Kategori: Bildkonst

Sommaren 1992 visades på Wäinö Aaltonenmuseet i Åbo en utställning som presenterade den florentinska renässansen. Med utställningen firades vänortskontraktet som slutits mellan städerna Florens och Åbo. I år har städerna alltså haft vänskapsband i trettio år, vilket förstås är värt att fira. Det verkar dock inte vara så speciellt många som noterat, eller minns, att vi har en så celebrerad vänort.

Jag får veta att utställningen The Bison Footprint, som nyligen öppnades på Galleri Joella, utgör en del av ett större firande. För att få reda på andra begivenheter som ingår i detta större firande hänvisas jag till en stadens tjänsteperson, som berättar att corona-osäkerheten satt käppar i hjulen för alla planer också för vänortsverksamheten…

Åbografikernas Galleri Joella bidrar alltså till trettioårsjubileet, och gör det i samarbetets tecken. Samarbetspartnern är det florentinska konstcentret Il Bisonte Foundation som står för den ovan nämnda utställningen, sammanställd av curatorn Silvia Bellotti. Hon har plockat fram tjugo konstgrafiker, vilka alla representerar olika generationer av konstgrafiker utexaminerade från konstskolan Il Bisonte. Det gäller också lärarna, som har en egen hörna på utställningen – skolan håller starkt på traditionen, och lärare blir bara sådana som själv studerat här. 

Traditionen är alltså viktig. Enligt vad jag förstått är det inte många konstskolor där huvudvikten av undervisningen, som den gör här, ligger på själva grafikerhantverket, på tekniker som kopparsnitt, torrnål, etsning, akvatint, mjukgrund, träsnitt och cyanotypi. Inte så att digigrafik är bannlyst, men den verkar finnas med för att de studerande inte skall vara helt bortkomna då de kommer ut i världen? 

Följaktligen är The Bison Footprint något av en provkarta på traditionella tekniker. Av praktiska skäl är verken inte speciellt stora, vilket är lite synd – stora grafiska blad kan vara nog så spännande och mera lättillgängliga än de små, som måste synas närmare i sömmarna för att ‘upptäckas’. 

Olika generationer ja: äldst i sällskapet är skolans nuvarande rektor Rodolfo Ceccotti, som närmar sig de åttio, den yngsta Johny Ngbwa från Kamerun, född 1995. Utan att egentligen ha avsett det har Bellotti varvat yngre och äldre konstnärers verk, vilket kan vara intressant för dem som tar sig en närmare titt. 

Il Bisonte grundades år 1959 av den intellektuella partisanen och antifascisten Maria Luigia Guaita, av allt att döma en färgstark figur som levde ett färgstarkt liv. Det hela började som en workshop för grafiker och tjugofyra år senare, 1983, hade workshopen utvecklats till ett kulturcentrum, och den skola som idag är känd som en av Europas bästa skolor för grafisk konst. 

I sitt curatortal reflekterar Bellotti över ‘avtrycket’ som våra anföräldrar grottmålarna lämnade till eftervärlden, av skäl vi antar ha haft med skyddsmagi, ritualer och/eller shamanism att göra. Kanske var avtrycket en länk mellan människorna och de avbildade djuren. Kanske tänkte anföräldrarna att djurens själ på något vis kunde leva vidare i avbilden, och om så är fallet var målningarna kanske ett sätt att be om förlåtelse för, eller gottgöra, den för grottmålarna livsviktiga jakten? 

Må därmed vara hur som helst, bisonoxen är den mest imponerande av de avbildade varelserna. Det känns ganska trevligt att denna traditionsbärande institution ställer ribban högt och tar sig ett namn som anknyter till inget mindre än det ursprungliga ursprunget! 

Med anledning av den trettioåriga vänskapen har Il Bisonte instiftat ett stipendium för finländska konstnärer som vill åka till Florens och studera vid skolan. Månne åbokonstnärer har förtur? 

