Kategorier
Dockteater

Huvuden rullar i Jeanne de Clissons hämnd på Tehdasteatteri

Det är en gruvlig 1300-talshistoria, den om Jeanne de Clisson, en bretonsk adelsdam som gifts bort vid tolv års ålder, men möter kärleken långt senare med Olivier de Clisson som avrättas, anklagad för landsförräderi. Den förkrossade änkan går i kloster men kommer där fram till att bara hämnd kan ge henne ro i hjärtat, varpå hon säljer allt hon äger, inklusive sig själv, och bygger upp en piratflotta. Betydligt fler huvuden rullar än deras som stod bakom Oliviers död. I takt med denna slakt växer blodtörsten tills … ja, kanske hon får nog, kanske inser hon att vad hon än gör hämtar det inte honom tillbaka. 

I Reetta Moilanens pjäs, som utspelar sig i foajén på Tehdasteatteri i Lee Lahikainens regi, är det små pappershuvuden som rullar. Medan publiken värmer sina stolar sitter hon själv i tidlös utstyrsel och spelar dragspel som på någon hamnkrog någonstans. En mörk skepnad dyker upp, tar sig till bardisken och dricker öl ur burk. Denna skepnad visar sig vara Jeanne själv (Helena Markku), som börjar berätta sin historia. Småningom rullar hon in i en intensiv återskapelse allt medan berättelsen fortsätter. Mannen för vilken hon håller igång sin massiva hämndaktion är hela tiden närvarande i form av en grå, gummiaktig dödskalle med en liten röd ljuskälla i vardera ögonhålan. En automaton assisterar då huvudena rullar som värst. 

Jeanne lever fortfarande med honom, vilket blir förunderligt levande, nästan påtagligt. På intet vis sticks det under stol med att hennes åtrå till mannen lever lika stark som hämndlystnaden. Det gestaltas med både inlevelse och humor som ger en egen tyngd åt pjäsen, där alla andra medspelare är pappershuvuden. Det blir också en motvikt till besattheten som växer till vansinne under pjäsens gång. Tills de röda lamporna i skallens ögonhålor slocknar och eftertankens kranka blekhet överfaller henne. 

Under föreställningens gång funderar jag nästan mera på hämndens ruskiga anatomi än på att hämnaren här är en superkvinna som verkligen existerat (1300-1359), som sålt hela sin egendom, placerat sina sju barn vem vet var, tillskansat sig en makt som fått omvärlden att bäva. Det är lätt att fördöma en individs blodiga hämnd, men en stat får döda fritt, försåvitt den förklarat krig först. På vad baserar sig rätten att döda? Hur kommer det sig, egentligen, att någon (än idag) får utsätta människor för att döda eller dödas? Redan det femte budet påbjöd att ‘Du skall icke dräpa’. Är en krigsförklaring en frisedel till mord i stor skala? 

Men tillbaka till pjäsen. Här handlar det alltså om en kvinna utan statsmakt bakom sig som mördar för att en statsmakt dödat en för henne viktig person. Om det finns berättigande för dödande så hade hon väl det lika mycket som någon annan som tagit sig den rätten. Och vi konfronteras med en kampanj som förverkligades för snart sjuhundra år sedan, presenterad för oss i teaterns – dockteaterns – trygga form. Det är fritt fram för oss att förfasa oss och fördöma eller att heja på hämnden, som abstrakt fenomen. På så sätt fungerar pjäsen som en katalysator för eventuella egna frustrationer – och hämndbegär eller -behov. 

Pjäsen är frejdligt folklig som gatuteater. Markku gör ett fantastiskt arbete. Hon och Moilanen för oss med sin energi och koncentrerade scennärvaro långa vägar bort i tid och rum – tills vi lite yrvakna mjuklandar i den ombonade foajén igen. 

Jeanne de Clisson – Meriverellinen kostokuvaelma
Regi: Lee Lahikainen
Manus och musik: Reetta Moilanen
På scenen: Helena Markku ja Reetta Moilanen
Dräkter: Sirpa Järvenpää

Bild: Maija Kurki

Premiär på Tehdasteatteri 4.12.2021

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s