Kategori: Dockteater

För den händelse att någon glömt eller missat Pulcinellafiguren skall jag inleda med en liten presentation. Pulcinella har sina rötter i Neapeltraktens commedia dell’arte, flyttade över till dockteatern mot slutet av 1600-talet och överlevde på så vis då commedia dell’artes popularitet dalade. Pulcinella är en komplex figur som känns igen på sin svarta halvmask, sin kroknäsa och bylsiga skjorta – och den speciella rösten. Pulcinella har varit lite som en kameleont, ändrat karaktär beroende på tidpunkt, situation och geografiskt läge. Av någon anledning har han också blivit förpassad till barnkammaren, vilket stundom, å det tråkigaste, vingklippt honom till en tandlös kasperdocka. 

Pulcinellas ursprung är omtvistat, så – om vi skall klyva hår – är det svårt att med säkerhet säga vem han egentligen är. Han har till och med tillskrivits en hermafroditisk personlighet; själv har jag alltid funderat över att hans namn ju är en femininumvariant. För det mesta tycks han dock vara typ ‘en man av folket’ i bemärkelsen enkel och konkret till intellektet, närmast primitiv i emotionerna. I något skede har han också fått axla den olycklige älskarens roll eller räddarens i nöden i det godas tjänst. Mest hemma är han ändå, skulle jag tycka, som just den småsluge ‘mannen av folket’ som lurar myndigheterna, och om det inte lyckas tar till käppduell med representanten för desamma. 

Men varför pratar jag om Pulcinella nu? Ja, han gjorde ett lite olyckligt besök på TIP-Festen ifjol – Bruno Leones kumpan fastnade i coronatullen, varför Leone improviserade en liten föreställning på italienska. Tyvärr gick det inte att på så kort varsel hitta en tolk med ett munläder som kunde mäta sig med Leones, så det blev lite pinsamt. Hoppas det sällskapet får en ny chans att i Åbo visa vad guarattelle kan vara! Det som nu gör Pulcinella aktuell är Antti-Juhani Manninens pjäs Ridiculousness som går på Stadsteaterns Sopukkascen fram till 16.12. En pjäs som är Manninens skapelse från början till slut, en pjäs som är något av det mest disciplinerat crazyga och samtidigt seriösa jag sett på väldigt länge, om någonsin. 

Manninen är något av ett stjärnskott. Under sina drygt tio år som frilansande (dock)teaterkonstnär (bland annat som lärare) har han gjort en lång rad produktioner som på olika sätt greppar hans idéer, en del går att hitta på nätet. Utgångspunkten är materialitet, säger han, och materialet är människor, både som det fysiska material och de idéer han jobbar med. Människan med alla hens tillkortakommanden, hopp, tvivel, frustrationer, funderingar och fröjder. Dockan är en oslagbar uttolkare av detta mänskliga, och det ömsesidiga beroendet mellan docka och dockförare upphör inte att fascinera. Handdockan, som Pulcinella är den kanske mest klassiska representanten för, är den snabbaste, mest flexibla och mest direkta dockan eftersom den inte kräver synkronisering med annat än dockförarens vilja och hens ena hand. Det har sina effekter! 

I Ridiculousness är det alltså Pulcinella som har ordet, men inte ensam – fram träder också representanter för både kapitalet, lag&ordning, kärleken. Egentligen är det alldeles rysligt – Pulcinella är riktigt hand-till-mun-typen som tar vad han vill ha och får han inte det så pucklar han, som ovan antytt, med sin käpp på sin motståndare som har sin käpp att puckla tillbaka. Däremellan förlustar han sig med sin Theressina(?, namnet blev inte riktigt klart) vilket resulterar i en charmerande ful baby som har oturen att hamna i den spännande korvmaskinen som Pulcinella stulit för att han är hungrig och behöver mat. 