Utställningen The Bison Footprint på åbografikernas Galleri Joella, Västra strandgatan 21

Till 18.9

Så här års brukar vi tala om vårtecken. I år är det ju lite si och så med dem; vårtecknen gäckar oss gång på gång. Men det finns de pålitliga vårtecknen också, bland dem Konstakademins vårutställning NYTT: nitton fem före färdiga konstnärer ställer ut sina slutarbeten i Konsthallen och hos grannen, det nya Konstens hus. En årlig begivenhet som förefaller mig ha fått onödigt lite uppmärksamhet genom åren, inte minst av mig själv. Varför vet jag faktiskt inte. Kanske har utställningarna präglats alltför mycket av experimenterande video- och datorkonst och vad jag upplevt som halvgången expressionism? Minns min starka upplevelse av ‘någonstans är vi är på väg, men vart?’ På väg kommer vi alltid att vara, men vägen känns klarare nu.

Medan jag går runt på årets upplaga av utställningen får jag en känsla av att den här årskullen som helhet är kanske exceptionellt kreativ och begåvad. Utställningen andas, i sin helhet och sina delar, en ovanlig harmoni. De fem-före-färdiga konstnärerna är utpräglade personligheter samtidigt som de delar den kontemplativa hållningen till det de gör; alla arbeten känns genomtänkta resultat av funderingar kring olika fenomen. Det handlar om naturen, det handlar om att vara människa; om tiden, bakåt, framåt och här och nu. Spännande lekar med material, former och färger. Galna, spralliga, sarkastiska arbeten; dystopiska, vemodiga arbeten. Teknikerna och materialen är minst lika många som konstnärerna. Utställningsutrymmena utnyttjas kanske lite i överkant – ställvis känns det lite trångt, men det stör inte upplevelsen. Problemet är snarare att vart och ett av verken kunde fylla en egen sal. 

En knepighet med att skriva om grupputställningar är att hur jämn nivån än är finns det nästan alltid verk som sticker ut och verk som inte gör det. Så också här. Speciellt känsligt är det då det handlar om konstnärer som precis står inför att lämna den trygghet och gemenskap som studiemiljön utgör. Det känns som om varje ord skulle väga mer än annars. Mest av allt väger kanske de uteblivna orden. Vi vet ju att alla inte ”drabbas” av samma saker. Samtidigt antar jag att de uteblivna orden kan vara smärtsamma och svåra att ta med den distansen. Att jag som skribent inte alltid reagerar på, förstår eller har vad som behövs för att sätta mig in i ett verk, är viktigt att inte glömma bort. 

Jag vill ändå inte låta bli att lyfta fram mina egna favoriter. Tre stora målningar av Kalle Pitkänen fyller upp en hel vägg i Stora galleriet. Det första blickfånget är färgerna – aska, jord, kalk, sand. Pitkänen har alltmer närmat sig frågor kring tidens okuvliga verkningar. Den målning som drabbar mig djupast skildrar en framtida människas minnesbild av en tid då vintrarna ännu var vita. I all sin storslagna enkelhet ter sig målningarna som en mångbottnad, lätt beroendeframkallande (!) tolkning av de skuggor som präglar vår egen tid. 

Lätt beroendeframkallande är också Joa Heikkinens film Cuckoo’s play som rullar på i galleriet i Konstens hus. Om sitt arbete säger Heikkinen såhär: 

”Det kreativa undermedvetnas surrealistiska spole bänder på verklighetens och förnuftets koncept, formar scener av sinnesstämningar och drömmar. Scenerna går igenom den intuitiva processens kvarn och kommer ut i form av filmer, fotografier och ljud med återkommande teman såsom melankolisk obskyritet, absurditet och beundran av stundens vidunderliga skönhet.”

Jag citerar hela stycket eftersom det så suveränt fångar processen i ord. I bakgrunden anar jag tydligt både David Lynch och Luis Bunuel – och det finns säkert fler. Samtidigt känns helheten helt Heikkinens egen. Ett stilfullt och behärskat frossande i symboldetaljer och -helheter där allt har sin berättigade plats i det emellanåt kaotiska flödet. Och tidssymptomatiskt nog är tiden – mest uppenbart i kuckuklockans (gökurets) gestalt – en samlande röd tråd. 

