Kategorier
Dans

Festival med överraskande toppar

Årets Manifesti, den mångkonstnärliga festivalen på Manilla i Åbo, är lyckligen undanstökad för tjugoåttonde gången. De två festivalveckorna var inte överdrivet späckade med sina tio verk, av vilka bara Baby Judo kunde ses mer än en gång. Lördagen den 10.9 hölls Öppet hus, och under dagen rörde sig femhundra personer på området, mot knappa tvåhundra ifjol. Ett mycket populärt nummer under lördagen var Dock-Catwalk’en, där dockor som medverkat i Aura of Puppets många föreställningar under nätverkets dryga tio år visade upp sig – eller ja, fördes över podiet.

Av olika orsaker blev mitt deltagande lite magert, men det lilla jag hann med var desto intressantare. Turku Youth Company, som fick inleda med den (kan jag inte låta bli att säga) ungt fräscha Beasts, en föreställning som fyller scenen med dans präglad av både humor och akrobatik, solonummer och ett varierande känsloregister. Ledaren Suvi Nieminens speciella lättakrobatiska grepp känns välgörande och präglar fint de unga dansarnas sceniska framtoning. 

Samma typ av föreställning gav Pori Dance Company & Minimi med sin Streaming. Måste bekännas: i ett tidigt skede blev jag medveten om bänken jag satt på, och frågan ‘varför gör de detta’ satte sig envist mellan mig och scenen där, som jag upplevde det, ett ändlöst farande runt scenen utspelade sig, varierat av centrering i klungor där dansarna klättrade på varandra. Duktiga, javisst, men det hela gav onekligen känslan av en Uppvärmningssession Inför. De vardagligt bylsiga scenkläderna gjorde föga för att stöda det som hände på scenen, snarare korrelerade de på något vis med dansarnas uttryckslösa ansikten och den uteblivna kontakten med publiken.

Behövs det en mer konkret tanke också i danskonstverk? Temat att i vår tid av allt större alienation återvända till kroppen,vilket uppgavs som tanke bakom Streaming, är mycket intressant och inspirerande, men i PDC&Minimi -pjäsen har jag svårt att ryckas med. Att temat i danspjäser är abstrakt, filosofiskt och ofta verkligt svårgreppat är mera regel än undantag, och de som skapar verken har all rätt i världen att förmedla detta tema enligt eget förgottfinnande. Alla kan ju inte älska alla här i världen, som Hasse & Tage sjöng på sjuttiotalet, och eftersom jag inte vill ställa mig till doms över sådant jag inte själv kan uppskatta säger jag ingenting mer, men hoppas hitta någon eller något som kan övertyga mig om ifrågavarande föreställnings berättigande. Långt är det smaksaker, detta med konstmanifestationer. Smak och tycke är och förblir olika, och intressant är förstås att smaken lätt får större inflytande över oss än de rent yrkesmässiga kvaliteterna. Och i motsats till det gamla talesättet att smaksaker inte skall diskuteras är det precis det vi skall göra: diskutera vad vi tycker och inte tycker om – det gör oss modigare och ärligare som människor. Dessutom gör de diskussionerna det lättare för oss att förstå varandra.

Abstrakt, existentiellt och laddat till max är det i danskonstnären Tomi Paasonens, bildkonstnären Anna Tahkolas och ljudkonstnären Vincent Masses pjäs Tahra (Fläcken). Utgångpunkt är definitionen av ‘fläcken’ som en störning på den rena ytan, pjäsen en kontaminasammanblandning av dans-, bild- och ljudkonst som blir till här och nu. Till en början gör alla tre sin grej på scenen, oberörda av varandra och med var sitt soloparti som speglar en (självskriven) monolog, uppspelad ur en liten bandspelare längst fram på scenen. Ljudvärlden i övrigt byggs upp av Masses mikrofoner som han bökar med i sitt hörn och runtom på scenen. Tahkola målar fondväggen, performativt, med avtryck av händerna i svart färg. Paasonen gömmer sig under ett tältliknande skynke som han småningom stiger fram med och med skärande inlevelse dansar obekvämhet i tillvaron. Småningom går det hela mot ett häftigt, samfällt crescendo. En störning på den rena ytan? En bland väldigt många.

Någon kanske minns Tomi Paasonen från hans besök på fjolårets upplaga av Manifesti där han framförde de fantastiska pjäserna coronapjäsen Antibody och den självbiografiska Retrospectrum. 

