Kategorier
Teater

Om konsten att vara lagom snäll

Det är inte bra att vara alltför snäll, nej. Och det gäller att se upp med vem du är snäll mot. Inte alla förtjänar det, men det finns också de som förtjänar det jättemycket. 

Det upplever jag vara kontentan av Anders Duus fina lilla pjäs Mitt och Ditt och Mitt, regisserad av Dick Idman, med Åsa Wallenius och Anja Bargum i rollerna. Det är Haralsson och Blexen, ett könsneutralt par som älskar och bryr sig om varandra. Upptakten till det lilla dramat är att Haralsson som inte vill gå till sitt tråkiga jobb i sin tråkiga slips får en hel låda slipsar i present av sambon, som inte vill att hen skall ta dem med till jobbet för att hen bara kommer att ge bort dem. Det lovar H dyrt och heligt att inte göra. 

Men så går det nu ändå, med varierande förtecken: Den första går till städaren på jobbet som aldrig haft någon slips i hela sitt liv. Den andra lurar arbetsrumskamraten till sig med fula trick. Den tredje går till Ahmed, som gråter sig till medlidande, och den sista tar chefen med hjälp av utpressning. 

Blexen blir mycket arg och säger att H följande dag får lov att ta tillbaka slipsarna. Vilket hen gör med samma trick som de som de lurades av henom med. Det är stor triumf. Men när hen träffar städaren för vilken slipsen betytt ett enormt lyft har hen inte hjärta att kräva slipsen tillbaka. 

Det här är solid barnteater från början till slut, med ett klart budskap framfört med lekfullt allvar av vuxna skådespelare som leker barn som leker vuxna. Det perspektivet kan vara nog så hälsosamt för dem som ser pjäsen med barnen, vilka i sin tur, antar jag, har lätt att identifiera sig med och i leken-skådespelet. Karaktärerna är tydligt tecknade, festliga och inte påfallande karikatyriska. Berättelsen är Haralssons förändring från osäker vindböjtel till slagfärdig medmänniska som kan stå upp för sig själv och det som är rätt och viktigt. 

De två skådespelarna spelar fint ihop. Där Wallenius Haralsson svajar fångas hen upp av Bargums Blexen, jordnära, handfasta och klok, emellanåt lite väl klok och förståndig. Men det är ju barn som leker vuxna så det att de väl uttagna svängarna gällande karaktärerna är barnperspektiviskt karikerade är helt på sin plats. / så de rejält uttagna svängarnas barnperspektiviska karikering känns helt på sin plats – det är säkert så barn ser denna stabila människotyp. De övriga karaktärerna, som alla görs av Bargum, är mera allmänna typer som kunde vara hämtade ur någon bilderbok med roliga filurer. 

Iscensättningen är glädjande flärdfri. Ett skynke bakom vilket skådespelaren Bargum utför sina förvandlingar från den ena karaktären till den andra. förvandlas från Blexen till städaren och de småskurkiga filurerna på Haralssons arbetsplats – som tagna ur någon sprallig bilderbok med prilliga karaktärer. Trälådor målade i bleknade, pastelliga färger vänds på och flyttas så de blir allt från soffa och arbetsbord till kaffeautomat. 

I sin recension i Åbo Underrättelser (6.9.2022) lyfter Ann-Christine Snickars fram en viktig point: det blir lätt så att det handlar om att den utsatta är alltför snäll fast det egentligen handlar om oskäliga tryck utifrån. Speciellt med tanke på detta är Mitt&Ditt&Mitt inte bara medryckande barnteater utan ger också de vuxna i publiken en hel del att tänka på!

Mitt&Ditt&Mitt

Text AndersDuus * Regi Dick Idman * I rollerna Anja Bargum och Åsa Wallenius * Åldersrekommendation 5 – 10 år * Turnébokningar Jan Lindroos@abosvenskateater.fi * Foto ÅST

Kategorier
Teater

Tre på turné

Mitt och ditt och mitt, den rikssvenske dramatikern Anders Duus där vuxna spelar barn som spelar vuxna, handlar det om att inte vara alltför snäll. Så snäll att vem som helst kan kliva över dig. Att du gör allt som begärs av dig. Som att ge bort alla fina slipsar som du fått, bara för att någon annan vill ha dem. Pjäsens Haralsson är en som är just sådär snäll, men aneftersom pjäsen fortskrider får hon skinn på näsan, vågar säga ifrån och stå upp för sig själv. Rollerna görs av Åsa Wallenius och Anja Bargum.