Artikeln skriven för bloggen blonathan.com

Mer information om utställningen och konstnärerna på sidan https://nytt.turkuamk.fi/taiteilijat-artists/

I väntan på att de stora skall öppna sina vårutställningar … äsch, vad är det jag säger? Många mindre aktörer hamnar i skymundan då vi ger all uppmärksamhet åt de stora begivenheterna. Resultatet är att vi missar mycket värdefullt som är på gång runtom på fältet. De stora i all ära, jag menar det faktiskt, men vi måste hitta en balans mellan de stora och de små och alla där emellan. Att bygga och upprätthålla denna balans är en viktig utmaning för oss som skriver om konsten.

En annan utmaning ligger i att försvara konstens berättigande då det är så mycket som slåss om både vår tid och våra – och samhällets – tillgångar. Och vad är konst bra för, egentligen? Och vilken konst är bra?

Det har aldrig varit självklart att alla kan eller vill ta till sig, eller ens bry sig om konst, vilken form det må handla om. Konsten skall inte heller tvingas på ointresserade människor. Men det roliga är att konstintresse är något som kan väckas hos de allra flesta, fast också det förvisso kan vara en utmaning. Speciellt samtidskonsten är inte så lättillgänglig alla gånger – allt oftare involverar den långt bearbetade idéer med mer eller mindre abstrakta och teoretiska rötter. 

Det är i sådana tankar jag vandrar omkring i konstnärsägda och -styrda Åbo konsthall, där året inleddes strax efter Trettondagen med två utställningar: Mortti Saarnias Den allergiska boskapsherden och I want to belong to the living, en tre konstnärers samutställning.

Karlakarl med obstakel 

Utställningarna hör till dem som inte öppnar sig på momangen, men ger valuta för den tid de ges. I sin berättelse om den allergiska boskapsherden går Mortti Saarnia med lågmäld humor och finkänslighet in på könsidentitetsproblematiken: boskapsherden är, med Saarnias ord, en bög som i femtiotalets Finland gör allt för att bekräfta sin manlighet med marlboromannen som ideal och rollmodell. Det blir inte helt klart hur det går för den hästallergiske hästskötaren, men bildberättelsen antyder anpassning och utplåning i en kultur, dvs livsmiljö, som vid tidpunkten kriminaliserade homosexuella handlingar. Den inledande bilden, ett enkelt fotoporträtt, signalerar en uppenbar identitets- och ideologisk konflikt: den avporträtterade är iklädd cowboyhatt och indianponcho. Vad händer med en människa vars identitet tvingas in i sin egen motsats? 

Utställningen, Saarnias första solo, känns som ett fräscht bidrag till det pågående identitetssamtalet. Verken är till största delen högeligen varierande fotografier, printade på duk så en del av dem kan vid första ögonkastet tas som målningar. Min favorit är installationen The Priceless Shadow of My Horse: en häst, som från mule till svans mäter cirka 20cm, bär på sin rygg en pytteliten men desto tuffare cowboy som bredbent står med lasson i beredskap. Paret roterar på en liten plattform och bildar skuggor på en molnig duk upphängd på väggen bakom. Hästen är översållad med prydnader med manliga konnotationer: muttrar, skruvar, (mini)kättingar, en läderpiska. Här möter det humoristiska något som river till i själen; associationerna går ut många håll och lämnar öppet för eventuella koder som jag med mina referensramar inte känner till. 

Taktil nyläsning av det förflutna

De tre sinsemellan mycket olika konstnärerna Anna Hillbom, Isfrid Angard Siljehaug och Ann-Catrin Olsson har i sin utställning fått de individuella verken att smälta samman i en både rolig och välartikulerad helhet. Namnet de gett sin utställning är något gåtfullt, samtidigt en rörande viskning om längtan efter att ingå i ett större sammanhang med allt vad det innebär av förflutet och nu, fantasieggande mystik och något påtagligt hudvarmt. För att möjliggöra en personlig förståelse av tiden, en spricka i kronologin, säger de, har de använt element ur konsthistorien, arkitekturen, mytologin och kroppen. 