Pjäsen har både en prolog och en epilog. Prologen fungerar som fininställning: där Manninen står i rök, damm och blåst under ett mullrade ljudtäcke med blicken stadigt i fjärran stäms jag in i något tidlöst, någonting som förvandlar de prilliga dockornas toilande där bakom skynket till en kärleksfull karikatyr av människan i sino prydno. Och egentligen mer än så – Pulcinella kan ses som ett förkroppsligande av det vi har under vår impulskontroll. Saker vi kanske tänker men inte gör.

Epilogen i sin tur upplever jag som en nutidsbild – en video med intervjuer med ‘skådespelarna’. Deras tankar och funderingar är något helt annat, dock, än vad sådana intervjuer brukar handla om. Eftersom de nu ändå är dockor blir deras funderingar avsiktligt lite på hälft – annars hade det nog kunnat bli lite patetiskt – och publiken kan själv fylla i. 

Manninen är mästare på att balansera på gränsen mellan olika nivåer, och uppehåller sig en hel del vid reflexioner kring själva det skapande arbetet – vad är det egentligen vi gör när vi gör teater? Han är inte heller rädd för känslosamhet. En scen i prologen sträcker sig den dockförande, nakna handen uppåt, uppåt som i en stark längtan efter det outsägbara. Eller nåt annat. 

Koncept, ljuddesign och på scenen: Antti-Juhani Manninen Dramaturgisk rådgivare: Merja Pöyhönen Ljusdesign: Jarkko Forsman Teknik: Arttu Aarnio Foto: Jussi Virkkumaa Produktion: Antti-Juhani Manninen, Åbo stadsteater and Aura of Puppets

Sista föreställningen torsdag 16.12 kl 19 på Åbo stadsteaters Sopukka

Kunde inte låta bli att ge recensionen just den här rubriken. Dockteaterkonstnären Jenni Rutanens Voyager är ett veritabelt rymdäventyr, även om dess dimensioner givetvis inte kan mäta sig med Kubricks och Clarkes filmmästerverk 2001 – Ett rymdäventyr, som inspirerade till rubrikens första del. Den andra delen av rubriken hänför sig till min misstanke att maktbegär är den vakna versionen av våta drömmar.  

Jag skall inte ens försöka mig på någon jämförelse, men visst är V något av en odyssé den också, en intergalaktisk sådan, inspirerad av den ryske författaren Victor Pelevins roman Omon Ra (1992) och NASAs såhär 45 år senare lite patetiska The Voyager Golden Record -projekt. Där NASAprojektet sände iväg två gyllene plaketter med information om Tellus trevliga och gästfria befolkning och bjöd in utomjordingar att besöka vår lyckliga planet, beskriver Pelevins roman en fruktansvärd historia om en ung idealist som, kan vi kanske säga, initieras till ett vuxenliv där lögn och manipulation är stommen, där inte ens den egna upplevelsen är någonting att lita på. 

Utgångspunkten för pjäsen är således tung av referenser på många olika plan, och tyngden lever kvar i den färdiga pjäsen i form av en intensitet som får tycks mig materialisera själva luften. En märklig upplevelse, speciellt som det som händer på scenen i allt sitt seriösa uppsåt är rentav lekfullt. Här berättas varken Omon Ras historia eller guldplaketternas, men de finns med – kanske just i luften. Det som utspelar sig i rummet under den knappa timmen är de olika förberedande stegen som leder till erövringen av månen. Är den någonting som verkligen händer eller är det någonting som sker i generalens huvud, i hans dröm? 

Någonting som verkligen sker? I vilket huvud – det är ju en grinande dödsskalle krönt med den lugubra skärmmössan. Här kommer vi in i den intressanta nivåleken: det vi ser är något som har sin egen verklighet, den har sina anknytningspunkter till vår men är sin egen. I pjäsens egen verklighet finns dess drömmar och fantasier. Sist och slutligen spelar det ingen roll vilket som är vad – men den enas dröm kan bli den andras fruktansvärda verklighet.