Pjäsen, redigerad av Dick Idman, har redan hunnit turnera i andra regioner och kan nu bokas i Åboland via Jan Lindroos på ÅST. På teatern visas den nu på lördag, 3.9, och lördagen 3.12! 

Honey, som drar igång sin tredje säsong(!), är ny finlandssvensk teater med en (finlandssvensk?), ensamstående fyrabarnsmamma i centrum. Kan det komma närmare inpå ‘här och nu’ – här figurerar en enligt Honey problematisk mor, en tillrättavisande 15-årig dotter och tre stycken exmän, plus en terapeut och uppställningen känns nästan allmängiltig i dagens svenskfinländska miljö. Ser vi till pjäsens popularitet kan den bero på en på olika plan hög igenkänningsfaktor, men det är långt ifrån allt: Kajsa Ek har fått mängder av ros för sin rollprestation, som inkluderar pjäsens alla nio roller. Att upplägget och replikerna är dynamiska och träffande har vi förstås pjäsförfattaren, Tove Appelgren, att tacka för. 

Honey har setts på så exotiska platser som Kittilä och Fringefestivalen i Edinburgh, och kommer småningom att – i tysk översättning – sättas upp på en teater i Tyskland. 

I september beger sig Honey iväg på turné, men hinner före det med en föreställning på Tiljan måndagen 19.9. 

Det har gått ganska precis tjugo år sedan pargasbördiga Anders Helenius gjorde sitt första framträdande som stand up -komiker, och gläder sig åt att få stå upp på svenska efter många år av show’ande på finska. Vad Nåt att göra skall handla om är han inte speciellt meddelsam om, men att det blir skrattfest med avstamp i hans personliga erfarenheter, det kan han lova. 

Nåt att göra fyller oktober månad: turnén inleds 1.oktober på Tiljan, dit showen terkommer 13. och 29.10. Däremellan blir det Villa Lande i Kimito 14.10, PIUG i Pargas 15.10, Tryckeriteatern i Karis 26.10 och Karelia i Ekenäs 28.10. 

Kategorier
Teater

Unge Werther i smart och fartfylld ÅST-version

Den efterlängtade lättnaden efter de lindrigare coronarestriktionerna har effektivt grumlats av den putinryska aggressionen och den världspolitiska vändning som väller över oss med oförutsägbara konsekvenser för den framtid som våra unga ska ta över. Som om det inte hade räckt med en pandemi som isolerat dem under den period i livet då de otvungna sociala kontakterna är som viktigast. I ett läge som detta är det om möjligt än mer välkommet att Åbo Svenska Teater satsar på en pjäs som uttalat riktar sig till en ung publik.

Och vilken pjäs som helst är det inte – det är Johann Wolfgang von Goethes klassiker från 1774, brevromanen Den unge Werthers lidanden, som vid Örebro Teater omarbetats till en monologpjäs. ÅST-regissören Jukka Aaltonen och skådespelaren Ingemar Raukola har kortat ned den till en knapp timme av fartfylld växelverkan mellan det sena 1700-talets Sturm & Drang och det sena 1900-talets punk, om två unga män vilkas berättelser sömlöst flätas ihop. 

Känsloflöden

Vid tiden för romanens tillkomst var Goethe en 24-åring som hade koll på tidens puls – brevromanen hade blivit mycket populär, dels för att folk skrev brev som aldrig tidigare, dels kanske för att den möjliggjorde det ofiltrerade känsloflödet. Och flödar, det gör känslorna hos både den unge Werther och killen i högstadiet, Ingemar, som motvilligt tar itu med boken för att han måste – han ska under sommarlovet, då han måste vara på landet med föräldrarna, förbereda ett referat av boken. Förvisningen till landsbygden känns bitter, speciellt som han precis hittat en själsfrände i den udda punktjejen Karin, som ny i klassen tagit in honom i sin krets, där alla är svartklädda och lever och låter leva.

Romanens Werther, som flytt stadens sus och dus ut på landsbygden, skriver på tidstypiskt vis brev till sin vän och förtrogne Wilhelm. Breven blir både lyriska utgjutelser om det paradisiska i tillvaron på den vackra landsbygden, funderingar kring olika moraliska spörsmål – och en kanal för den känslostorm han dras in i då han möter den redan förlovade Lotte och blir upp över öronen förälskad. Mellan dem finns en själsfrändskap som höjer temperaturen och gör situationen om möjligt ännu besvärligare. Werthers öde blir ett dramatiskt slut som också drabbar hans omgivning hårt.