I en klass för sig är pjäsen Baby Judo, som i motsats till festivalens övriga nummer gavs flere gånger. Egentligen handlar BJ om vår handfallenhet inför livet och dess utmaningar – med en av skaparnas ord, vi är som småbarn som lär sig judo. Det är bara att föreställa sig, det hjälper en att nicka igenkännande invärtes. 

Baby Judo är en märkligt fascinerande dykning in i existensen. De fyra som satt ihop pjäsen är ett mångbegåvat gäng och någonting säger mig att vi kommer att få se mer av det. Dansarna Anna Jolma och Melissa Jolma är båda ut-i-fingerspetsarna-dansare, mycket olika till temperamentet om uttrycket tillåts, samtidigt liksom stöpta i samma form – jo, de är systrar. Antton Kainulainen, som planerat den neonbjärta ljussättningen och Antti-Juhani Manninen som regisserat och stått för ljudet och den intressanta musiken, är båda teater- och dockteatermänniskor. 

Manninen berättar för Turun Sanomat att BJ är som dockföring där dockan är de själva. De rör sig och för sig som dockor. Deras tankar som, upplästa av Anna J vars röst manipulerats lite grand, hörs ur en högtalare, är liksom docktankar, enkla och jordnära. Pjäsen inleds i en del av Ågalleriet inrett som ett synnerligen prydligt (dock)hem, som dock öppnar sig mot en annan värld – den egentliga scenen – där det går betydligt vildare till. Allt är ändå väldisciplinerat – är det detta som parodieras i Kainulainens och Manninens kroppsspråk genom att de rör sig som de där uppdragna leksaksdjuren som fanns i min barndom. Samtidigt med det komiska blir just detta en (be)rörande bild av den skörhet som är en del av människans villkor. Kontroll skyddar mot … ja vad då? 

Alla föreställningar hade jag inte möjlighet att se, och det roliga avbröts för min del då också jag däckades av någon flunssavariant det andra veckoslutet och missade tre emotsedda föreställningar, Teemu Mäkis &Maija Nurmios Èliane, Strange Plant med Jenny Kivelä & Kiltit Ihmiset och Kati Outinens på den amerikanska kompositörens Libby Larsens verk baserade Try Me Good King med koreografi av Minna Tervamäki. Antti Tolvis meditativa HANDS, Karolina Ginmans Fluid och Vilhelmiina Sinervos och Hedda Liukkalas nutidscirkusföreställning Life After krockade med andra åtagaden. Sånt är livet. 

Kategorier
Dans

Spralligt spektakel med seriösa undertoner

Nu har jag sett den, Solbalettens uppsättning av Claudio Monteverdis opera Poppeas kröning, som jag puffade inför premiären i våras. För att säga som det är hade jag inga planer på att gå och se den själv, trots det läckra upplägget. Jag är närmast allergisk mot opera. Att jag gick med på att gå och se den var för att ett par av de medverkande som jag pratade med avslöjade att de hyser lite samma känslor som jag. Och så tänkte jag förstås att den ju är så mycket annat än bara opera… 

Själva operan är skriven så tidigt som 1642, femtio år efter världens första, och förlagd till Antikens Rom, närmare bestämt kejsar Neros tid. Det är en ryslig historia om intriger, passion, svek och vandrade över lik; en historia om moral och morallöshet där librettisten Giovanni Francesco Busenello ganska fritt återgivit händelserna under den period, AD 58 – 65, som han i librettot koncentrerat till en enda dag: Nero lever i ett arrangerat äktenskap med Octavia som han inte gillar och har förälskat sig i klättraren Poppea. Då hon blir havande med hans barn är det dags att skaffa undan Octavia och gifta sig med Poppea. Octavia å sin sida lejer Poppeas ex för att ta livet av Poppea. I detta upplägg ryms förstås floder av både blod (mord) och tårar, men för kejsarparet slutar operan lyckligt. 

Så bra går det inte på Solbaletten, där utgången, om jag förstått rätt, stämmer överens med vad historieskrivarna berättar: Nero begick självmord vid trettio års ålder, efter att ha blivit förklarad en statens fiende. Operan har den fördelen för sentida tolkningar att ingen riktigt vet vad originalet sade; det torde ge ännu friare tyglar än klassiker i allmänhet. 