Också som rena scenspektaklet är Voyager en helt fantastisk pjäs. Inom sin genre, bör tilläggas. Det är skrotestetik, det är dockteater, föremålsteater, pantomim och fysisk teater. Allt på en gång, i ett black box -scenrum där scenografin begränsas till rörliga väggar av plast, lika enkla som rekvisitan är riklig. Den svarta inramningen får allt att framträda skarpt och färgstarkt. Synnerligen färgstark är också Merja Pöyhönen, skådespelaren som orkestrerar det hela, assisterad av den betydligt diskretare Heikki Tolin. Med otrolig scennärvaro, energi och publikkontakt dansar och leker hon oss genom berättelsen där söta små dockhuvuden får företräda de adepter, bland dem en viss Juri, som skall förverkliga generalens dröm, en trappstege blir bland annat rymdkapsel, ett miniakvarium en astronauthjälm som efter en stund immar igen (…); stora lakan av silverfolie vajas runt och fångar rymdatmosfären och -ljuden. Och så vidare. Och naturligtvis finns lilla Laika med. Det hela vittnar om en uppfinningsrikedom som får mig att nästan baxna. Och fantasin är en avgörande medspelare! 

Pjäsen vore således imponerande också utan berättelsen under berättelsen som väcker och inspirerar tankarna som vandrar parallellt med berättelsen kring degenereringen som så lätt infinner sig i maktens korridorer, kring sovjetsystemets fula ‘bakom kulisserna’ med lögner, manipulering, favoriseringen av gullegrisar. Kring de stora pojkarnas lek och ansvarslöst skyhöga insatser i erövringen av rymden; varför blev det en kapplöpning mellan stormakterna? När blev vi blinda för vad som är rimligt, när började vi göra orimliga saker bara ‘för att vi kan’. 

Associationerna och funderingarna som pjäsen väcker är sannolikt lika många som de som ser den. Det kanske behövs Ålder eller intresse för 1900-talets historia för att kunna njuta av de myckna referenserna, men också för dem som saknar dessa egenskaper torde Voyager med sitt lekfullt ironiska grepp fungera – som en visuellt mångbottnad, positivt omruskande upplevelse. 

Premiär under TIP-Fest 2022, 2.11.2022 på Barkerteatern

Koncept, regi, dockor och visualitet: Jenni Rutanen 

På scenen Merja Pöyhönen och Heikki Tolin 

Ljuddesign: Marko Syrjäläinen

Ljusdesign: Irene Lehtonen 

Produktion: Arbetsgruppen, Barkerteaten och Aura Of Puppets

Inför årets stora dockteaterfestival i Åbo, TIP-Fest, skrev jag en puff för Åbo Underrättelser (se nedan). Puffen ingick lördagen 29.10. I det skedet hade jag trevliga planer: jag skulle delta i festivalen som Joker, dvs en volontär som har givna arbetspass och också hoppar in där det behövs. Däremellan skulle jag gå och se premiärer och pjäser jag tidigare missat. De trevliga planerna gick dock i stöpet, däckade av höstflunsan precis då festivalen inleddes 2.11. 

Således är det inte så mycket jag har att tillägga till puffen. Festivalarrangörerna konstaterar att årets TIP-Fest gick väldigt bra – publiken har hittat festivalen, och många föreställningar var slutsålda. Inbjudna utländska gäster hittade också fram, och deras besök resulterade i både möjliga och redan fastslagna gästföreställningar på olika håll i världen. Det här kan jag förhoppningsvis småningom berätta mera om. 

Till min stora glädje noterade jag att Hbl i dagens tidning uppmärksammade en av pjäserna på festivalen: teaterkonstnären Timo Väntsis Be My Querelle, baserad på Jean Genets roman Querelle de Brest. Enligt Hbl:s Ylva Perera finns här också blinkningar till Fassbinders uppmärksammade arthousefilm Querelle från 1982. Berättelsen om Querelle är en ryslig historia som rör sig i en hamnarnas vilda värld av våld, droger, intriger, sex och ond bråd död, en värld där våra vanliga dödligas (moral)värderingar väger lätt. Det är snart fyrtio år sedan jag såg filmen och minns inte mycket av vad som hände i den, men kvar finns en underton av hjärtskärande vemod där det vackra och sköra kolliderar med den råa verkligheten. Utan att ha sett pjäsen, stödande mig på det jag läst om den kunde jag gissa att det är just denna clash Väntsi inspirerats av. 

