Kunde inte låta bli att ge recensionen just den här rubriken. Dockteaterkonstnären Jenni Rutanens Voyager är ett veritabelt rymdäventyr, även om dess dimensioner givetvis inte kan mäta sig med Kubricks och Clarkes filmmästerverk 2001 – Ett rymdäventyr, som inspirerade till rubrikens första del. Den andra delen av rubriken hänför sig till min misstanke att maktbegär är den vakna versionen av våta drömmar.
Jag skall inte ens försöka mig på någon jämförelse, men visst är V något av en odyssé den också, en intergalaktisk sådan, inspirerad av den ryske författaren Victor Pelevins roman Omon Ra (1992) och NASAs såhär 45 år senare lite patetiska The Voyager Golden Record -projekt. Där NASAprojektet sände iväg två gyllene plaketter med information om Tellus trevliga och gästfria befolkning och bjöd in utomjordingar att besöka vår lyckliga planet, beskriver Pelevins roman en fruktansvärd historia om en ung idealist som, kan vi kanske säga, initieras till ett vuxenliv där lögn och manipulation är stommen, där inte ens den egna upplevelsen är någonting att lita på.
Utgångspunkten för pjäsen är således tung av referenser på många olika plan, och tyngden lever kvar i den färdiga pjäsen i form av en intensitet som får tycks mig materialisera själva luften. En märklig upplevelse, speciellt som det som händer på scenen i allt sitt seriösa uppsåt är rentav lekfullt. Här berättas varken Omon Ras historia eller guldplaketternas, men de finns med – kanske just i luften. Det som utspelar sig i rummet under den knappa timmen är de olika förberedande stegen som leder till erövringen av månen. Är den någonting som verkligen händer eller är det någonting som sker i generalens huvud, i hans dröm?
Någonting som verkligen sker? I vilket huvud – det är ju en grinande dödsskalle krönt med den lugubra skärmmössan. Här kommer vi in i den intressanta nivåleken: det vi ser är något som har sin egen verklighet, den har sina anknytningspunkter till vår men är sin egen. I pjäsens egen verklighet finns dess drömmar och fantasier. Sist och slutligen spelar det ingen roll vilket som är vad – men den enas dröm kan bli den andras fruktansvärda verklighet.
Också som rena scenspektaklet är Voyager en helt fantastisk pjäs. Inom sin genre, bör tilläggas. Det är skrotestetik, det är dockteater, föremålsteater, pantomim och fysisk teater. Allt på en gång, i ett black box -scenrum där scenografin begränsas till rörliga väggar av plast, lika enkla som rekvisitan är riklig. Den svarta inramningen får allt att framträda skarpt och färgstarkt. Synnerligen färgstark är också Merja Pöyhönen, skådespelaren som orkestrerar det hela, assisterad av den betydligt diskretare Heikki Tolin. Med otrolig scennärvaro, energi och publikkontakt dansar och leker hon oss genom berättelsen där söta små dockhuvuden får företräda de adepter, bland dem en viss Juri, som skall förverkliga generalens dröm, en trappstege blir bland annat rymdkapsel, ett miniakvarium en astronauthjälm som efter en stund immar igen (…); stora lakan av silverfolie vajas runt och fångar rymdatmosfären och -ljuden. Och så vidare. Och naturligtvis finns lilla Laika med. Det hela vittnar om en uppfinningsrikedom som får mig att nästan baxna. Och fantasin är en avgörande medspelare!
Pjäsen vore således imponerande också utan berättelsen under berättelsen som väcker och inspirerar tankarna som vandrar parallellt med berättelsen kring degenereringen som så lätt infinner sig i maktens korridorer, kring sovjetsystemets fula ‘bakom kulisserna’ med lögner, manipulering, favoriseringen av gullegrisar. Kring de stora pojkarnas lek och ansvarslöst skyhöga insatser i erövringen av rymden; varför blev det en kapplöpning mellan stormakterna? När blev vi blinda för vad som är rimligt, när började vi göra orimliga saker bara ‘för att vi kan’.
Associationerna och funderingarna som pjäsen väcker är sannolikt lika många som de som ser den. Det kanske behövs Ålder eller intresse för 1900-talets historia för att kunna njuta av de myckna referenserna, men också för dem som saknar dessa egenskaper torde Voyager med sitt lekfullt ironiska grepp fungera – som en visuellt mångbottnad, positivt omruskande upplevelse.
Premiär under TIP-Fest 2022, 2.11.2022 på Barkerteatern
Koncept, regi, dockor och visualitet: Jenni Rutanen
På scenen Merja Pöyhönen och Heikki Tolin
Ljuddesign: Marko Syrjäläinen
Ljusdesign: Irene Lehtonen
Produktion: Arbetsgruppen, Barkerteaten och Aura Of Puppets
Bonckys blandade 