Killen som måste läsa boken upptäcker snart att brevskrivaren och han har något gemensamt: de är båda förälskade i en själsfrände, och också för honom innebär det svåra kval. Han lever sig intensivt in i brevskrivarens situation och börjar till och med identifiera sig med honom. Men där Brevskrivar-Werther sätter stopp för sitt liv går vår Werther vidare, tryggare i sig själv och många erfarenheter rikare.

Werther är en förromantisk skapelse vars alla känslospröt är på helspänn, en konstnär som vurmar för allt som är natur och vackert. Ingemar har varit den där som tittar ner i marken, smälter in i tapeten och som ingen ens vet namnet på, utom bästisen-av-gammal-vana. I sammanflätningen med den lidelsefulla Werther, och med Karin i hjärtat förstås, blir han i motsats till den fiktiva vännen en mer levande person.   

Festligt och minimalistiskt

Vår Werther, det är skådespelaren själv, i Örebro Hans Christian Thulin,­ på ÅST Ingemar Raukola, som  spelar ett fiktivt själv som ung. Det autofiktiva greppet fungerar fint där det bjuder oss att bli delaktiga i hans med Werthers sammanflätade berättelse och som genom trollslag förflyttas vi mellan de olika tidsepokerna. Raukola är den enda skådespelaren på scenen, men ensam där är han inte: han har sällskap av de centrala personerna i Ingemars liv och i romanen, gestaltade av (skylt)dockor på hjul eller, i Lottes fall, en lätt vit långscarf. Han kränger på sig den kännspaka blå fracken och en festligt punkig peruk och blir Werther, för att sedan bli Ingemar i tonårssvarta jeans och t-skjorta. Raukola ger n järnet då han, förunderligt skicklig, snabb, smidig, rolig och medryckande – ja, helt suverän – växlar mellan Werthers och Ingemars monologer och samspelet med dockorna i ett tätnande drama. Det är festligt, från början till slut.

Det hela utspelar sig på en nästintill minimalistiskt utrustad scen. En skärm, det är allt – en mittpunkt som fungerar som både skuggteater, projektionsduk för miljöindikationer och kuliss bakom vilken Ingemar försvinner mellan scenerna. Och så dockorna Albert och Karin, som förutom extraordinära medverkande också blir en intressant scenisk effekt.

Känslornas företräde?

Det berättas att Goethes roman gav upphov till en självmordsvåg bland unga män i den romantiska kulturkretsen. Det lär lyckligtvis inte stämma, men boken skall ha haft förankring i en verklig händelse och på vissa håll till och med förbjudits, av hälsoskäl. Vare därmed hur som helst; myten om självmordsvågen säger en del om styrkan i romantikens budskap om att ge känslorna företräde. Romantiken var en reaktion mot upplysningens rationalitets- och förnuftsdyrkan, och det är förstås svårt att säga hur en optimal balans mellan förnuft och känsla skulle se ut. Att det går illa om det ena helt offras på det andras altare vet vi. The Cure-låten ”Boys Don’t Cry”, som genom Karin får plats i pjäsen, speglar och boxas med den seglivade trenden ”pojkar gråter inte”. Pjäsen vältrar vänligt men bestämt hela paketet tuffhet-cynism-konformitet över bord. Fint.

Ja, vem hade väl trott att Werther skulle återuppstå i en så enkel och samtidigt intrikat version där det fiktiva i det fiktiva smälter ihop till en så sällsynt läcker, mångbottnad och tankeväckande upplevelse?

Foto: Pette Rissanen

Åbo Svenska Teater: Den unge Werthers lidande. Regi: Jukka Aaltonen. På scenen: Ingemar Raukola.
Text: Johann Wolfgang von Goethe, Erik Holmström, Eva-Maria Benavente Dahlin, Hans Christian Thulin. Uppföranderätt: Agency North / Colombine Teaterförlag.

Skriven för Ny Tid, publicerad 13.4.2022

Kategorier
Teater

Uppsluppen rysare på ÅST

När Baskerville äntligen kommer till skott efter pandemins många hinder på vägen är den en bubblande fullträff

För två år sedan meddelade ÅST att de hade tagit upp Ken Ludwigs Baskerville – ett fall för Sherlock Holmes på repertoaren. Nu, efter att coronan satt sina käppar i hjulen i fem repriser, har pjäsen äntligen haft sin premiär. En rolig detalj i sammanhanget är att teatern satte upp en rykande färsk Baskervilledramatisering 1903, bara ett år efter att Sir Arthur Conan Doyles­ roman The Hound of the Baskervilles­ utkom.