Scenen för Solbalettens Poppea är en vild konstruktion som föreställer ett skepp. I dess mage sitter musikern Ismo Laakso och anger takt och stämningar – musiken är verkets stomme med både Monteverdi och Laakso, som inte begränsat sig till notsystemet för att skapa ljudvärlden. Laaksos grepp om musiken har givit operan bestämningen steam-punk, och öppnat den för också andra än operafans. Märkligt nog behåller också Monteverdis musik sin integritet, så nämnda fans behöver inte rädas. Dessutom har dansteatern lyckats engagera Anneliina Rif, som med sin klara, öppna och samtidigt mjuka sopran och uppenbara skådespelartalanger suveränt bekräftar att det är klassisk opera som är på gång. Motparten Jouni Bäckström ligger inte långt efter. 

De musikaliska gästspelarna delar rollerna jämt med Solbalettens fasta ensemble. Rollerna är tolv till antalet, plus bifigurer. Kanske för att elda på det karnevalistiska har de medverkande mellan fem och åtta roller var, kors och tvärs. Det är således inte alltid lätt att veta vem det är som leder spelet framåt. Det här kan kännas förvirrande, men efter ett tag slutade åtminstone jag fundera på det och rycktes med i det festliga tumultet. Som jag inte heller var bekant med texten som sjungs (mest) på italienska, blev min upplevelse av det hela ganska impressionistisk, måste medges. 

Desto mer gav det visuella. Skeppet (Magnús Sigur∂arson står bakom både sceneri, ljus och visualisering) är en intrikat konstruktion med rum i många plan, sammanlänkade med trappor och stegar. Och en gnisslande hissanordning med vilken Poppea/Octavia (Linda Björkqvist) oändligt långsamt hissas upp till sin privata domän och – bland annat – gör en skakande scen med en Octavia som efter att ha blivit åsidosatt och utfärdat ordern att mörda Poppea drabbas av eftertankens kranka blekhet förkroppsligad i en till vanmäktigt vilddjur förvandlad kejsarinna. Också området kring skeppet nyttjas för olika biscener, om uttrycket tillåts. Här utspelar sig verkets enda dansscen, där dansarna, i andra aktens mörknande omständigheter, en efter en drar sig undan i en fint synkroniserad, abstrakt dans som för ett långt ögonblick gör själva luften magisk. 

Kanske tvärt emot vad som skäligen kunde förväntas, är denna Poppeas kröning alltså inte dansteater. Att de uppträdande är dansare är emellertid något som sätter sin prägel på allt som händer under föreställningen, i rörelser och rytm. Då de rör sig är det dans. Med häpnadsväckande lätthet växlar de roller och kroppsspåk, klättrar mödolöst mellan de olika planen. Metamorfoserna är speciellt tvära hos Elina Raiskinmäki som har många roller där hon tar ut sin komikerpotential till förtjusning. Come Calmelet-Pyykkös insats är den kanske mest utstrålande i sina olika roller. Linda Björkqvists scennärvaro och suveräna kroppsspråk är lika häpnadsväckande som alltid. 

Ett kapitel för sig är Marja Haapasalos scendräkter, speciellt de mer och mindre festliga huvudbonaderna. Dräkterna skapar tidskänslan som här är ganska tidlös även om tankarna frör sig någonstans mellan antik och renässans. De skiljer också högt och lågt, vulgärt och sofistikerat. Färgerna är mustiga och sommarlätta i fin avvägning.

”Skeppet” har stor symbolkraft, så också här. Att det är ett sjunkande skepp blir uppenbart under den andra, mörka akten. I den gripande slutscenen räddar sig dansarna en efter en upp till relingen. Suget av undergången är påtagligt – vemodigt och tragiskt. Där skeppet symboliserar Roms undergång kan det också ses som en spegling av nazi-Tyskland eller dagens Ryssland.

Regissören Urmas Poolimets, som under sensommarens föreställningar också hoppat in för föräldralediga Patrick Di Quirico, har all anledning att vara stolt över både sin besättning och sitt underbart galna grepp om det hela.