Turun Sanomat brukar vara ganska alert då det kommer till den marginella scenkonsten i Åbo. Så också nu, med inte mindre än tre artiklar med anknytning till TIP-Fest: en introduktion och recensioner av de tre premiärerna Voyager, Ridiculousness och Tainaron. 

Många av pjäserna som visades på festivalen kan ses senare under hösten, så t ex Voyager som visas på nya Barkerteatern, Slottsgatan 31 nu fredag 11.11 och lördag 12.11 kl 19 samt söndag 13.11 kl 15. 

TIPFest – puff till ÅU 

Festival skimrar i novembermörkret (TIP-Fest skimrar i novembermörkret)

Grå november står för dörren, men ljus i mörkret bringar TIP-Fest, Turku International Puppet Festival. Årets upplaga, den trettonde i ordningen, erbjuder ett trettiotal föreställningar under onsdag till söndag 2–6.11, förutom ”hemma” i Manilla också på Åbo Svenska Teater, Stadsteatern, nya Barkerteatern och i Äventyrsparken i Kuppis. Repertoaren är brokig med allt från husvagns- och rymdskeppsteater till föremåls- och fysisk teater, hand- och bordsdockor, rytmer och överväldigande visualitet. 

En del är favoriter i repris, men det mesta är nytt för året: för barnpubliken två hjärtsnörpande pjäser om ensamhet och vänskap. För vänner av skrotestetik torde det intergalaktiska äventyret Voyager, inspirerad av Victor Pelegins roman Omon Ra, bli en läckerbit. Den fina Be My Querelle får en nypremiär på engelska, och vuxenteater är också den nya Ridiculousness, där Pulcinellafiguren petar i samhällets smärtpunkter. Storm i vattenglas, rättare sagt tekoppar, utlovas i husvagnspjäsen Tea for Two, triller och drama i minipjäsen Obsession. Den andäktigt vackra Before Thumbelina gjorde bejublad premiär under fjolårets TIP-Fest; också pjäser som Linnut, Dysmorphic och Metsän pelko hör till reprisfavoriterna. Detta och mycket mer, inte minst klubbkvällar där publiken får träffa och diskutera med konstnärerna. Hela programmet hittas på festivalens hemsida! 

Årets tema, New Beginnings, syftar dels på arrangören, nätverket Aura of Puppets andra årtionde, dels på att festivalen också är en språngbräda för de högkvalitativa produktionernas steg ut i världen: till festivalen kommer gäster från världens olika hörn för att bekanta sig med den finländska dockteatern. 

Pjäsen Dysmorphic känns lite skrämmande. Affischen föreställer ett hjärta och liknar en gammal medicinarplansch. Men hjärtat är transparent och innanför dess tunna hinna förbereder sig en mänsklig varelse på att spräcka den. Eller så inte. 

Dysmorphic är en kommentar till ett fenomen som är vanligare och allvarligare än vi kanske tror: Body Dysmorphic Disorder, en kroppsbildsstörning som kan göra livet verkligt jobbigt för den drabbade som lägger ner destruktivt mycket tanketid och energi på att (spegel)kontrollera, dölja och skämmas för defekter som inte har någon motsvarighet i verkligheten. BDD har ingen plats för övertygelser från omvärlden att upplevelsen är överdriven. Ett första steg ur är, föga överraskande, att tala om problemet. 

Dysmorphic bygger på sådant som var och en i arbetsgruppen på ett eller annat plan upplevt, och har vuxit fram ur dessa erfarenheter till en pjäs full av poesi, där det fula blir vackert av värmen som genomsyrar den. Låt mig försöka mig på att återge föreställningen i stor drag: 

Det öppna scenrummet är dunkelt upplyst. På golvet ligger en kvinna, synbarligen helt avslappnad, på rygg. I fonden hänger en luftig koloss, hjärtat, och under det en obestämd hög beigeaktiga, svulstliknande klumpar. Luften är andetag. Kvinnan stiger upp, betraktar hjärtat där ljus börjat blinka, klappar med fingrarna på sitt bröst – hennes hjärtslag ger eko. Kvinnan går och sätter sig på en stol till höger på scenen och vi blir varse att andetagen vi hör är hennes, mixade på ett litet ställ vid stolen.

