Inramningen kunde inte vara bättre. Det är mörkt, det är bedövande kallt. Vi samlas i en sparsamt upplyst portgång, i vars öppning en gestalt klädd i vitt dansar en repetitiv koreografi till berättelsen om flickan med svavelstickorna, läst av en likaså vitklädd ung kvinna som får ljus av en lykta, buren av en tredje i vitt. Sagokoefficienten stiger, då de likt skogsféer vinkar åt oss att följa dem. De blir allt fler som dansar inne på den gamla tobaksfabriken Rettigs innergård. Småningom vinkas vi gå in, byter skorna mot varma tofflor och packar in oss i en hiss som för oss uppåt till en pelarsal som känns låg till tak, tom så när som på pallar att sitta på och ett antal lampor. Allt väldigt vackert på ett sätt som bara kan bli om det mörka finns med.
H.C. Andersens saga om den fattiga lilla flickan, som fryser ihjäl på nyårsafton eftersom ingen köpt av hennes svavelstickor och hon inte kan gå tomhänt hem, har blivit en klassiker – den har tidlösa kvaliteter och har älskats av många generationer läsare. Huruvida den läses för dagens barn vet jag inte, inte heller vet jag i vilken utsträckning sagan inspirerat till andra konstverk. Själv såg jag under TIPfest på Manilla en dockteaterversion, ungefär samtidigt som den nu aktuella föreställningen Falling Through the Disappearing Light hade premiär i Rettigs gamla tobaksfabrik. Strängt taget inget sammanträffande; dockteaterversionen är Elina Sarnos examensarbete från 2007, nu uppförd av Karlsson Haus -teatern i St Petersburg och filmad för TIPfest.
År 2007 skrev kompositören David Lang ett körverk, The Little Match Girl Passion, inspirerad av sagan – och Matteuspassionen. Körverket inspirerade i sin tur koreografen Maria Nurmela till den nu aktuella koreografin. Hon hade ingen tanke på att återberätta sagan med dansens medel, utan med dagens ögon studera de fenomen sagan väcker till liv, och låta sina dansare materialisera upplevelsen av det hela.
Tillsammans med den australisk-amerikanska kompositörsopranen Jane Sheldon och ljuddesignern Jaakko Vastapuu började Nurmela så i vintras bygga det rum, den ljudspatialitet, där dansarna mot slutet av sommaren skulle träffas. I en filmstump från oktober berättar teamet om arbetet med Falling; de verkar alla helt tagna av det de håller på med. Den fanns liksom redan här när vi kom hit, säger den tyska dansaren Gesa Piper och jag tror hon menar något i stil med det hela, föreställningen, sagan. Den upplevelsen verkar prägla helheten. Samhörigheten och gruppdynamiken är påtagliga: dansarna känns som en enda pulserande, vibrerande kropp som drar ihop sig, sprider ut sig, fylls av energi, töms på energi, vilar. Den tar hela rummet, väggarna inräknade, i besittning med ett rikt rörelsespråk som känns fascinerande tyngdlöst.
Nurmelas arbetsmetod handlar långt om att ge klara uppgifter som dansarna får jobba med intuitivt. Det bjuder dansarna att leta i och ösa ur sin egen inre repertoar. Dansen får en äkthet som skiljer den från strikt koreograferad dans, och förstås en annan dynamik.
Verkets ljudvärld är spröd som glas, minimalistisk och magisk. En trådfin sopran växlar med ljud av trädgrenar som gnager mot varandra, snö (snö kan låta?), tibetanska klockor, vindsus. Också det rent visuella, scenografin och kläder, bidrar till den magiska stämningen.
Det är omtumlande vackert alltsammans.
Falling Through the Disappearing Light
En danspjäs inspirerad av H.C.Andersens saga
Flickan med svavelstickorna
Rettigs gamla tobaksfabrik
Premiär 6.11.2021
Koncept, koreografi och regi: Maria Nurmela
Framförande, dans och co-koreografi: Jonna Aaltonen, Janne Aspvik, Georgie Goater (Nya Zeeland), Gesa Piper (Tyskland), Meri Pajunpää
och
dansare vid Raija Lehmussaaris balettskola Aura Huhtala, Liisa Kallio, Lotta Kolehmainen, Mimmi Laurila, Elsa Leinonen, Vilma Merko, Isla Niemelä, Ruusa Orpo, Matilda Saarinen
Musik och ljuddesign: Jane Sheldon (Australien-USA) och Jaakko Vastapuu
Ljus- och rumslighetskonsultation: Kalle Ropponen
Teknik: Antton Kainulainen
Ps
Sagan må vara drypsentimental så som den berättas, men den lyfter fram Mänsklighet på gott och ont – den fruktansvärda grymhet som så många på grund av egennytta och brist på empati utsatt medmänniskor för i alla tider, å andra sidan människans fantastiska förmåga till tro på och förmåga att se det goda. Ju mer jag tänker på sagan, desto gåtfullare framträder den gamle sagofarbrodern. Vad ville han egentligen med sin saga? Väcka människor till medlidande, släta över orättvisan genom att ge flickan ett slut där hon hallucinerar sig till ett lyckligt slut, fanns här en politisk agenda? Eller är det en 1800-talsromantiker som talar?
Bonckys blandade 