På bilden: Linda Björkqvist, foto Jussi Virkkumaa 

KOREOGRAFI OCH VISUALISERING Urmas Poolamets MUSIK Claudio Monteverdi och Ismo Laakso MUSIKARRANGEMANG Ismo Laakso I ROLLERNA Linda Björkqvist, Jouni Bäckström, Côme Calmelet-Pyykkö, Patrick Di Quirico, Ismo Laakso, Elina Raiskinmäki och Anneliina Rif  LJUSDESIGN Magnús Sigurðarson KOSTYMDEISGN Marjo Haapasalo |FOTOGRAFIER OCH GRAFISK DESIGN Jussi Virkkumaa PRODUKTIONAurinkobaletti

Längd: ca 2 h 30 min (inklusive paus)
Rekommenderad ålder: +15 år

Kategorier
Dans

Festligt kommunicerande grönska

Nu är den här, världens första (?) dansföreställning med och för växter! Ikebana – Plant Series VIII, som uppförts på Åbo stadsteater och som spelas på Zodiak i Helsingfors nu i maj, är tillägnad de gröna. De både fyller scenen och är välkomna att bevista föreställningen i sällskap av en betalande besökare, gratis. Nåja, vem skulle väl komma på tanken att ta betalt av en yuccapalm? Eller för den delen bjuda in den. Men det är precis vad Fern Orchestra, under ledning av Vespa Laine, gör.

Här får vi ta några steg tillbaka i tiden för att få tag i galoppen: Laine, ursprungligen ljusdesigner, befann sig i ytterskärgården som enda konstnären i byn och funderade på vad hon skulle ta sig för därute, fjärran från de stora scenerna. Som det så lätt går i dylika belägenheter vandrade hennes tankar till de yttersta tingen och pausade i alltings förutsättning: fotosyntesen. Det ena ledde till det andra och snart hade hon tillsammans med ljudteknikern Markus Heino utvecklat en apparatur som gjorde det möjligt att lyssna på dem som utför syntesen och småningom också presentera dem som kommunikativa väsen. Att dansen blivit det utvalda uttrycket är ingen slump: liksom kommunikationen med växterna är dansen ordlös kommunikation. Ingen koreograf nämns; det är på växternas villkor och tillsammans med dem som koreografin vuxit fram, alltså är alla koreografer här.

Det hela presenteras med en jätteglimt i Fern Orchestras ögon. Samtidigt är det allvarligaste allvar – det handlar ju om att lyfta fram växterna och ge dem röst; en stark gest för att uppmärksamma natursvinnet som accelererar i stort och smått världen över i miljöförstörelsens kölvatten. Det är också en påminnelse om vår envisa tendens att betrakta oss västvärldingar som skapelsens krona med rätt att styra och ställa enligt eget gottfinnande. Allvaret hand i hand med humorn är ett verkningsfullt verktyg. Fast publiken sannolikt till 99 procent består av redan frälsta gör medvetandeboosten säkert sitt, och jag är nog inte den enda som efteråt ser aningen annorlunda på de små och stora gröna. Och kanske mer än så.

Föreställningen i sig är mäktig, samtidigt som glimten är allestädes närvarande och gör en full i skratt mitt i allt det mäktiga. En silverglittrande ridå öppnar sig för en scen, till synes tom sånär som på en strålkastare som sänder gröna ljusstrålar ut i det becksvarta rummet. Den elektroniska ljudvärlden är väntande, med inslag av något som kunde vara grodors kväkande. Grönväxter glimmar fram i strålarna. En dansare (Ilona Salonen) uppenbarar sig på scenen som en svart silhuett och glider in i en dans; tyst, plastisk, växande till vild som hemlighetsfulla skogsväsen.

Scenerna som följer är sinsemellan mycket olika. I en scen blir vi indragna i växternas egen fest, i en annan övertar dansare nummer två (Kalle Suominen) soloparten och leder våra tankar till det japanska klosterväsendet. Scenerna där växterna leder koreografin är mäktigt festliga, imponerar för den övergripande överraskningsfaktorn och kanske än mer för den häpnadsväckande kreativa fantasin som ligger bakom. Ovanligt intressant.

Intressant är också att ljus och ljud, traditionellt komponenter som mer eller mindre lyckat stöder koreografin, här blivit medaktörer. Kanske är det väl sökt, men i min upplevelse blir denna detalj en ytterligare vädjan för en antihierarkisk approach till konsten – och till livet, som ju verkligen inte är förbehållet oss människor.

Publicerad i Ny Tid 11.5.2022

Foto:  Samuel Salminen

Åbo stadsteater: Ikebana – Plant Series VIII

Koncept: Vespa Laine. På scenen: Växter, Ilona Salonen och Kalle Suominen. Ljuddesign och komposition: Markus Heino. Ljusdesign: Vespa Laine. Dräkter: Maileena Vaajoensuu. Produktion: Fern Orchestra, Regionala danscentret i Västar Finand, Åbo stadsteater. Arbetsgruppen: Markus Heino, Vespa Laine, Samuel Salminen, Ilona Salonen, Kalle Suominen, Maileena Vaajoensuu, Saara Isola och en samling krukväxter. Samarbete: Fern Orchestra, Läntinen tanssin aluekeskus och Åbo stadsteater. 