Sedan dess har otaliga film- och teatersällskap gjort sina versioner av romanklassikern där mästerdetektiven Sherlock Holmes tillsammans med sin assistent och levnadstecknare Dr Watson löser gåtan kring det senaste i en serie mord inom den förbannelsedrabbade släkten Baskerville. Ken Ludwig har krympt persongalleriet från ett fyrtiotal till fem skådespelare: på ÅST görs Holmes roll av en skådespelare medan hela fyra gör Watson – samt alla de andra figurerna som kommer och går i pjäsen.


Detta bäddar för ett komediskt regigrepp. Ludwig ger fria tyglar och uppmuntrar dem som sätter upp pjäsen att låta fantasi och kreativitet flöda, att skapa något eget, överraskande och originellt. Parodi skall det dock inte bli; i en intervju framhåller pjäsförfattaren att historien skall berättas med respekt, och tas för vad den är – ett drama på liv och död. Försök aldrig vara roliga, manar han sina studerande. Humorn finns inbakad i kontexten och bubblar fram om ni tar vara på allvaret och det humoristiska i situationerna!

Lager på lager
Konceptet fungerar till förtjusning på ÅST. Kanske har också den ofrivilligt förlängda repetitionstiden sin andel i det hela. Regissören Ville­ Sandqvists grepp är flerdimensionellt – eller lager på lager, som det formuleras i programbladet. Plötsligt kan de fem skådespelarna ”släppa” sina roller och finna sig stående på scenen gnabbande över något som gått fel. En del av de täta rollbytena görs på scenen: skådespelarna bär omkring kappsäckar med byteskläder som, medan de lugnt genomför av- och påklädning, förvandlar dem till någon av de många rollfigurerna. Plötsligt koncentreras handlingen till ett skuggspel, en rollek med små dockor, eller till en nattklubb eller konsertscen då någon av skådespelarna fattar en mikrofon.
Det mångdimensionella greppet känns pjäsen igenom – inte bara i agerandet utan också i de precist överdrivna, karikatyriska och lite tafatta detaljerna i Anette Fagerströms­ och Svante Kotilainens­ rekvisita.­ Lars Idmans geniala scenografi­ är lika avskalad som funktionell: mot en pärlgrå, inramande sammetsvägg får något som kunde vara vertikalställda sjukhussängar definiera scenrummet på de sätt som behövs. Inga illusoriska trick, det är vår kollektiva fantasi som smidigt förflyttar oss från Baker Street till operan, tuffar med på tåget till Baskerville och ut på heden – vägledda av scenografin samt skådespelarnas kroppsspråk.

Jämspelt team
Teater är ingen lätt gren, och komedi hör som känt till det svåraste. ÅST-ensemblen klarar Ludwigs utmaning med glans. Det är ett jämspelt team där alla lyser i sina olika roller. Daniela Franzell känns, med sin sceniska framtoning, som ensemblens självklara Holmes, gäckande, överlägsen, otålig med skådisar som inte lär sig sina roller (men som en liten kuriositet må nämnas att hennes Holmes faktiskt har en replik som lyder ”Jag vet inte”).


Watson-kvartetten, som alltemellanåt kommer samman, är festlig med sina stänk av Bill&Bullkomik. Samuel Karlsson profilerar sig starkt i sina slängiga roller som Sir Henry Baskerville (som måste ha speciellt beskydd eftersom han antas vara mördarens nästa offer) och den lätt korkade springpojken som tillsammans med Julia Koranders livfulla ”frilansare med jobb” bildar en festlig duo som markerar sin tillhörighet inte bara till det yttre utan också med bred dialekt. Korander är också bland andra den sköna Beryl, den lite löjliga Stapletons (Peter Ahlqvist) syster – eller är det hans hustru hon är? Ahlqvist gör de mest fysiska tolkningarna med komiken fint på plats. Monica Nyman fyller på med en bunt roliga gestalter, bland dem den lite tråkige läkaren Mortimer.


Jag brukar känna en viss skepsis inför både komedi och världssuccéer av den här sorten, och hade inga förväntningar. Här kom dock skepsisen på skam – och teamet lockade fram både rysningar och sorglösa skratt. Jag får erkänna att jag kände mig uppsluppet sprallig redan i mellanakten.

Publicerad i Ny Tid 14.3.2022

Foto Pette Rissanen

Baskerville, detektivroman av Arthur Conan Doyle. Manus: Ken Ludwig. Regi: Ville Sandqvist. Scenografi: Lars Idman. Kostymdesign: Marjo Haapasalo. Maskdesign: Sabina Segerström. Ljusdesign: Antti Niitemaa. Ljuddesign: Olli-Pekka Lepovuori. Översättning: Pekka Sonck. På scenen: Peter Ahlqvist, Daniela Franzell, Samuel Karlsson, Julia Korander och Monica Nyman. Premiär på Åbo svenska teater 9.2. Spelas till 7.5.

