Kategorier
Framsidan

Välkommen till min blogg

Det här är en trevare, och inledningsvis vill jag berätta varför jag försöker mig på detta: min sorg över den svenskspråkiga lokalpressens lama intresse för den konst som skapas och visas i Åbo. För snart 25 år startade jag en tidning som skulle ”ta vid där dagspressens bevakning upphör”. Den kom efter några nummer att hamna i skuggan av andra projekt, men tanken på förlängningen har inte dött. Inte heller, som jag ser det, behovet av den.

Eftersom en så försvinnande liten del av konsten tycks rymmas med på kultursidorna behöver vi andra kanaler. Och kanske behöver vi också (godkänna) nya typer av text för konsten. Texter som inte är antingen långa, djuplodande analyser, korta informerande puffar eller ren marknadsföring. Kanske det går att hitta en modell någonstans där vid sidan om, eller mitt emellan? Kanske modell presentation, där konstnären/konstnärerna får komma till tals och där texten inte är helt neutral, utan speglar skribentens åsikter utan att dock bli skribentens självhävdelseinstrument. Där texten ifrågasätter utan att gå till angrepp.

Trots att det skrivs massor om konst i världen vet jag inte mycket om hur texterna kommer till. Och hur de finansieras. Minns hur jag under ett besök i Ungern 1994(!) fick se artiklar som skrivits av konstkritiker betalda av konstnärerna själva och publicerade i en konsttidning vars status jag tyvärr glömt. Detta koncept har mötts av rynkade ögonbryn – det där är ju fusk, reklam, marknadsföring, fel!

Som jag ser det är det ingenting att rynka ögonbrynen åt, förutsatt läsaren vet vilket slag av text det handlar om. Det viktiga är ju att konsten når ut, inte bara till mottagarna inom kretsarna som så att säga lever mitt i utbudet. Vi kan inte förneka pengars betydelse för så gott som all verksamhet, och skall heller inte förakta en konstnär som betalar för att få sitt verk och sitt budskap förmedlat av någon som försörjer sig i några dagar på att – om hen har råd att betala, förstås – hjälpa ut konstnären i offentligheten. Ty, om vi förlitar oss på de inre kretsarnas prioriteringar får vi hålla till godo med att de konstnärer som gynnas av kretsarna kommer att liksom åka snålskjuts ut i världen på sin egen popularitet. Bra så, men de allra flesta konstnärerna ryms inte med i detta tunna flöde, reglerat av ”the gate-keepers”, utan förblir i de inre kretsarnas periferi, med bara slumpmässiga möjligheter att nå ut i världen. Och det tycker jag inte är bra.

Allt fler verk – inkluderande utställningar och sceniska uppsättningar – åtföljs av presentationer i textform, enkelriktad kommunikation till mottagaren. Det är mycket välkommet, men inte tillräckligt. Vad mer behöver och vill vi ha?


Själva recenserandet är för mig en gammal bekant – som jag nyligen konstaterade har jag skrivit kritik i snart trettio år, aldrig på heltid men dock. Bloggandet däremot är något helt nytt för mig och jag väntar med spänning på vad som skall hända – kommer någon att hitta och läsa det här? Kommer jag att lyckas med nästa steg, dvs själv hitta tillbaka till bloggen och tillfoga den något nytt? Det kommer att handla om sådant som bildkonst, dans, teater – och lite till, förmodar jag! Förbehåller mig, som det bukar sägas, rätten att skriva om sådant som inspirerat mig och som jag inspirerats till, och att inte leverera helt regelbundet. Detta är som sagt en trevare och jag hoppas vi ”ses” snart igen!