Kategorier
Dockteater

Huvuden rullar i Jeanne de Clissons hämnd på Tehdasteatteri

Det är en gruvlig 1300-talshistoria, den om Jeanne de Clisson, en bretonsk adelsdam som gifts bort vid tolv års ålder, men möter kärleken långt senare med Olivier de Clisson som avrättas, anklagad för landsförräderi. Den förkrossade änkan går i kloster men kommer där fram till att bara hämnd kan ge henne ro i hjärtat, varpå hon säljer allt hon äger, inklusive sig själv, och bygger upp en piratflotta. Betydligt fler huvuden rullar än deras som stod bakom Oliviers död. I takt med denna slakt växer blodtörsten tills … ja, kanske hon får nog, kanske inser hon att vad hon än gör hämtar det inte honom tillbaka. 

I Reetta Moilanens pjäs, som utspelar sig i foajén på Tehdasteatteri i Lee Lahikainens regi, är det små pappershuvuden som rullar. Medan publiken värmer sina stolar sitter hon själv i tidlös utstyrsel och spelar dragspel som på någon hamnkrog någonstans. En mörk skepnad dyker upp, tar sig till bardisken och dricker öl ur burk. Denna skepnad visar sig vara Jeanne själv (Helena Markku), som börjar berätta sin historia. Småningom rullar hon in i en intensiv återskapelse allt medan berättelsen fortsätter. Mannen för vilken hon håller igång sin massiva hämndaktion är hela tiden närvarande i form av en grå, gummiaktig dödskalle med en liten röd ljuskälla i vardera ögonhålan. En automaton assisterar då huvudena rullar som värst. 

Jeanne lever fortfarande med honom, vilket blir förunderligt levande, nästan påtagligt. På intet vis sticks det under stol med att hennes åtrå till mannen lever lika stark som hämndlystnaden. Det gestaltas med både inlevelse och humor som ger en egen tyngd åt pjäsen, där alla andra medspelare är pappershuvuden. Det blir också en motvikt till besattheten som växer till vansinne under pjäsens gång. Tills de röda lamporna i skallens ögonhålor slocknar och eftertankens kranka blekhet överfaller henne. 

Under föreställningens gång funderar jag nästan mera på hämndens ruskiga anatomi än på att hämnaren här är en superkvinna som verkligen existerat (1300-1359), som sålt hela sin egendom, placerat sina sju barn vem vet var, tillskansat sig en makt som fått omvärlden att bäva. Det är lätt att fördöma en individs blodiga hämnd, men en stat får döda fritt, försåvitt den förklarat krig först. På vad baserar sig rätten att döda? Hur kommer det sig, egentligen, att någon (än idag) får utsätta människor för att döda eller dödas? Redan det femte budet påbjöd att ‘Du skall icke dräpa’. Är en krigsförklaring en frisedel till mord i stor skala? 

Men tillbaka till pjäsen. Här handlar det alltså om en kvinna utan statsmakt bakom sig som mördar för att en statsmakt dödat en för henne viktig person. Om det finns berättigande för dödande så hade hon väl det lika mycket som någon annan som tagit sig den rätten. Och vi konfronteras med en kampanj som förverkligades för snart sjuhundra år sedan, presenterad för oss i teaterns – dockteaterns – trygga form. Det är fritt fram för oss att förfasa oss och fördöma eller att heja på hämnden, som abstrakt fenomen. På så sätt fungerar pjäsen som en katalysator för eventuella egna frustrationer – och hämndbegär eller -behov. 

Pjäsen är frejdligt folklig som gatuteater. Markku gör ett fantastiskt arbete. Hon och Moilanen för oss med sin energi och koncentrerade scennärvaro långa vägar bort i tid och rum – tills vi lite yrvakna mjuklandar i den ombonade foajén igen. 

Jeanne de Clisson – Meriverellinen kostokuvaelma
Regi: Lee Lahikainen
Manus och musik: Reetta Moilanen
På scenen: Helena Markku ja Reetta Moilanen
Dräkter: Sirpa Järvenpää

Bild: Maija Kurki

Premiär på Tehdasteatteri 4.12.2021

Kategorier
Dockteater

Fem dagar i dockteaterns magiska värld 

Början av november i Åbo betyder TIPfest, Turku International Puppet Festival. Årets upplaga, den tolfte i ordningen, ordnades 3–7 november på kulturcentret Manilla. Festivalen samlar branschfolk från när och fjärran och bjuder inte bara på föreställningar för publik, den satsar också på klubbkvällar med samtal med dockkonstnärerna och matnyttiga workshopar för teaterfolket. Arrangören Aura of Puppets är ett nätverk som länkar professionella inom branschen och jobbar på att utveckla den. 

Att hålla en festival vid liv år efter år kräver inte bara nätverk utan kunniga entusiaster. Sådana finns det gott om i Åbo, till stor del tack vare Konstakademins breda utbildningsutbud som omfattar dockteater, cirkus, dans och danspedagogik. Många blir kvar i studiestaden och bidrar till att utveckla nätverket och hålla det vitalt.

Dockteatern har under de senaste fyra årtionden upplevt ett stadigt uppsving både här och på andra håll. Vad det beror på har väl inget entydigt svar, men ett fenomen som kan lyftas fram är det postmoderna tänkets norm- och gränsupplösning. Dockteatern, som i den moderna världen började uppfattas som något att roa barn med, vände nu blickarna dels mot ursprunget och dels mot de möjligheter som öppnades då normerna luckrades upp. Med detta inte sagt att traditionen med experimenterande dockteater någonsin skulle ha varit död.