Det ljusnar i hjärtat och inne i den skymtar vi rörelse, ålande rörelser. Småningom urskiljs ett ben, ett ben till, en kropp, en axel. Rörelsen tilltar, ett huvud uppenbarar sig ur en öppning längst ned i hjärtat. Huvudet åtföljs av en kropp som sjunker in i den obestämda svulsthögen. Följer ett andra huvud, en andra kropp som sjunker in i samma hög. Mödosamt tar sig varelserna småningom ut på scenen, börjar upptäcka sig själva och sina obekväma kroppar; kropparna har konstiga utväxter lite varstans. De upptäcker varandra och varandras konstigheter. De närmas varandra, en underlig röd klimp bultar allt häftigare och skapar konfusion, slits itu. Det blir svårt att hitta ett gemensamt vara, det blir springa undan, det blir slagsmål, det blir närmande. De upptäcker att de kan ta bort de konstiga utväxterna, de stöder varandra, stöttar. De försöker krama sönder, förgöra de underliga svulsterna. Det lyckas inte, och i stället bygger de skulpturer av dem. Den röda ituslitna klimpen blir hel igen och förvandlas till en docka, ett gemensamt intresse. De börjar undersöka hjärta utifrån. Slutligen klättrar de in i det igen. Mörker. 

Varelserna som ålat sig ur kolossen är som teletubbies, lite tafatt klumpiga, gosiga i sin vilsenhet. De mognar under pjäsens gång och de som klättrar tillbaka är människor som gjort sig av med de groteska deformationerna – vanföreställningarna – som gjorde dem överkänsliga för sin respektive omvärlds närhet. Pjäsen är en befrielsehistoria ur fångenskapen BDD.

Sättet på vilket duon Erika Malkki och Aino Lehtovaara, förstärkt med danskonstnären Tashi Iwaoka, regissören Maija Westerholm och ljuskonstnären Magnús Sigurðarson närmar sig problematiken är varmt inkännande. Kombinationen dans, fysisk teater och dockteater ger ett brett uttrycks- och symboliskt register; så blir exempelvis den gripande scenen där de handgripligen tar makten av svulsterna genom att ”krama ihjäl” dem en jublande symbol för återtagandet av den egna digniteten som tankemonstret BDD stulit av dem. Det mesta vi ser på scenen är fult, ja, i den traditionella bemärkelsen. Den inkännande värmen som gör det vackert gör det också lätt att känna med varelserna som i total oskuld straffats med den vrånga kroppsbilden. 

De tre på scenen gör ett fantastiskt jobb. Musiken, närgånget fysisk med de lite hesa andetagen, varierade med ordlös sång, görs live på scenen och skapar en ljudrymd som kunde vara inne i en människas själ där stämningarna varierar. Dansarna förmedlar känsloskalorna suveränt. Deras kroppsspråk är strålande, speciellt där de snuddar vid turer som vid det här laget känns som vardagsmaten i samtidsdansen. Snuddar vid, ja: glädjande korta snuttar av trendande rörelsescheman som hos en del koreografer överanvänds och blir gäsptråkiga. Så alltså inte här. 

Dysmorphic kunde väl utgöra utgångspunkt för samtal – inte bara kring det aktuella BDD utan också andra ångestkällor som så många kämpar med. Dysmorphic kan ses gestalta människans inre kamper, om de så gäller gäller mentala problem, (par)relationer, födsel och död, konflikter eller försök att nå ut till andra – eller in till sig själv, som manusförfattaren Erika Malkki skriver i programbladet. Då vi kan byta ut den förslavande spegeln mot en människa att spegla oss i kan vi växa som människor och börja övervinna våra nojor. Vi behöver prata om kraven vi tror omvärlden ställer på oss. Och varför vi tror på dem. 