ÅBO SVENSKA TEATERARTHUR CONAN DOYLESHERLOCK HOLMES

BIANCA GRÄSBECK
Kategorier
Teater

Kvinna gäckar män i GrusGrusteaterns pjäs på Åbo Stadsteater

Vad som helst kan hända i ett förhållande, om det bara är tillräckligt dysfunktionellt. I GrusGrus-teaterns aktuella pjäs Kvinna försvinner sprängs både en och annan rimlighets gränser i en hisnande scenupplevelse där spänningen åker berg- och dalbana, de komiska inslagen når oanade höjder och de surrealistiskt absurda saltomortalerna i det kronologiska sannolikt får Aristoteles att vända sig – eller kanske gapskrattande applådera – i sin grav.

Sophie Lannefranques manuskript, som under ett årtionde vuxit fram i samarbete med gruppen, har mognat till en veritabelt psykedelisk thriller som knakar i fogarna men ändå håller, och det med den äran. 

Den dramatiska plattformen är relationen mellan en kvinna och en man. Upptakten, där Hon lockas in i scenens vardagsrum av en telefon som ringer, får fart då knackningarna i kylskåpet visar sig komma från en främmande man som klämt in sig i skåpet. Han lyder inte uppmaningen att ge sig iväg, och trots skrymmande sprickor i kontaktytorna påbörjar de ett liv tillsammans. Hon kommer och går, Han går hemma och vankar. Relationen får i ett bonzaiträd en symbol kring vilken relationens dysfunktionalitet gång på gång bekräftas – paret kommer inte till samförstånd kring hur trädet skall skötas, inte ens riktigt vad det är för något, och trädet vissnar och dör, nästan.

Eftersom Hon har för vana att försvinna har Han väntat en dryg vecka med att kontakta polisen. Det gör den tillkallade kommissarien misstänksam, och han inleder en kuslig katt-och-råttalek som får parets relation att te sig något konstig och något som alls icke passar alls in i myndighetens formulär. Den stackars mannen, som varit underdog med kvinnan finner sig nu snarare anklagad än hjälpt och börjar förlora kontakten med verkligheten. Men är det någon här som riktigt har kontakt med den? Problemet är att alla tre lever i var sin verklighet, och verkligheterna saknar de möjliggörande beröringspunkterna. Han är den sårbara, känslomässigt beroende av kvinnan som inte har några som helst tankar på att ge avkall på sina egna intressen, och juridiskt beroende av den skoningslösa kommissarien som tar skydd i sin tjänsteställning. 

Så stommen. Vore roligt att se manuskriptet – det spektaklet vi bevittnar är uppbyggt på. Vad har regissören Ville Kurki läst in mellan raderna, vad finns utskrivet? Pjäsen är till ytterlighet absurdiserad från första scen till sista; scenografi och ljuddesign gestaltar naturkrafter, oändlighet och vårt kulturella arv i form av åskväder som avbryter scener, himlarymd som pulserar över alltsammans, David Lynch-inspirerade tongångar och italiensk smörschlager. Sofia Molin som kvinnan och Thomas Dellinger som mannen ger järnet, den grovhugget stiliserade kommissarien Pauli Poranen håller. Och kylskåpet har ett liv för sig. 

Men vad blev det av kvinnan? I slutscenen där de två männen på var sitt sätt står övergivna får de tecken på att hon lever. Oklart dock på vilken sida av verkligheten. 

(Publicerad på Kritikbyråns hemsida)

Kategorier
Dans Teater

Finfringe – scenkonstmarginalens fest i Åbo

Årets FinFringe var den tredje i ordningen, och blev trots de osäkra tiderna i medlet av oktober 2021 en succé. Festivalen bjöd på föreställningar och evenemang i scenkonstvärldens marginal – fringe – såsom dans, dockteater, cirkus, story-telling med mera. De femton föreställningarna, av vilka de flesta gavs mer än en gång, var både välbesökta och se-, eller i vissa fall upplevelsevärda. Det bäddar för en god fortsättning.

