde blomma, fotografin lyftes till en ny erkänsla bland konsterna, kvinnorna började synas och höras på ett annat sätt än tidigare, då det ofta hände att de liksom föll undan på det av manlighet dominerade konstfältet. Tuomi hör till de få kvinnor som från början av sin karriär beaktades och fick erkänsla, vilket inte överraskar men likafullt är intressant. 

Den utpräglade koloristen hängav sig under kommande årtionden mycket åt färgen i sina målningar och begrundade hur färgen riktigt fungerar, både som visuellt element och på det sociala- och känsloplanet, och skrev i medlet av 00-talet boken Lähde väreihin (ung. En källa till färgerna). Färgerna kan i hennes konst vara inflätade i varandra, virvla runt med varandra, blandas för att bilda njutbara färgpaletter eller -kartor. En detalj som gärna hade besparats henne var att drabbas av migrän, men också detta gjorde hon till konstbetraktelser: målningar som för tankarna till det tidiga abstrakta måleriet med Hilma af Klint i spetsen. 

Också själva materialet har inspirerat Tuomi. Det kan vara vad som helst, men en alldeles speciell plats har textilen. Den återanvända textilen, vill säga, den som används som mattrasor, garnet från det slitna plagget som sprättats upp, tyglappar och gamla spetsar. Skapandet av nytt av det använda blir både en hyllning till det strävsamma arbetet som gjort sitt, en betraktelse av tiden och det den samlar på sig av levt liv, och en försynt känga åt slit-och-slängkulturen. 

Utställningen, som omfattar verk allt från tidigt sjuttiotal till 2021, är ordnad mer estetiskt än kronologiskt, och är följaktligen som helhet mycket vacker. De nyaste verken finns i den sista salen. Att komma in här är (som) att möta oändligheten, kanske evigheten. En avlagd trappa, kännspakt målad med virvelrörelsen och färgglidningen från ljust blått över rött till svart, är ställd mot väggen som en stege till himlen? I fonden en väldig målning i blå nyanser, slöjor av atmosfär som bäddar in eller lyfter fram silhuetterna i en ändlös bergskedja. Det blåas nyanser igen. Från taket hänger droppar av blåst glas i olika färger, på olika höjd.** En stark spotlight lyser rätt igenom regnskuren och fördubblar den i skuggor på den vita väggen. Att blicka upp i detta regn känns nästan magiskt.

Som jag upplever det finns det något väldigt stort i Anu Tuomis konst: kanske är det det omedelbara. Det hon skapar är på ett intressant sätt fritt i förhållande till de referenser som nog finns där. Det är en lek och ett experimenterande som utgår ifrån ett både visuellt och känslomässigt registrerande av omvärlden, både den yttre och den inre, mot bakgrunden av ett kontinuerligt studium av visualitetens villkor och det som ligger i tiden. Och allt emellanåt glimmar det till av en stillsam, underfundig humor som ofta uppstår i mötet mellan verk och titel. 

Den vederbörligen bildrika boken som utgavs i samband med utställningen ger en sammanfattning av Tuomis liv och verk i två artiklar – Maria Huokkolas artikel är en kort men samtidigt omfattande biografi, Ringa Takanens bidrag går mer in på verken. Det överraskande informativa förordet är skrivet av Riitta Kormano och Satu Pajarre, som berättar att den aktuella utställningen är en del i en serie som lyfter fram lokala konstnärer. I boken finns ett svenskt sammandrag av Takanens artikel. 

* Det finska ‘Väristä’ har många översättningar: Ur färgen, av färgen, från färgen, om färgen.

** Här tror jag översättningstrollet varit framme – 365 Ilman pisaraa har blivit 365 Utan droppe … nåjo, det kan förstås hända det är så det skall vara.

Bilden är tagen av Ville Mäkilä / Åbo museicentral.

Recensionen publicerad här på bloggen 6.2.2022