Kategori: Teater

Det råder inget tvivel om att de är elva, personerna i Tove Appelgrens pjäs Honey. Men på scenen står skådespelaren Kajsa Ek alldeles ensam, från början till slut. Hur går detta ihop? 

Ja, Honey är en polymonolog – en pjäs där en skådespelare gör en monolog som samtidigt inte är en monolog eftersom rösterna är många. En skulle kunna tro att Appelgren hade Ek i tankarna då hon skrev Honey – de är som gjorda för varandra, pjäsen och Kajsa. Honey är en ”slimmad helaftonspjäs”: replikerna fyller upp närmare två timmar intensiv speltid. Under hela pjäsen händer inte mycket annat än repliker, några sådana i telefonen. Scen och rekvisita är till ytterlighet minimalistiska: förutom telefonen en väska och en taburett, musik hörs vid bara ett par tillfällen. Det är med illusionens kraft pjäsen sträcker ut sig, gör stora lovar, i både tid och rum. Illusionens kraft och fängslingens: från den första stunden till den sista kan jag nästan känna hur koncentrerat publiken, inkluderad jag själv, är med i svängarna. Precis, svängarna – polymonologen känns som ett fritt flöde där det ena leder till det andra. Honey pratar på och forsätter eller kommer av sig av ‘medspelarnas’ reaktioner som är eller inte är de hon väntat sig. 

Pjäsen består skådespelaren med en genial iscensättning:  Honey har av sin psykoterapeut ombetts hoppa in som erfarenhetsexpert. Hon är totalt utanför sin comfort zone men det är alltför sent att backa ur så hon sätter trevande igång. Och vips har vi glömt hennes roll som erfarenhetsexpert och lever oss in i hennes tillvaro, senast då mamman Margaretha dyker upp. Eller ja, då Ek genomgår det första av de blixtsnabba identitetsbyten som pjäsen visar sig vara rik på och som ger den dess makalösa dynamik. Eks insats är häpnadsväckande – med små justeringar i kroppshållning och -språk, större justeringar i rösten, blir hon sin egen mamma, blir dottern, sonen, exen, väninnorna och psykoterapeuten. För att inte glömma Torre Kenneth som blir Våta Kenneth då han i ovan exaltation spiller mineralvatten över sig. 

Det här är ett exempel på pjäsförfattaren Appelgrens finurliga lek med ord och betydelser. Hon är allt annat än pryd eller tyngd av överflödiga hänsyn i sina välformulerade repliker som fångar pjäsens olika karaktärer på kornet. Texten är rik på ingångar till lite pinsamma sanningar och verkligheter vi inte riktigt vill kännas vid. Ek fångar upp dem med hull och hår och får den starka igenkänningsfaktorn att jubla. Den som kanske tar priset, efter Honey själv, är dottern Sissela, som i sin tonårsletargi – EMT. Att va? osv – samtidigt är vaken, skarpsynt och fri från de lämplighets- och andra filter som både Margaretha och Honey begränsas av. 

Det är en strålande samverkan text och skådespelarinsats emellan. En lättsamhet sätter sin prägel på pjäsen: Honey tar till synes lätt på sin tillvaro, vilket dels anger den humoristiska tonen, dels tecknar henne själv som en av de där som helst ler mellan brännande tårar som hon styvt håller inne med. Hon är duktig, hon klåpar, hon är mänskligt tuff och samtidigt sårbar. Och försöker hålla reda på sig själv med en gummisnodd hon har runt handleden och snärtar till med varje gång hon sagt eller gjort något dumt (tips från tv!). Hon går, som antytt, hos en psykoterapeut – ”vilket ju alla gör nuförtiden”. Varför får vi inte explicit veta, men det behöver vi inte heller, det klarnar under berättelsens gång. 

Kärnan i problematiken torde nog vara mamman, som Honey/Ek gestaltar genom att leka med sin polokrage och ett pärlhalsband som döljer sig innanför den. Som urtypen för medlem i Familjen Bra har mamman varit tvungen att trycka ner både det ena och det andra i sitt liv, vilket resulterat i en mördande elakhet gentemot dottern vars ankomst till världen gav hennes liv en annan riktning än hon tänkt. I förbittringen över sitt havererade äktenskap har hon låtit förstå att pappan inte bryr sig om Honey, varför han inte funnits i hennes liv. Sällsynt sofistikerat spyr hon ut sin galla över Honey tills en inte helt oväntad händelse ändrar riktningen i pjäsen och Margaretha gör en bekännelse. Pjäsen avslutas i något av en suck av lättnad.