Dysmorphic

Premiär * 22.9.2022 på Aurinkobaletti, Manilla * Föreställningar i slutet av september, paus i oktober, föreställningar igen 2 & 3.11 kl 20.15, 11.11 kl 19.00 & 12.11 kl 17.00 

Manus och koncept Erika Malkki * Regi Maija Westerholm och arbetsgruppen * Koreografi Tashi Iwaoka * Ljuddesign, komponering och inövning av musiken Aino Lehtovaara * I rollerna Tashi Iwaoka, Aino Lehtovaara och Erika Malkki * Dräkter Amita Kilumanga * Marionettkonstnär Erika Malkki * Ljusdesign Magnús Sigurðarson * Produktion Arbetsgruppen, Aurinkobaletti och Aura of Puppets

Foto Jussi Virkkumaa

Det är en gruvlig 1300-talshistoria, den om Jeanne de Clisson, en bretonsk adelsdam som gifts bort vid tolv års ålder, men möter kärleken långt senare med Olivier de Clisson som avrättas, anklagad för landsförräderi. Den förkrossade änkan går i kloster men kommer där fram till att bara hämnd kan ge henne ro i hjärtat, varpå hon säljer allt hon äger, inklusive sig själv, och bygger upp en piratflotta. Betydligt fler huvuden rullar än deras som stod bakom Oliviers död. I takt med denna slakt växer blodtörsten tills … ja, kanske hon får nog, kanske inser hon att vad hon än gör hämtar det inte honom tillbaka. 

I Reetta Moilanens pjäs, som utspelar sig i foajén på Tehdasteatteri i Lee Lahikainens regi, är det små pappershuvuden som rullar. Medan publiken värmer sina stolar sitter hon själv i tidlös utstyrsel och spelar dragspel som på någon hamnkrog någonstans. En mörk skepnad dyker upp, tar sig till bardisken och dricker öl ur burk. Denna skepnad visar sig vara Jeanne själv (Helena Markku), som börjar berätta sin historia. Småningom rullar hon in i en intensiv återskapelse allt medan berättelsen fortsätter. Mannen för vilken hon håller igång sin massiva hämndaktion är hela tiden närvarande i form av en grå, gummiaktig dödskalle med en liten röd ljuskälla i vardera ögonhålan. En automaton assisterar då huvudena rullar som värst. 

Jeanne lever fortfarande med honom, vilket blir förunderligt levande, nästan påtagligt. På intet vis sticks det under stol med att hennes åtrå till mannen lever lika stark som hämndlystnaden. Det gestaltas med både inlevelse och humor som ger en egen tyngd åt pjäsen, där alla andra medspelare är pappershuvuden. Det blir också en motvikt till besattheten som växer till vansinne under pjäsens gång. Tills de röda lamporna i skallens ögonhålor slocknar och eftertankens kranka blekhet överfaller henne. 

Under föreställningens gång funderar jag nästan mera på hämndens ruskiga anatomi än på att hämnaren här är en superkvinna som verkligen existerat (1300-1359), som sålt hela sin egendom, placerat sina sju barn vem vet var, tillskansat sig en makt som fått omvärlden att bäva. Det är lätt att fördöma en individs blodiga hämnd, men en stat får döda fritt, försåvitt den förklarat krig först. På vad baserar sig rätten att döda? Hur kommer det sig, egentligen, att någon (än idag) får utsätta människor för att döda eller dödas? Redan det femte budet påbjöd att ‘Du skall icke dräpa’. Är en krigsförklaring en frisedel till mord i stor skala? 

Men tillbaka till pjäsen. Här handlar det alltså om en kvinna utan statsmakt bakom sig som mördar för att en statsmakt dödat en för henne viktig person. Om det finns berättigande för dödande så hade hon väl det lika mycket som någon annan som tagit sig den rätten. Och vi konfronteras med en kampanj som förverkligades för snart sjuhundra år sedan, presenterad för oss i teaterns – dockteaterns – trygga form. Det är fritt fram för oss att förfasa oss och fördöma eller att heja på hämnden, som abstrakt fenomen. På så sätt fungerar pjäsen som en katalysator för eventuella egna frustrationer – och hämndbegär eller -behov. 