Vad är då dockteater idag? Ja, det kan vara nästan vad som helst som uppförs på en scen och som i performansögonblicket får liv genom dockförarens medverkan. Också scenen kan vara nästan vad som helst, den behöver inte vara ett skynke bakom vilket dockorna tittar upp och gör roliga saker. Dockorna kan vara medaktörer i människoteater, de kan också vara klossar som föraren animerar med berättelser, ljud eller stickord. De kan vara så små att de fästs i ändan av ett finger och så stora att de i sin fulla längd och bredd inte ryms in genom en vanlig dörr. Dagens dockteater skyggar inte heller för det allvarliga och smärtsamma, även om det komiska och burleska lever kvar. Sky is the limit – det finns faktiskt ingen avgränsning för vare sig form eller innehåll.

Festivalen har haft olika teman, som till exempel konstruktion av dockorna, ljussättning och lätthet. Årets TIPfest fokuserade på ljud, musik och rytm och hade bjudit in den slovenske musikern och doktorn i dockteater Matija Solce att hålla en workshop. För publiken figurerade Solce tillsammans med skådespelaren Filip Sebsajevic i det som för mig blev festivalens höjdpunkt, Being Don Quichotte, en föreställning som redan innan den egentligen börjat hade trollbundit publiken. I slapsticksanda, men sällsynt intelligent, finurligt och (tras)elegant fick Don Q och hans vapendragare slutligen rida iväg på sina Stora Äventyr. Det var interaktiv teater, dockteater, fysisk teater, föremålsteater – nonsensföremål som fick liv, svängig dragspelsmusik – och en enda marionett, Don själv. Och de två aktörernas dramatiskt bökiga men samtidigt varmt vänskapliga ansträngningar för att komma fram till Berättelsen – som inte behöver berättas, den kan vi ju. 

Festivalens program säger något om nutidsdockteaterns bredd. Där publiken med hull och hår drogs in i Sebsajevics och Solces högt uppskruvade spektakel, satt den knäpptyst och följde med repliker och rörelser i Anna Nekrassovas pjäs Ennen Peukalo-Liisaa (Före Tumme-Lisa) om barnlöshetens gissel, baserad på H.C. Andersens saga, eller rättare sagt på sagans upptakt och kvinnan som önskar sig ett barn. Hoppet förvandlas gång på gång till förtvivlan. De olika stämningarna var fint och symboliskt gestaltade med krukskärvor, förtorkade kvistar, danssekvenser och sång. En annan Andersénsaga inspirerade i sin tur Elina Sarno till hennes slutarbete vid konstakademin, Flickan med svavelstickorna. Föreställningen, ursprungligen uppförd 2007, har vid det här laget gått vidare till dockteatern Karlsson Haus i Sankt Petersburg, som av förekommen anledning skickat en inspelad version till festivalen. Formatet förmådde lyckligtvis inte förta magin i denna black-boxuppsättning, där den lilla dockan upptäcker en hård värld ur tändsticksperspektiv. Greppet är poetiskt, och ackompanjeras av en sällsamt finstämd ljudvärld. 

Litterär inspiration ligger också bakom Mila Nirhamos Pilvien paino (Molnens tyngd), där Irène Némirovski(Perrine Ferrafiat) och Elvi Sinervo (Nirhamo), två författare som hamnade i andra världskrigets skugga, berättar om sitt liv ackompanjerat av krigets fasor. Scenografin var fin med sina gräddvita, skrovliga skynken och de olika dockteatermedel med vilka man gestaltade den krigshärjade världen. 

Dora Maars fotografier och det som omgav dem men aldrig sågs på hennes bilder, inspirerade Niina Lindroos till tablån The Unmentionable som i strömmen av föreställningar framstod som lite blek. 

Operans värld inspirerade teaterkonstnären Erika Malkki till föreställningen Poor Butterfly – det var naturligtvis Giacomo Puccinis Madama Butterfly som var förlagan. Föreställningen var på samma gång clownaktigt sprallig och sorgset seriös i sin skildring av huvudpersonens väntan och slutliga katharsiska befrielse. 

Maestro med förhinder

Programmet omfattade förstås också en handfull barn- eller barnvänliga föreställningar. Min favorit bland dem var den enkla lilla Viisas Matti ja muita juttuja (Den vise Matti och andra historier), där den genomsympatiska dockteaterkonstnären Timo Väntsi, ackompanjerad av musikern Kari Mäkiranta bjöd på anekdotiska historier berättade med små roliga dockor mot en fondskärm av trasmatta. En förhandsfavorit var guarattellemaestron Bruno Leone från Neapel som tillsammans med musikern Ibrahim Drabo från Burkina Faso skapat en dialog mellan Pulcinellatradition och Drabos folkmusik. Tyvärr stack coronan käppar i hjulen här och Drabo kunde inte komma till Åbo, så Leone fick ensam göra en show som onekligen blev lite lång för dem i publiken som inte förstod napoletanska, trots att en tolk var på plats. Det var verkligt synd, den gamle maestron hade säkerligen haft mycket mer att ge. 

I samband med festivalen publicerades två böcker. Dockteaterkonstnären Rosa Halmes bok Block Theatre är en handbok i klossteater, ett tio år gammalt koncept som prövats i både dramatiskt och terapeutiskt syfte, och bygger på hur enkla föremål kan stimulera fantasin. Dockteaterkonstnären Ishmael Falkes bok Niin se vain on. Maailmankaikkeus nukketeatterina (Så är det nu bara. Världsalltet som dockteater) leker med tanken om hur olika fenomen skulle te sig om de betraktades som dockteater. Precis, en coronabiverkning som puffar lite på invanda perspektiv.

Efter fem tämligen intensiva dagar av dockteater i dess många olika skepnader kan jag bara konstatera att den med sin allkonstnärliga potential verkligen har framtiden för sig.