Det är nu fem år sedan Honey hade premiär. Förutom de närmare sextio än femtio föreställningarna som Kajsa Ek turnerat med den, på närmare fyrtio orter i Finland (den nordligaste Kittilä!) har pjäsen uppförts på skotska under Fringefestivalen i Edinburgh. Den har också översatts till tyska, och skall uppföras på Piccolo Teatro i Bremerhaven, Tyskland i sommar. Det är bra det – det är den värd. Och jag hoppas få återse Kajsa-Honey någon vacker dag! 

Tove Appelgren skrev texten i samband med att hennes anställning på ÅST började 2018. Den hade premiär 22.3 samma år.

Text och regi: Tove Appelgren * På scenen: Kajsa Ek * Stylist: Sabina Segerström * Foto Pette Rissanen

Det är inte bra att vara alltför snäll, nej. Och det gäller att se upp med vem du är snäll mot. Inte alla förtjänar det, men det finns också de som förtjänar det jättemycket. 

Det upplever jag vara kontentan av Anders Duus fina lilla pjäs Mitt och Ditt och Mitt, regisserad av Dick Idman, med Åsa Wallenius och Anja Bargum i rollerna. Det är Haralsson och Blexen, ett könsneutralt par som älskar och bryr sig om varandra. Upptakten till det lilla dramat är att Haralsson som inte vill gå till sitt tråkiga jobb i sin tråkiga slips får en hel låda slipsar i present av sambon, som inte vill att hen skall ta dem med till jobbet för att hen bara kommer att ge bort dem. Det lovar H dyrt och heligt att inte göra. 

Men så går det nu ändå, med varierande förtecken: Den första går till städaren på jobbet som aldrig haft någon slips i hela sitt liv. Den andra lurar arbetsrumskamraten till sig med fula trick. Den tredje går till Ahmed, som gråter sig till medlidande, och den sista tar chefen med hjälp av utpressning. 

Blexen blir mycket arg och säger att H följande dag får lov att ta tillbaka slipsarna. Vilket hen gör med samma trick som de som de lurades av henom med. Det är stor triumf. Men när hen träffar städaren för vilken slipsen betytt ett enormt lyft har hen inte hjärta att kräva slipsen tillbaka. 

Det här är solid barnteater från början till slut, med ett klart budskap framfört med lekfullt allvar av vuxna skådespelare som leker barn som leker vuxna. Det perspektivet kan vara nog så hälsosamt för dem som ser pjäsen med barnen, vilka i sin tur, antar jag, har lätt att identifiera sig med och i leken-skådespelet. Karaktärerna är tydligt tecknade, festliga och inte påfallande karikatyriska. Berättelsen är Haralssons förändring från osäker vindböjtel till slagfärdig medmänniska som kan stå upp för sig själv och det som är rätt och viktigt. 

De två skådespelarna spelar fint ihop. Där Wallenius Haralsson svajar fångas hen upp av Bargums Blexen, jordnära, handfasta och klok, emellanåt lite väl klok och förståndig. Men det är ju barn som leker vuxna så det att de väl uttagna svängarna gällande karaktärerna är barnperspektiviskt karikerade är helt på sin plats. / så de rejält uttagna svängarnas barnperspektiviska karikering känns helt på sin plats – det är säkert så barn ser denna stabila människotyp. De övriga karaktärerna, som alla görs av Bargum, är mera allmänna typer som kunde vara hämtade ur någon bilderbok med roliga filurer. 

Iscensättningen är glädjande flärdfri. Ett skynke bakom vilket skådespelaren Bargum utför sina förvandlingar från den ena karaktären till den andra. förvandlas från Blexen till städaren och de småskurkiga filurerna på Haralssons arbetsplats – som tagna ur någon sprallig bilderbok med prilliga karaktärer. Trälådor målade i bleknade, pastelliga färger vänds på och flyttas så de blir allt från soffa och arbetsbord till kaffeautomat. 