Här är det onekligen en smula utmanade att se kopplingen mellan verken och tankarna bakom. Kanske utgör tankarna en fond mot vilken konstverken får ett sammanhang, en mening som är alltför abstrakt att fånga i ord. Verken blir överraskande sensuella, sinnliga, vid längre betraktande. Konstnärernas dröjande i och med sina material skapar vad jag erfar som något av en förtrollning, där ytor och former varsamt skvallrar om handens och tankens samarbete. 

Svenska Anna Hillbom, bosatt i Malmö, jobbar med mässing, lera, gips och trä som hon bearbetar för att lyfta fram materialens själ i sin strävan att skapa en känsla av samtidig fragilitet och storslagenhet. Skulpturerna, löst grupperade på golvet, har mjuka organiska former. Norska Isfrid Angard Siljehaug, bildkonstnär och vävare bosatt i Amsterdam, anknyter till traditionen och använder ord som leker med bild och form i de tunnvävda textilierna som har en roligt filosofisk touch. Ann-Catrin Olsson, Gävle, står för de humoristiska inslagen på utställningen – hon jobbar med både tillverkade- och naturmaterial och skapar nonsensverk, artikulerade på ett sätt som ger dem en självklar, självmedveten integritet. Arbetet rör sig kring frågor som ‘kan jag känna samhörighet med någon genom intuitiv förståelse av rörelse och stillastående i ett annat material utgående från mina egna lekamliga erfarenheter?’. Kryptisk, javisst, men så får det ju gärna vara. 

I entrévåningen har Åbo Artotek samlat vintriga verk ur samligen till en trivsam Vinterträdgård, där det går att slå sig ned i en speciell soffa och begrunda!

Mortti Saarnia: Den allergiska boskapsherden

Anna Hillbom, Isfrid Angard Siljehaug och Ann-Catrin Olsson: I want to belong to the living

Utställningarna pågår till 6.2.2022

Konsthösten i ”Årets museistad” Åbo bjuder på tre stora museiutställningar, lika olika sinsemellan som museerna de visas i, och alla lika sevärda.

Åbo konstmuseum, den nationalromantiska granitborgen uppe på Puolalaberget, visar utställningen Royal Salute , plock ur Nationalmuseums samlingar i Stockholm. Wäinö Aaltonenmuseet vid åstranden, en modernistisk kubansamling byggd i raffinerad 1960-talsanda, satsar på den stora regnbågsutställningen Spektrum – Kön och sexualitet i samtidskonsten. Museet Ars Nova, i tobakssläkten Rettigs 1920-talspalats ett stenkast från Domkyrkan, visar utställningen Kom ihåg att glömma allt med nyare verk av bildkonstnären Osmo Rauhala .

Hänger med i tiden

Royal Salute är sammanställd för Åbo konstmuseum utifrån konceptet för Nationalmuseums vandringsutställning Sex sekler av samtid , ett led i museets fokusering på att bättre nå ut till allmänheten. Så som den nya chefsintendenten Susanna Pettersson uttryckte det i Svenska Dagbladet då hon tillträdde sin post 2018: Utan tillgänglighetsfrågor och museipedagogik blir museet bara ett förråd. Åtminstone i Åbo har tilltaget fallit väl ut – de tre första veckorna hade 6 000 besökare sett utställningen, och tillströmningen verkar inte avta.

Kärnan i Nationalmuseums samlingar är de kungliga samlingarna som öppnades för allmänheten 1794 och införlivades i museets samlingar då museet öppnades 1866. Utställningen i Åbo bjuder på målningar och skulpturer alltifrån 1500-talet till sekelskiftet 1900, och en liten samling fina fotografier av kungahuset, somliga verkligt överraskande.