Fringe är en festival för den fria scenkonsten. Dess syfte är att ”stärka den lokala konsten genom att ge den ett globalt sammanhang, erbjuda upplevelser utanför det traditionella och uppmuntra till modiga och gränsöverskridande, innovativa satsningar”. Det här låter lite klyschaktigt och kanske festivalen snart kommer ut med en uppdaterad programförklaring: då den ordnades första gången, 1947 i Edinburgh, såg ju världen verkligt annorlunda ut. Då var deltagarna scenkonstnärer som inte kvalificerat för den ”riktiga” festivalen i staden. Marginalfestivalen, the Fringe Festival, levde vidare av sin egen styrka. Idag samlar den scenkonstnärer verksamma på olika håll i världen i et nätverk som omfattar drygt 240 städer. Det nordiska nätverket i nätverket omfattar tio städer i de nordiska och de baltiska länderna. I Finland ordnas Fringe också i Lahtis. En titt på de olika Fringe-festivalerna ger vid handen att de är just så olika till sin karaktär som en kan förvänta sig. En googling är givande och värd besväret! 

Vi kan konstatera att den gränsöverskridarfavorisering vi sett under de senaste trettio åren verkligen burit frukt – någon trängsel där i marginalen är det inte fråga om, men utbudet på verk som inte passar in i det traditionella scenkonstflödet har vuxit explosionsartat – om uttrycket tillåts – under de senaste årtiondena. Och snart kanske det blir aktuellt att revidera vår uppfattning om ”det traditionella”. 

Årets FinFringe var den första jag hade tillfälle att delta i. Jag mäktade alls icke med allt – festivaler kräver tid och planering. Men fyra föreställningar lyckades jag pricka: Tiia Kasurinens I’m Not Entirely Here (Cybersad), den schweiziska duon Elsa Couvreur och Mehdi Duman med Anchor, Wild Tales med skotska Rachel Clarke och tyske Jonas Siepman, plus Oliver Nilssons The Baroque, samtliga entimmes föreställningar dans, fysisk teater, story-telling respektive clowneri. 

Förhandsinfon för Tiia Kasurinens I’m Not Entirely Here (Cybersad) utlovade ”realitystjärnor typ the Kardashians, internet och sorg: nu finns inte längre bara jag utan också en superstylad onlineversion av mig själv.” Inte min tekopp tänkte jag, men trotsade min tveksamhet och risken att bli illamående av föreställningen. Det blev jag inte, men nog berörd. Illa berörd, och samtidigt tveksam – vad vore ett rimligt förhållningssättet till fenomenet konstruerat alter ego där ytan är allt? Ytan är aldrig allt, något måste alltid bära upp den. Hur går det, om en, för att låna Kasurinens egna ord, är ”lost in a world that doesn’t exist”. 

Den yta som bärs upp består av smink, hudfärgad kroppsstrumpa med stoppade höfter, en meter blond peruk, tjugo cm klackskor. Rummet bildas av en kvinnlig robotröst som på engelska mässar intighet typ jag bryr mig inte om kärlek, det är pengar jag vill ha. Den stackars kvinnan (ja, tycker konstigt synd om henne) som poserar och dansar sin stela dans med streamingduken som bakgrund går från att vara ett livlöst, mekaniskt objekt för publikens blickar till att visa rovdjurständerna som aggressiv sångare. 

Jag saknar någon form av problematisering av fenomenet, något som skulle ge Kasurinens ansträngningar någon mening. Kanske finns den här och jag har bara blivit alltför bedövad av spektaklet för att upptäcka den. Kanske finns här för mig främmande koder. Lämnar studion med en känsla av kletighet – av sminket som snart skall smälta eller det obehagliga i bristen på liv på scenen. Medkänsla med något som inte vill ha medkänsla, som inte vill något överhuvudtaget? 

Efter den totala cyberalienationen känns det i det närmaste underbart att på teaterns stora scen se levande människor som agerar i parkärlekens dynamiska växelverkan. Den schweiziska duon Elsa Couvreur och Mehdi Duman, hon dansare och koreograf, han skådespelare och dansare, tar avstamp i Den Stora Förälskelsen. Ackompanjerad av Elvis ultraromantiska Only You ter sig kärleken som ”en abstrakt kraft, fri som fågeln”. Den fasen varar som känt sällan speciellt länge, så inte heller här. Det blir vardag, det blir meningsskiljaktigheter, obalans i relationen, gräl och försoning. 

Föreställningen talar och tilltalar, duon jobbar ihop som om de aldrig gjort annat och det är fart på. Men problem uppstår – i något skede börjar jag önska större skärpa i rörelserna, det vardagliga som först kändes så välkommet börjar skava. Är det något jag missar här nu, eller något de missar? Har glöden börjat falna?