I sin recension i Åbo Underrättelser (6.9.2022) lyfter Ann-Christine Snickars fram en viktig point: det blir lätt så att det handlar om att den utsatta är alltför snäll fast det egentligen handlar om oskäliga tryck utifrån. Speciellt med tanke på detta är Mitt&Ditt&Mitt inte bara medryckande barnteater utan ger också de vuxna i publiken en hel del att tänka på!

Mitt&Ditt&Mitt

Text AndersDuus * Regi Dick Idman * I rollerna Anja Bargum och Åsa Wallenius * Åldersrekommendation 5 – 10 år * Turnébokningar Jan Lindroos@abosvenskateater.fi * Foto ÅST

Den efterlängtade lättnaden efter de lindrigare coronarestriktionerna har effektivt grumlats av den putinryska aggressionen och den världspolitiska vändning som väller över oss med oförutsägbara konsekvenser för den framtid som våra unga ska ta över. Som om det inte hade räckt med en pandemi som isolerat dem under den period i livet då de otvungna sociala kontakterna är som viktigast. I ett läge som detta är det om möjligt än mer välkommet att Åbo Svenska Teater satsar på en pjäs som uttalat riktar sig till en ung publik.

Och vilken pjäs som helst är det inte – det är Johann Wolfgang von Goethes klassiker från 1774, brevromanen Den unge Werthers lidanden, som vid Örebro Teater omarbetats till en monologpjäs. ÅST-regissören Jukka Aaltonen och skådespelaren Ingemar Raukola har kortat ned den till en knapp timme av fartfylld växelverkan mellan det sena 1700-talets Sturm & Drang och det sena 1900-talets punk, om två unga män vilkas berättelser sömlöst flätas ihop. 

Känsloflöden

Vid tiden för romanens tillkomst var Goethe en 24-åring som hade koll på tidens puls – brevromanen hade blivit mycket populär, dels för att folk skrev brev som aldrig tidigare, dels kanske för att den möjliggjorde det ofiltrerade känsloflödet. Och flödar, det gör känslorna hos både den unge Werther och killen i högstadiet, Ingemar, som motvilligt tar itu med boken för att han måste – han ska under sommarlovet, då han måste vara på landet med föräldrarna, förbereda ett referat av boken. Förvisningen till landsbygden känns bitter, speciellt som han precis hittat en själsfrände i den udda punktjejen Karin, som ny i klassen tagit in honom i sin krets, där alla är svartklädda och lever och låter leva.

Romanens Werther, som flytt stadens sus och dus ut på landsbygden, skriver på tidstypiskt vis brev till sin vän och förtrogne Wilhelm. Breven blir både lyriska utgjutelser om det paradisiska i tillvaron på den vackra landsbygden, funderingar kring olika moraliska spörsmål – och en kanal för den känslostorm han dras in i då han möter den redan förlovade Lotte och blir upp över öronen förälskad. Mellan dem finns en själsfrändskap som höjer temperaturen och gör situationen om möjligt ännu besvärligare. Werthers öde blir ett dramatiskt slut som också drabbar hans omgivning hårt.

Killen som måste läsa boken upptäcker snart att brevskrivaren och han har något gemensamt: de är båda förälskade i en själsfrände, och också för honom innebär det svåra kval. Han lever sig intensivt in i brevskrivarens situation och börjar till och med identifiera sig med honom. Men där Brevskrivar-Werther sätter stopp för sitt liv går vår Werther vidare, tryggare i sig själv och många erfarenheter rikare.

Werther är en förromantisk skapelse vars alla känslospröt är på helspänn, en konstnär som vurmar för allt som är natur och vackert. Ingemar har varit den där som tittar ner i marken, smälter in i tapeten och som ingen ens vet namnet på, utom bästisen-av-gammal-vana. I sammanflätningen med den lidelsefulla Werther, och med Karin i hjärtat förstås, blir han i motsats till den fiktiva vännen en mer levande person.   