Pjäsen är frejdligt folklig som gatuteater. Markku gör ett fantastiskt arbete. Hon och Moilanen för oss med sin energi och koncentrerade scennärvaro långa vägar bort i tid och rum – tills vi lite yrvakna mjuklandar i den ombonade foajén igen. 

Jeanne de Clisson – Meriverellinen kostokuvaelma
Regi: Lee Lahikainen
Manus och musik: Reetta Moilanen
På scenen: Helena Markku ja Reetta Moilanen
Dräkter: Sirpa Järvenpää

Bild: Maija Kurki

Premiär på Tehdasteatteri 4.12.2021

Början av november i Åbo betyder TIPfest, Turku International Puppet Festival. Årets upplaga, den tolfte i ordningen, ordnades 3–7 november på kulturcentret Manilla. Festivalen samlar branschfolk från när och fjärran och bjuder inte bara på föreställningar för publik, den satsar också på klubbkvällar med samtal med dockkonstnärerna och matnyttiga workshopar för teaterfolket. Arrangören Aura of Puppets är ett nätverk som länkar professionella inom branschen och jobbar på att utveckla den. 

Att hålla en festival vid liv år efter år kräver inte bara nätverk utan kunniga entusiaster. Sådana finns det gott om i Åbo, till stor del tack vare Konstakademins breda utbildningsutbud som omfattar dockteater, cirkus, dans och danspedagogik. Många blir kvar i studiestaden och bidrar till att utveckla nätverket och hålla det vitalt.

Dockteatern har under de senaste fyra årtionden upplevt ett stadigt uppsving både här och på andra håll. Vad det beror på har väl inget entydigt svar, men ett fenomen som kan lyftas fram är det postmoderna tänkets norm- och gränsupplösning. Dockteatern, som i den moderna världen började uppfattas som något att roa barn med, vände nu blickarna dels mot ursprunget och dels mot de möjligheter som öppnades då normerna luckrades upp. Med detta inte sagt att traditionen med experimenterande dockteater någonsin skulle ha varit död.

Vad är då dockteater idag? Ja, det kan vara nästan vad som helst som uppförs på en scen och som i performansögonblicket får liv genom dockförarens medverkan. Också scenen kan vara nästan vad som helst, den behöver inte vara ett skynke bakom vilket dockorna tittar upp och gör roliga saker. Dockorna kan vara medaktörer i människoteater, de kan också vara klossar som föraren animerar med berättelser, ljud eller stickord. De kan vara så små att de fästs i ändan av ett finger och så stora att de i sin fulla längd och bredd inte ryms in genom en vanlig dörr. Dagens dockteater skyggar inte heller för det allvarliga och smärtsamma, även om det komiska och burleska lever kvar. Sky is the limit – det finns faktiskt ingen avgränsning för vare sig form eller innehåll.

Festivalen har haft olika teman, som till exempel konstruktion av dockorna, ljussättning och lätthet. Årets TIPfest fokuserade på ljud, musik och rytm och hade bjudit in den slovenske musikern och doktorn i dockteater Matija Solce att hålla en workshop. För publiken figurerade Solce tillsammans med skådespelaren Filip Sebsajevic i det som för mig blev festivalens höjdpunkt, Being Don Quichotte, en föreställning som redan innan den egentligen börjat hade trollbundit publiken. I slapsticksanda, men sällsynt intelligent, finurligt och (tras)elegant fick Don Q och hans vapendragare slutligen rida iväg på sina Stora Äventyr. Det var interaktiv teater, dockteater, fysisk teater, föremålsteater – nonsensföremål som fick liv, svängig dragspelsmusik – och en enda marionett, Don själv. Och de två aktörernas dramatiskt bökiga men samtidigt varmt vänskapliga ansträngningar för att komma fram till Berättelsen – som inte behöver berättas, den kan vi ju. 