Anchor kategoriseras som fysisk teater, dvs ”en direkt, inifrån kommande, yttre fysisk gestaltning” (Wip19.10.21) Jag skulle hellre tala om dans, men det hela är inte riktigt det heller – var nu gränserna kan dras, om de överhuvudtaget kan eller behöver dras. Hur som helst, i något skede börjar det kännas lite långrandigt, och den kanske mest berörande scenen då duon sitter rygg mot rygg och gnolar på olika låtar och plötsligt upptäcker att de gnolar på samma låt, blir lite lös i kanterna. Speciellt besvärligt blir det i slutscenen, då de två luffar tillbaka in på scenen i dinosaurieskrud – för att ge emfas åt den dyrbara känslans evighetsnatur? Det kunde fungera som en självreflektiv, lite humoristisk knorr – vi tror ju så lätt att vår kärlek är unik, och att bli påmind om att så inte är fallet har förvisso en viss komisk potential – men jag är inte helt säker på att scenen fungerade så. 

Trots nämnda små skavanker är Anchor en fin bild av parkärleken med dess glädje och umbäranden. 

Storytelling på skotska – kan det bli festligare? Det är vad Wild Tales bjuder på, under en resa vi inleder per flyg. Våra beledsagare är storytellern Rachel Clarke och hennes ”assistent” Jonas Siepman. Resan går från Glasgow, där vi träffar en miljöaktivist som tagit sin tillflykt upp i ett träd, vidare till ön Eigg där öborna efter århundraden av förtryck emanciperat sig; genom the Highlands där vi får ta del i en familjs märkliga öden och så till Edinburgh, där Fringefestivalen föddes och storytelling har sitt eget centrum. Den härligt frejdliga Clarke tar ut svängarna med det skotska, leker inkännande och varmt med myterna om det stolta folket och dess egenheter. Inte bara som fantastisk storyteller; hon har också förmågan att dramatisera och kan tricken för att få med sig sin publik och delar med sig av sin inlevelse. Assistenten hänger med i svängarna med glimten i ögat. 

Festivalens sista nummer blir The Baroque, Oliver Nilssons narrspel om en självförtjust baron med hjärtesorg. Iklädd vit kråsskjorta och åtsitttande vita leggings lägger han ut sig, fjäskar och fiskar efter publikens beröm och uppmuntran. Den olyckliga kärleken leder honom till en duell, för vilken han bland gästerna på Tiljan plockar en man som visar sig mycket lämpad och gör duellen till ett spektakel i sig. Nilsson är en clown, vilket markeras med de röda kindrundlarna och ett evigt fjärtande – varje gång han vippar på rumpan klämmer en i publiken till med en klassisk tuta. Fest för alla buskisdiggare och obönhörligen skrattframkallande. 

(Publicerad bara här)

Kategorier
Teater

Onkel Vanja: Vacker, dramatisk Tjechov på ÅST

Åbo svenska teater öppnar sin första postcoronala säsong med en klassiker. Att det blev Tjechov och Onkel Vanja är fint – pjäsen tampas med fenomen som är minst lika aktuella och brännande nu som då den skrevs i Ryssland för 124 år sedan, ja kanske till och med mer: Omvälvande förändringar i samhället. Miljöförstöring och hotande utarmning på olika fronter. Individens existens i en verklighet med oändliga, samtidigt begränsade möjligheter, där meningen med livet inte är självklar. Kärleken – denna obändiga kraft som ställer alla rationella resonemang på skam, som så lätt hamnar på villovägar? Vanja har ledmotivet: ”Här är nu mitt liv och min kärlek – vad skall jag göra med dem?”

Anton Tjechov visste vad han talade om. Som läkare kom han i kontakt med människor i alla olika skikt inom det ryska samhället som, liksom hela den industrialiserade världen under hans livstid, var statt i enorm förändring. Som den gudabenådade iakttagare han var hade han ett enastående material att jobba med. Att han sedan också var så hemmastadd med skrivandet att han förnyade både novellen och teatern med det materialet får vi glädjas åt än idag. Och han ställer oss fortfarande inför frågor som vi måste söka svaren på i oss själva. 

Regissören Tuomo Rämö har en rad uppsättningar av ryska klassiker i bagaget. Han placerade pjäsen i dess egen tid för så, säger han, görs bäst rättvisa åt den karakteristiska humorn och det berörande hos Tjechov. Inslag av nutid finns men begränsar sig till replikeringen och en del tokroliga scener. 

