Kategorier
Dockteater

Pulcinella i goda händer

En för tillfället mera sällan sedd dockteaterfigur har dykt upp på Åbo stadsteaters Sopukkascen. Kommer månne Pulcinellafenomenet att göra come-back?

För den händelse att någon glömt eller missat Pulcinellafiguren skall jag inleda med en liten presentation. Pulcinella har sina rötter i Neapeltraktens commedia dell’arte, flyttade över till dockteatern mot slutet av 1600-talet och överlevde på så vis då commedia dell’artes popularitet dalade. Pulcinella är en komplex figur som känns igen på sin svarta halvmask, sin kroknäsa och bylsiga skjorta – och den speciella rösten. Pulcinella har varit lite som en kameleont, ändrat karaktär beroende på tidpunkt, situation och geografiskt läge. Av någon anledning har han också blivit förpassad till barnkammaren, vilket stundom, å det tråkigaste, vingklippt honom till en tandlös kasperdocka. 

Pulcinellas ursprung är omtvistat, så – om vi skall klyva hår – är det svårt att med säkerhet säga vem han egentligen är. Han har till och med tillskrivits en hermafroditisk personlighet; själv har jag alltid funderat över att hans namn ju är en femininumvariant. För det mesta tycks han dock vara typ ‘en man av folket’ i bemärkelsen enkel och konkret till intellektet, närmast primitiv i emotionerna. I något skede har han också fått axla den olycklige älskarens roll eller räddarens i nöden i det godas tjänst. Mest hemma är han ändå, skulle jag tycka, som just den småsluge ‘mannen av folket’ som lurar myndigheterna, och om det inte lyckas tar till käppduell med representanten för desamma. 

Men varför pratar jag om Pulcinella nu? Ja, han gjorde ett lite olyckligt besök på TIP-Festen ifjol – Bruno Leones kumpan fastnade i coronatullen, varför Leone improviserade en liten föreställning på italienska. Tyvärr gick det inte att på så kort varsel hitta en tolk med ett munläder som kunde mäta sig med Leones, så det blev lite pinsamt. Hoppas det sällskapet får en ny chans att i Åbo visa vad guarattelle kan vara! Det som nu gör Pulcinella aktuell är Antti-Juhani Manninens pjäs Ridiculousness som går på Stadsteaterns Sopukkascen fram till 16.12. En pjäs som är Manninens skapelse från början till slut, en pjäs som är något av det mest disciplinerat crazyga och samtidigt seriösa jag sett på väldigt länge, om någonsin. 

Manninen är något av ett stjärnskott. Under sina drygt tio år som frilansande (dock)teaterkonstnär (bland annat som lärare) har han gjort en lång rad produktioner som på olika sätt greppar hans idéer, en del går att hitta på nätet. Utgångspunkten är materialitet, säger han, och materialet är människor, både som det fysiska material och de idéer han jobbar med. Människan med alla hens tillkortakommanden, hopp, tvivel, frustrationer, funderingar och fröjder. Dockan är en oslagbar uttolkare av detta mänskliga, och det ömsesidiga beroendet mellan docka och dockförare upphör inte att fascinera. Handdockan, som Pulcinella är den kanske mest klassiska representanten för, är den snabbaste, mest flexibla och mest direkta dockan eftersom den inte kräver synkronisering med annat än dockförarens vilja och hens ena hand. Det har sina effekter! 

I Ridiculousness är det alltså Pulcinella som har ordet, men inte ensam – fram träder också representanter för både kapitalet, lag&ordning, kärleken. Egentligen är det alldeles rysligt – Pulcinella är riktigt hand-till-mun-typen som tar vad han vill ha och får han inte det så pucklar han, som ovan antytt, med sin käpp på sin motståndare som har sin käpp att puckla tillbaka. Däremellan förlustar han sig med sin Theressina(?, namnet blev inte riktigt klart) vilket resulterar i en charmerande ful baby som har oturen att hamna i den spännande korvmaskinen som Pulcinella stulit för att han är hungrig och behöver mat. 

Pjäsen har både en prolog och en epilog. Prologen fungerar som fininställning: där Manninen står i rök, damm och blåst under ett mullrade ljudtäcke med blicken stadigt i fjärran stäms jag in i något tidlöst, någonting som förvandlar de prilliga dockornas toilande där bakom skynket till en kärleksfull karikatyr av människan i sino prydno. Och egentligen mer än så – Pulcinella kan ses som ett förkroppsligande av det vi har under vår impulskontroll. Saker vi kanske tänker men inte gör.

Epilogen i sin tur upplever jag som en nutidsbild – en video med intervjuer med ‘skådespelarna’. Deras tankar och funderingar är något helt annat, dock, än vad sådana intervjuer brukar handla om. Eftersom de nu ändå är dockor blir deras funderingar avsiktligt lite på hälft – annars hade det nog kunnat bli lite patetiskt – och publiken kan själv fylla i. 

Manninen är mästare på att balansera på gränsen mellan olika nivåer, och uppehåller sig en hel del vid reflexioner kring själva det skapande arbetet – vad är det egentligen vi gör när vi gör teater? Han är inte heller rädd för känslosamhet. En scen i prologen sträcker sig den dockförande, nakna handen uppåt, uppåt som i en stark längtan efter det outsägbara. Eller nåt annat. 

Koncept, ljuddesign och på scenen: Antti-Juhani Manninen Dramaturgisk rådgivare: Merja Pöyhönen Ljusdesign: Jarkko Forsman Teknik: Arttu Aarnio Foto: Jussi Virkkumaa Produktion: Antti-Juhani Manninen, Åbo stadsteater and Aura of Puppets

Sista föreställningen torsdag 16.12 kl 19 på Åbo stadsteaters Sopukka

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s