Olyckliga Lucretia

Utställningen är kronologiskt uppbyggd och inleds med verk från 1500-talet, däribland en av Lucas Cranach den äldres många målningar av den olyckliga Lucretia, som berättas ha begått självmord efter att ha blivit våldtagen av en släkting.

De följande salarna ger prov på ett antal mer och mindre bekanta, internationella mästare som flamländaren Peter Paul Rubens (ateljé), nederländaren Rembrandt Harmenszoon van Rijn (ateljé) och den franske rokokomålaren François Boucher.

Också svenska konstnärer dyker småningom upp. 1700-talskonstnärerna Alexander Roslin och Ulrika Pasch är kända främst för sina rokokoporträtt, medan den något senarePer Hilleström med sina genre­målningar företrädde det gustavianska, liksom skulptören Tobias Sergel, här företrädd av en porträttbyst av Gustav III. Och naturligtvis finns Carl Larsson med på ett hörn.

Detta, och en hel del till, gör besöket till en inspirerande vandring genom sekler som rymmer både ljuvt och lett – bland verken finns en del stormaktstida stöldgods. Men var finns inte det, om man tänker på saken?

Minoritetsperspektiv

Åbo stads konstmuseum, WAM, har tagit sig an uppgiften att behandla komplexa samhälleliga företeelser. Sexuella minoriteter platsar väl inom ett sådant uppgiftsområde, och WAM har tillsammans med representanter för minoriteterna byggt upp utställningenSpektrum – Kön och sexualitet i samtidskonsten, där hela spektret kommer till tals. Arbetet med utställningen inleddes under första coronavåren och har inkluderat en utbildning där museipersonalen blivit insatta i den värld som Spektrum öppnar. Medverkande är Åbonejdens Seta, Turku Pride, Regnbågsfamiljer och erfarenhetsexperter.

Det handlar om att inkludera, öka toleransen och minska fördomarna, understryka vikten av respekt för det som inte passar in i majoritetskulturen. Huvudsakligen är konstnärerna LGBTIQA+-personer, vilket är helt på sin plats. De som själv levt i minoritetsställning är de som bäst kan beskriva den och dess villkor.

Det handlar mycket om en nästan triumferande sexualitet – lite som uppvaknandet efter en lång källarexistens – men också om den smärtsamma vägen fram till den. Om att vara annorlunda, om att bygga upp identitet utan förebilder som känns möjliga. De sexton konstnärernas verk talar om vemod, om uppsluppet utlevande av den egna sexualiteten, dokumenterar minoritetsverkligheten och visar mörkskimrande skönhet. En brokig samling.

Gripande berättelser

Eero Yrjölä ger i sin lågmälda installation uttryck för det vemod han känner över den svunna barndomens oskuldsfullhet i form av ett rum där han fyndigt bygger upp 1990-talsstämningar.

Likaså lågmälda är Emma Sarpaniemis bilder där fotografen själv finns bland de fotograferade som med sina blickar tydligt markerar vem det är som bestämmer här.

Fotografi används finurligt av Heidi Lunabba, som ordnat workshoppar med personer som kommit ur skåpet och berättat sina historier som här återberättas i bildserier. Gripande berättelser döljer sig också bakom Jenni Holmas inkännande fotoporträtt.

Utställningen visar också en kinky-video, Minna Havukainens Trädgård. Den är försedd med åldersgräns, inte för att det skulle vara porr, men dess påtagliga kroppslighet är ganska vågad, och kan skymma budskapet som handlar om vikten av frigjordhet under ömsesidigt ansvar. Abdullah Qureshis film Cruising. Other ways of love är slående vacker i sin mörka sensualitet.

Bekanta rådjur

På sin första museiutställning i Åbo visar Osmo Rauhala verk tillkomna under åren 2012 till 2022.

Under de fyra årtiondena som gått sedan han inledde sina studier vid Fria konstskolan i Helsingfors 1981 har han lugnt gått sin egen väg och i sin konst envetet utforskat människans förhållande till naturen.