Festligt och minimalistiskt

Vår Werther, det är skådespelaren själv, i Örebro Hans Christian Thulin,­ på ÅST Ingemar Raukola, som  spelar ett fiktivt själv som ung. Det autofiktiva greppet fungerar fint där det bjuder oss att bli delaktiga i hans med Werthers sammanflätade berättelse och som genom trollslag förflyttas vi mellan de olika tidsepokerna. Raukola är den enda skådespelaren på scenen, men ensam där är han inte: han har sällskap av de centrala personerna i Ingemars liv och i romanen, gestaltade av (skylt)dockor på hjul eller, i Lottes fall, en lätt vit långscarf. Han kränger på sig den kännspaka blå fracken och en festligt punkig peruk och blir Werther, för att sedan bli Ingemar i tonårssvarta jeans och t-skjorta. Raukola ger n järnet då han, förunderligt skicklig, snabb, smidig, rolig och medryckande – ja, helt suverän – växlar mellan Werthers och Ingemars monologer och samspelet med dockorna i ett tätnande drama. Det är festligt, från början till slut.

Det hela utspelar sig på en nästintill minimalistiskt utrustad scen. En skärm, det är allt – en mittpunkt som fungerar som både skuggteater, projektionsduk för miljöindikationer och kuliss bakom vilken Ingemar försvinner mellan scenerna. Och så dockorna Albert och Karin, som förutom extraordinära medverkande också blir en intressant scenisk effekt.

Känslornas företräde?

Det berättas att Goethes roman gav upphov till en självmordsvåg bland unga män i den romantiska kulturkretsen. Det lär lyckligtvis inte stämma, men boken skall ha haft förankring i en verklig händelse och på vissa håll till och med förbjudits, av hälsoskäl. Vare därmed hur som helst; myten om självmordsvågen säger en del om styrkan i romantikens budskap om att ge känslorna företräde. Romantiken var en reaktion mot upplysningens rationalitets- och förnuftsdyrkan, och det är förstås svårt att säga hur en optimal balans mellan förnuft och känsla skulle se ut. Att det går illa om det ena helt offras på det andras altare vet vi. The Cure-låten ”Boys Don’t Cry”, som genom Karin får plats i pjäsen, speglar och boxas med den seglivade trenden ”pojkar gråter inte”. Pjäsen vältrar vänligt men bestämt hela paketet tuffhet-cynism-konformitet över bord. Fint.

Ja, vem hade väl trott att Werther skulle återuppstå i en så enkel och samtidigt intrikat version där det fiktiva i det fiktiva smälter ihop till en så sällsynt läcker, mångbottnad och tankeväckande upplevelse?

Foto: Pette Rissanen

Åbo Svenska Teater: Den unge Werthers lidande. Regi: Jukka Aaltonen. På scenen: Ingemar Raukola.
Text: Johann Wolfgang von Goethe, Erik Holmström, Eva-Maria Benavente Dahlin, Hans Christian Thulin. Uppföranderätt: Agency North / Colombine Teaterförlag.

Skriven för Ny Tid, publicerad 13.4.2022

När Baskerville äntligen kommer till skott efter pandemins många hinder på vägen är den en bubblande fullträff

För två år sedan meddelade ÅST att de hade tagit upp Ken Ludwigs Baskerville – ett fall för Sherlock Holmes på repertoaren. Nu, efter att coronan satt sina käppar i hjulen i fem repriser, har pjäsen äntligen haft sin premiär. En rolig detalj i sammanhanget är att teatern satte upp en rykande färsk Baskervilledramatisering 1903, bara ett år efter att Sir Arthur Conan Doyles­ roman The Hound of the Baskervilles­ utkom.

Sedan dess har otaliga film- och teatersällskap gjort sina versioner av romanklassikern där mästerdetektiven Sherlock Holmes tillsammans med sin assistent och levnadstecknare Dr Watson löser gåtan kring det senaste i en serie mord inom den förbannelsedrabbade släkten Baskerville. Ken Ludwig har krympt persongalleriet från ett fyrtiotal till fem skådespelare: på ÅST görs Holmes roll av en skådespelare medan hela fyra gör Watson – samt alla de andra figurerna som kommer och går i pjäsen.

Detta bäddar för ett komediskt regigrepp. Ludwig ger fria tyglar och uppmuntrar dem som sätter upp pjäsen att låta fantasi och kreativitet flöda, att skapa något eget, överraskande och originellt. Parodi skall det dock inte bli; i en intervju framhåller pjäsförfattaren att historien skall berättas med respekt, och tas för vad den är – ett drama på liv och död. Försök aldrig vara roliga, manar han sina studerande. Humorn finns inbakad i kontexten och bubblar fram om ni tar vara på allvaret och det humoristiska i situationerna!