Festivalens program säger något om nutidsdockteaterns bredd. Där publiken med hull och hår drogs in i Sebsajevics och Solces högt uppskruvade spektakel, satt den knäpptyst och följde med repliker och rörelser i Anna Nekrassovas pjäs Ennen Peukalo-Liisaa (Före Tumme-Lisa) om barnlöshetens gissel, baserad på H.C. Andersens saga, eller rättare sagt på sagans upptakt och kvinnan som önskar sig ett barn. Hoppet förvandlas gång på gång till förtvivlan. De olika stämningarna var fint och symboliskt gestaltade med krukskärvor, förtorkade kvistar, danssekvenser och sång. En annan Andersénsaga inspirerade i sin tur Elina Sarno till hennes slutarbete vid konstakademin, Flickan med svavelstickorna. Föreställningen, ursprungligen uppförd 2007, har vid det här laget gått vidare till dockteatern Karlsson Haus i Sankt Petersburg, som av förekommen anledning skickat en inspelad version till festivalen. Formatet förmådde lyckligtvis inte förta magin i denna black-boxuppsättning, där den lilla dockan upptäcker en hård värld ur tändsticksperspektiv. Greppet är poetiskt, och ackompanjeras av en sällsamt finstämd ljudvärld. 

Litterär inspiration ligger också bakom Mila Nirhamos Pilvien paino (Molnens tyngd), där Irène Némirovskij (Perrine Ferrafiat) och Elvi Sinervo (Nirhamo), två författare som hamnade i andra världskrigets skugga, berättar om sitt liv ackompanjerat av krigets fasor. Scenografin var fin med sina gräddvita, skrovliga skynken och de olika dockteatermedel med vilka man gestaltade den krigshärjade världen. 

Dora Maars fotografier och det som omgav dem men aldrig sågs på hennes bilder, inspirerade Niina Lindroos till tablån The Unmentionable som i strömmen av föreställningar framstod som lite blek. 

Operans värld inspirerade teaterkonstnären Erika Malkki till föreställningen Poor Butterfly – det var naturligtvis Giacomo Puccinis Madama Butterfly som var förlagan. Föreställningen var på samma gång clownaktigt sprallig och sorgset seriös i sin skildring av huvudpersonens väntan och slutliga katharsiska befrielse. 

Maestro med förhinder

Programmet omfattade förstås också en handfull barn- eller barnvänliga föreställningar. Min favorit bland dem var den enkla lilla Viisas Matti ja muita juttuja (Den vise Matti och andra historier), där den genomsympatiska dockteaterkonstnären Timo Väntsi, ackompanjerad av musikern Kari Mäkiranta bjöd på anekdotiska historier berättade med små roliga dockor mot en fondskärm av trasmatta. En förhandsfavorit var guarattellemaestron Bruno Leone från Neapel som tillsammans med musikern Ibrahim Drabo från Burkina Faso skapat en dialog mellan Pulcinellatradition och Drabos folkmusik. Tyvärr stack coronan käppar i hjulen här och Drabo kunde inte komma till Åbo, så Leone fick ensam göra en show som onekligen blev lite lång för dem i publiken som inte förstod napoletanska, trots att en tolk var på plats. Det var verkligt synd, den gamle maestron hade säkerligen haft mycket mer att ge. 

I samband med festivalen publicerades två böcker. Dockteaterkonstnären Rosa Halmes bok Block Theatre är en handbok i klossteater, ett tio år gammalt koncept som prövats i både dramatiskt och terapeutiskt syfte, och bygger på hur enkla föremål kan stimulera fantasin. Dockteaterkonstnären Ishmael Falkes bok Niin se vain on. Maailmankaikkeus nukketeatterina (Så är det nu bara. Världsalltet som dockteater) leker med tanken om hur olika fenomen skulle te sig om de betraktades som dockteater. Precis, en coronabiverkning som puffar lite på invanda perspektiv.

Efter fem tämligen intensiva dagar av dockteater i dess många olika skepnader kan jag bara konstatera att den med sin allkonstnärliga potential verkligen har framtiden för sig.