Kännetecknande är de distinkt målade djuren och tecknen placerade på jämn, enfärgad bakgrund. Många minns säkert de tidiga rådjuren som småningom fått sällskap av andra land- och havsdjur.

Rauhala är lika mycket teoretiker, vetenskapsman och filosof. Varje arbete är noggrant grundat i en tankegång relaterad till någon vetenskaplig diskurs såsom spel- eller kaosteorin, till medvetandet som det största mysteriet, evolutionen eller språket med dess allt större betydelse för vår överlevnad.

Den aningen gåtfulla uppmaningen Kom ihåg att glömma allt är kopplad till konstnärens funderingar kring evolutionen.

Som vanligt då det gäller Rauhala, låter sig funderingarna och deras materialiserade uttryck inte tolkas i korthet. De många salstexterna delar generöst med sig av konstnärens tankar som ger konsten en berikande förankring. Men också på ett rent visuellt plan skulle jag nog tro att Rauhalas konst är både njutbar och tankeväckande.

Publicerad i Hbl 11.12.2021

Royal Salute Åbo konstmuseum, Auragatan 26. Till 9.1.

Spektrum – Kön och sexualitet i samtidskonsten Wäinö Aaltonenmuseet, Östra strandgatan 38. Till 9.1.

Kom ihåg att glömma allt – Osmo Rauhala Ars Nova, Östra strandgatan 4-6. Till 29.5.

Utställningen Osäker horisont handlar om havet. Den samlar ett tjugotal konstnärer i Wäinö Aaltonen-museets stora luftiga salar som fortfarande, dryga halvseklet efter tillkomsten, känns som gjorda för att hysa de mest varierande konstverk, allt från smycken till kolossala installationer, och som möjliggör ambitiösa satsningar. Den aktuella utställningen är en sådan: inte bara behandlas dess brännande aktuella tema ur överraskande vinklar och i överväldigande dimensioner – den är vacker, inte bara för ögonen. Det vackra finns lika mycket i konstnärernas seriösa engagemang i den problematik havet har kommit att utgöra.

Hur blir vetandet verkligt?

Havet ja, urkällan till allt liv. Det har väl inte undgått någon att havet är i kris. Vi är mitt uppe i en epok som föreslagits benämningen antropocen, en geologisk epok då människans verksamhet påverkar jordens klimat och ekosystem.  Som vi alla vet handlar det om en klimatförändring som vi människor har satt gång, men vad denna klimatförändring med sina skrämmande långtgående konsekvenser riktigt innebär är det inte så många som vet.

Och att veta är inte allt. Det räcker ju inte att veta att om vi inte ändrar våra vanor så går det illa. På något sätt måste verkligheten, vetskapen, bli verklig för oss för att vi skall reagera, ändra, handla. Konsten har en märklig förmåga att smyga in verkligheter i oss utan att vi riktigt vet vad som händer. Därför kan den vara vacker också om den inte skulle råka vara det för blotta ögat.

Konstnärerna förenas i det poetiska greppet som ger utställningen dess speciella stämning, men i övrigt är ingen av dem den andra lik, vare sig i uttryck eller perspektiv: några betraktar, andra resonerar kring havet, för några står havet som symbol för ond, utdragen eller bråd död, andra målar upp rena skräckscenarierna. En del av verken kunde ensamma utgöra hela utställningar, en del har en styrka som får andra verk att blekna men också att, kanske orättvist, fungera som vilsamma pauser.

Stega över jordklotet

Utställningen börjar redan utanför museet: ovanom entrédörren hänger en stor blå banderoll på vilken Camille Auer lånar sin röst åt det vedervärdiga monstret skräpvirveln i Stilla havet. Betydligt mer diskret är den strandlinje som Timo Aho och Pekka Niittyvirta i sitt worst case scenario dragit upp: görs ingenting nu kommer vattnet i Aura å att skvalpa in i museet om ett par hundra år.