Lager på lager
Konceptet fungerar till förtjusning på ÅST. Kanske har också den ofrivilligt förlängda repetitionstiden sin andel i det hela. Regissören Ville­ Sandqvists grepp är flerdimensionellt – eller lager på lager, som det formuleras i programbladet. Plötsligt kan de fem skådespelarna ”släppa” sina roller och finna sig stående på scenen gnabbande över något som gått fel. En del av de täta rollbytena görs på scenen: skådespelarna bär omkring kappsäckar med byteskläder som, medan de lugnt genomför av- och påklädning, förvandlar dem till någon av de många rollfigurerna. Plötsligt koncentreras handlingen till ett skuggspel, en rollek med små dockor, eller till en nattklubb eller konsertscen då någon av skådespelarna fattar en mikrofon.
Det mångdimensionella greppet känns pjäsen igenom – inte bara i agerandet utan också i de precist överdrivna, karikatyriska och lite tafatta detaljerna i Anette Fagerströms­ och Svante Kotilainens­ rekvisita.­ Lars Idmans geniala scenografi­ är lika avskalad som funktionell: mot en pärlgrå, inramande sammetsvägg får något som kunde vara vertikalställda sjukhussängar definiera scenrummet på de sätt som behövs. Inga illusoriska trick, det är vår kollektiva fantasi som smidigt förflyttar oss från Baker Street till operan, tuffar med på tåget till Baskerville och ut på heden – vägledda av scenografin samt skådespelarnas kroppsspråk.

Jämspelt team
Teater är ingen lätt gren, och komedi hör som känt till det svåraste. ÅST-ensemblen klarar Ludwigs utmaning med glans. Det är ett jämspelt team där alla lyser i sina olika roller. Daniela Franzell känns, med sin sceniska framtoning, som ensemblens självklara Holmes, gäckande, överlägsen, otålig med skådisar som inte lär sig sina roller (men som en liten kuriositet må nämnas att hennes Holmes faktiskt har en replik som lyder ”Jag vet inte”).

Watson-kvartetten, som alltemellanåt kommer samman, är festlig med sina stänk av Bill&Bullkomik. Samuel Karlsson profilerar sig starkt i sina slängiga roller som Sir Henry Baskerville (som måste ha speciellt beskydd eftersom han antas vara mördarens nästa offer) och den lätt korkade springpojken som tillsammans med Julia Koranders livfulla ”frilansare med jobb” bildar en festlig duo som markerar sin tillhörighet inte bara till det yttre utan också med bred dialekt. Korander är också bland andra den sköna Beryl, den lite löjliga Stapletons (Peter Ahlqvist) syster – eller är det hans hustru hon är? Ahlqvist gör de mest fysiska tolkningarna med komiken fint på plats. Monica Nyman fyller på med en bunt roliga gestalter, bland dem den lite tråkige läkaren Mortimer.

Jag brukar känna en viss skepsis inför både komedi och världssuccéer av den här sorten, och hade inga förväntningar. Här kom dock skepsisen på skam – och teamet lockade fram både rysningar och sorglösa skratt. Jag får erkänna att jag kände mig uppsluppet sprallig redan i mellanakten.

Publicerad i Ny Tid 14.3.2022

Foto Pette Rissanen

Baskerville, detektivroman av Arthur Conan Doyle. Manus: Ken Ludwig. Regi: Ville Sandqvist. Scenografi: Lars Idman. Kostymdesign: Marjo Haapasalo. Maskdesign: Sabina Segerström. Ljusdesign: Antti Niitemaa. Ljuddesign: Olli-Pekka Lepovuori. Översättning: Pekka Sonck. På scenen: Peter Ahlqvist, Daniela Franzell, Samuel Karlsson, Julia Korander och Monica Nyman. Premiär på Åbo svenska teater 9.2. Spelas till 7.5.

ÅBO SVENSKA TEATERARTHUR CONAN DOYLESHERLOCK HOLMES

BIANCA GRÄSBECK