Ikebana hade premiär 31.3 på Åbo stadsteater och uppförs på Zodiak i Helsingfors i maj.

Kategorier
Dans

Omskakande koreografdebut om det osedda barnet

Redan platsen försätter mig i en ovan stämning av lite kuslig intimitet. Platsen är nattklubben Utopia, där den tillfälligt hemlösa Barkerteatern mellanlandat med koreografdebutanten Jevgeny Kostyukovs pjäs Katso, katso minua (Se, se på mig) som premiärade den tredje maj. Allt är svart, taket ligger lågt och ett musikaliskt muller fyller rummet som snart skall bli skådeplats för en inte helt ovanlig tragedi – den där föräldrar inte klarar av sitt föräldraskap. 

Det börjar med en stillbild där Sonen (Jevgeny Kostyukov) står lutad mot dörrposten till ett rum där Mamman (Marjan Raar) och Dottern (Suvi Nieminen) sitter på en soffa bakom ett stort bord. Medan Sonen lämnar dörrposten och kommer ut i Vardagsrummet med en monolog på ryska sitter de kvar, frånvarande, rör sig nästan omärkligt i slowmotion. Monologen går helt på ryska, men trots att det är få som förstår vad han säger fångar han in publiken och det är inte svårt att på ett ungefär föreställa sig vad han talar om. Då han talat färdigt kryper han ihop i en länstol, utan att komma tillrätta där – kroppen är spänd, rastlös, gesterna som söker ro är nästan tvångsmässiga. Han förefaller leva någonstans i autismspektret. 

Dottern har runnit ned från soffan och kommit ålande tvärs över vardagsrumsgolvet med ansiktet dolt bakom en nalle som hon skjuter framför sig. Mamman kommer in, det är uppenbart att hon inte är du med sina barn, vilkas närvaro inte är vad hon vill att den skall vara: Dottern som hon vill vara nära och ha nära gör sig onåbar och trotsig; Sonen som vill komma henne nära skrämmer och väcker hennes avsky. Barnens lek blir allt vildare och går över styr, Mammans hjälplöshet, frustration och skräck går över styr. Dottern går undan, trycker sig in i ett hörn med nallen för att sedan lämna nallen kvar och själv försvinna. Mamman och Sonen är kvar i regnet av pappersflyg, ett mångfaldigande av det flyg Sonen markerar sin monolog med, det som Mamman senare plockar upp och med avsky långsamt river itu. 

Formen är dans och (mycket) fysisk teater som hos Nieminen emellanåt blir rena akrobatin, ett ljudlöst utmanande av tyngdlagarna. Kostyukov gestaltar det traumatiserade barnets vånda både med kropp och åtbörder vilka i sin stumhet skriker ut Se, se på mig! Raars gestaltning av Mamman är hårresande effektiv: någonstans har hon hittat gester som med hjärtskärande skärpa gestaltar Mammans desperata försök att närma sig Dottern. Hennes roll är den minst utagerande, men i hennes tyglade kroppsspråk finns känslor så starka att det vibrerar ont i hela rummet. 

Intressant är hur pjäsen tar tillvara det faktum att alla medverkande har olika modersmål. Som sådant bygger det verbala språket inte murar men stängsel mellan människor. Det ordlösa språket är universellt, samtidigt ändå starkt bundet av sociokulturell kontext. Det finns knappast den gest, den rörelseserie, som uppfattas lika i världens alla hörn. Det ordlösa språket är något som inte riktigt låter sig pressas in i civilisationens korsetter. Det som inte låter sig pressas in där är svårt att kontrollera, och tryggast är att inte ge det riktigt samma kredibilitet som det inpressade, ordnade, kontrollerbara. Den lägre statusen medför att vi har betydligt mindre erfarenhet av och vana vid det icke-verbala, det icke-narrativa, och kan därför ha svårt att ta det till oss. Som tur görs det mer och mer dans. Allt oftare inkluderar dansföreställningen också verbalt språk, men som regel mera nonsensaktigt, som för att understryka bristande kontakt, felriktad kommunikation och knaggligt samförstånd. 