Mika Haaranens scen är en fantastiskt vacker, ombonad interiör i ett smått förfallet lantgods där elektriciteten gör försiktig entré. Det är höstlöv och vackra klänningar, det är kandelabrar och samovarer som hotas av elektriciteten. Det är bokhyllor, mamans upplysta skrifter, frustrerad handlingsförlamning och mellankoli. Och en besvärlig ekonomisk realitet: 

Onkel Vanja (Markus Riuttu) och Sonja (Daniela Franzén), dottern till hans döda syster Vera, har skött familjegodset och underhållit änklingen, professor Serebrjakov (Jukka Aaltonen), som flytt landsortstristessen till staden och gift sig med den unga vackra pianisten Elena (Amanda Nyman). De har också betalat av den skuld Vanjas far satte sig i för att betala godset. Professorn ser sig dock, trots att han lämnat stället och gift om sig, helt delaktig i godsets värde.

Då vi blir delaktiga i berättelsen har professorn med fru vistats en månad på godset. Deras urbana livsstil har vänt upp och ned på den arbetsdikterade, trygga vardagsrutinen och ingen kan koncentrera sig på sitt. Professorn tyranniserar tillvaron med sin dåliga hälsa och låter gång på gång kalla på doktorn Astrov (Samuel Karlsson), som liksom Vanja förälskar sig i Elena. Sonja i sin tur är förälskad i doktorn, den friska fläkten med intresse för både natur och kultur, vars existens också Vanja uppskattar. Situationen är kaotisk under en yta som krackelerar och småningom exploderar.

Av begripliga skäl är alltså Vanja rosenrasande på sin svåger: professorns texter, som han och Sonja i åratal renskrivit har visat sig vara värdelösa. Professorn själv är totalblind för sin egen futtighet, som han förtränger och projicerar den på ”nollan” Vanja, vars möjligheter han i sin självupptagenhet kvaddat. Nu vill han dessutom omsätta godset i värdepapper, men vart skall då Vanja, Sonja och mormor Maria (Monica Nyman) ta vägen? Godset har blivit deras ekonomiska plattform och deras livsinnehåll, fast allt gärna hade fått vara annorlunda. Arbetet med det jordnära berättigar existensen och ger plats för drömmen om något bättre, om det bättre så är i en hinsides tillvaro. 

Pjäsen är rik på humor och dråpliga vändningar, vilket inte hindrar den från att vara en seriös hyllning till arbetet och det enkla livet. Tjechov är inte nådig när det kommer till uppblåsta akademiker som idisslar skåpmat som inte omsätts i handling. Han snuddar vid Marias intresse för upplysta skrifter men låter henne samtidigt beundra professorn och ställa honom före sin egen son, som hon förebrår för att ha tappat greppet, utan att vilja se kopplingen mellan Vanjas tragedi och Serebrjakov. Den gode professorn förkväver pianisten i sin hustru som börjat känna sig som ”en bifigur i sitt eget liv” – han störs numera av samma musik som troligen bländade honom till kärlek till Elena, som i sin tur bländades till kärlek till honom av det sken av begåvning han omgav sig med. Bakom sin ”opraktiskhet” gömmer han att han ser godset och dess invånare som föga mer än en resurs.

Professorns motpol är Astrov, doktorn som, när han inte åker omkring och sköter sjuka planterar träd för att motverka den accelererande skövlingen av flora och fauna. Hans framåtblickande idéer finner föga genklang hos andra än Sonja, som ju är kär i honom. Sonja har fötterna på jorden och ser till att alla slutligen försonas efter pjäsens dramatiska klimax så det enkla, strävsamma livet får återta sin plats.

Trots diverse kängor behandlar Tjechov sina karaktärer med värme och humor, något som ÅST-ensemblen väl fångar upp. Rollfigurernas irritation och klibbiga desillusion gestaltas med en sordin i fin tjechovsk anda och varvas med tokroliga, uppsluppna scener. Skådespelarna tar jämnstarka platser. Också bifiguren, den överpositiva jasägaren Telegin (Ingemar Raukola) blir en hel roll, visserligen lite i marginalen liksom också Maria. Gruppen tycks växa ihop och in i sina roller under premiärens gång. Det förargliga med bekanta pjäser är ju att karaktärerna, hur en än försöker låta bli, ställs i relation till tidigare upplevda. Här växer sig skådespelarna tillräckligt starka för att fösa sådana jämförelser åt sidan. 

Det starkt visuella och dramatiska i pjäsen understryks av Antti Niitemaas lyhörda ljusföring och av Hannu Hauta-Ahosmusik, som bildar en situationskänslig, suggestiv väv och sitter helt underbart. ÅSTs Morbror Vanja blir så något av ett allkonstverk, njutbart, mångbottnat och tankeväckande. 

Publicerad i Ny Tid, oktober 2021

Premiären 16.9, föreställningar ännu 16., 30. och 31.12.2021