Ord och inga visor. Väl inne i museet tvekar jag att stiga på en matta jag inte kan undvika på väg in i  salen till höger. Vet inte om… hör den till utställningen? Jodå, det är Nestori Syrjäläs “Blue Marble” (se bilden), som genom att få oss att stega över mattans jordklot signalerar vår likgiltighet inför vår egen destruktiva framfart över klotet.

Den stora salen till höger är mörklagd. Här  loopar belgaren Marjolijn Dijkmans och norska Toril Johannessens 26 minuter långa “Reclaiming Vision”, en förföriskt vacker film om mikroorganismer i norskt fjordvatten vars salthalt sjunker aneftersom inlandsisarna smälter sötvatten ut i världshaven. En sann historia, som inledartexten med glimten i ögonvrån konstaterar, och en riktig ögonöppnare.

Detta med saltet och annat som styr och ställer i havet har länge intresserat – frustrerat –  också Tuula Närhinen, som i salen intill ställer ut samlat strandskräp och bortkokat strandvatten som hon ordnat om på så sätt – vackert –  att det känns helt absurt att det handlar om material vilkas förekomst är ödesdiger för hela det globala kretsloppet.

Hopp om förändring

Längre än så här skall jag inte leda dig genom utställningen; att jag gjorde det så här långt beror på att jag tror du får mest ut av det hela om du börjar i salen till höger. Själv gick jag vänsterut och inledde med ett verk som jag senare upplevde att med sitt mytiska perspektiv liksom sammanfattar utställningens olika röster: Kati Roovers “Salt of My Eyes”, ett mer än vackert poem till valen, med vilken vi delar vårt ursprung men som en gång i tiden valde vattnet som sitt element. Filmen andas en samhörighet som blir smärtsam då vi hjälplösa bevittnar hur denna vår avlägsna släktings livsrum hotas av plastanhopningarna och de stigande temperaturerna i haven.

Men helt hjälplösa är vi ju inte, något vi påminns om  i Radical Ocean Futures (Andrew Merrie) audiokonstverk “Oceans Back from the Brink”, där en röst ur en liten högtalare berättar en historia – texten projiceras på golvet framför – om hur gräsrotsnätverk världen över räddat oceanerna med små, men avgörande åtgärder. Lite 1984-stämning över det hela, men vid närmare eftertanke: det är ju faktiskt möjligt, med fördomsfrihet och kreativitet.

Havet har också betytt färdleder, och som vi vet har sjöfarten lett till också mycket ont i världen. I sin videotriptyk “Passage” processar den sydafrikanske konstnären Mohau Modisakeng den transatlantiska slavhandeln. Varje detalj i verket symboliserar något; de agerande i var sin sjunkande båt utför en säregen dödskamp som i hans händer ändå blir något fascinerande vackert, det fruktansvärda till trots. Passage tangerar också den aktuella Medelhavskatastrofen, liksom Sasha Hubersgastkramande kommentar “Sea of the Lost”, där varje nit står för en som drunknat under sin flykt undan katastrofen till ett bättre liv.

Detta och mycket mer. Utställningen är djupt berörande, och trots upprörande upplevelser är efterkänslan glädje – över en helgjuten och engagerande utställning som på något konstigt sätt inger hopp om förändring.

Foto: Nestori Syrjälä, Blue Marble, 2018. Matta.

Osäker horisont, Wäinö Aaltonen – Åbo stads konstmuseum, Östra strandgatan 38, Åbo

Medverkande: Timo Aho & Pekka Niittyvirta, Lauri Astala, Camille Auer, Marjolijn Dijkman & Toril Johannessen, Hreinn Fridfinnsson, Lilli Haapala, Corinna Helenelund, Sasha Huber, David Kasprzak, Ange Leccia, Renja Leino, Mohau Modisakeng, Anna Niskanen, Tuula Närhinen, Radical Ocean Futures, Kati Roover, Nestori Syrjälä, Janna Syvänoja och Julia Weckman. 

Kurator Terhi Tuomi 

Utställningen visas till 16.5.2021