Här talar dansaren Mamma och dansaren Sonen sitt respektive modersmål (och jag kan bara gissa mig till vad de säger). Gonattsagan, som utgör en idyllisk paradox till det som utspelar sig i rummet, spelas upp på svenska, dansaren Dotterns språk. Avsaknaden av gemensamt verbalt språk speglar avsaknaden av gemenskap och kontakt pjäsens familjemedlemmar emellan; så som jag ser det kärnan i pjäsen. Avsaknaden uttrycks i dansarnas ögon där blicken stelnat på varsitt sätt – i Dotterns ögon hat och leda, i Sonens sorg och smärta, i Mammans ångest och vrede. 

Katso, katso minua väcker känslor. Vetskapen om att den är baserad på en berättelse ur det verkliga livet får pjäsen att kännas speciellt upprivande, och här bjuds inte på någon happy ending. Den debuterande koreografen är medveten om det framlockade känslosvallet, och valet har varit medvetet: konsten skall väcka känslor, annars är det inte någon större idé med den. Han tar gärna emot kommentarer, talar gärna med dem som känt igen sig i pjäsen. Också om det inte är helt nytt är det inte så vanligt. I all sin tragik är pjäsen en strålande, lovande debut.

Texten skriven för denna blogg 

Katso, katso minua

Uppförd på Club Utopia, Åbo i maj 2022

Arbetsgruppen:
Koncept Evgeny Kostyukov
Koreografi och dans Marjan Raar, Suvi Nieminen, Evgeny Kostyukov
Ljusdesign och teknik Antton Kainulainen
Ljuddesign Olli Lautiola
Produktion Barkerteatern

Kategorier
Coming Soon Dans

Barkerteaterns sista på Barker nu, 24-27.2!

Efter 25 år ute på Barker flyttar Barkerteatern in till Gamla Stentryckeriet i hörnet av Slottsgatan och Ursinsgatan. Sista föreställningen i det fantastiska huset är Ismo Dance Companys Kierto som hade premiär igår. Kierto är ett verk för fyra, av vilka två är bhutodansare. Titeln står för både kretslopp, livscykel, rotation och vridning – tämligen omöjligt att hitta ett svenskt ord för alla dessa företeelser. Koreografen Ismo-Pekka Heikinheimos verk handlar om timlighetens betydelse i livets kretslopp – förutsättningen för allt liv på jorden – för vilket dansen har en osinlig uttryckskälla.

Läs mer om föreställningen på Barkerteaterns hemsida https://www.barkertheatre.fi

Kategorier
Dans

Ur livets absurda mångfald

Pjäsen Of Life, Chaos and Stuff är danskonstnären Ilona Salonens första långa soloverk. Salonen blev bekant för Barkerpubliken med MP-kollektivets Trash Lake, som hon för fyra år sedan gjorde tillsammans med kollektivkollegan Suvi Nieminen. Där Trash Lake var ett kraftfullt ställningstagande mot vår överkonsumtion av speciellt plast, omfamnar Of Life, Chaos and Stuff själva livet och tillvaron.

Programbladet formulerar det så här: ”Verkets anatomi är ett mångdimensionellt nätverk, där det betydelsefulla, det betydelselösa, det besynnerliga i livet korsar och överlappar varandra. Verket leker med universella och individuella erfarenheter, utan att försöka hitta uttömmande svar. Det bjuder oss att sörja och glädjas över livets unicitet, över dess plattityder, dess överväldigande oändligheter. Det skapar en värld där det fula och det vackra jämlikt visar varandra rumpan. […] Under processens gång har Salonen varit mera och mindre intresserad av hur de olika tids-, minnes- och föreställningsskikten skapar ständigt föränderliga stämningar då de korsar varandra. De stämningar som följt med ända till föreställningen har valts utgående från den kroppsliga intuitionen.” (min översättning)

Abstrakt och existentiellt så det förslår. Jag kan riktigt känna glädjen i att bara lyssna på just den kroppsliga intuitionen och ta vara på de sekvenser som sitter bra ihop. Salonen har också känsla för det transkonstnärliga, dvs överskrider gladeligen danskonstens gränser och går in i litteraturen, filmen, kulturen, skådespelet. Som dansare ger hon intrycket att vara stabilt jordnära och samtidigt fascinerande mångsidigt överraskande. Och sist men inte minst – allt hon gör gör hon med glimten i ögat, med sinne för det absurdas potentiella skönhet. Det kan dröja en stund innan en får tag på glimten, men då en väl fått tag på den är en fångad. 

Men nu till pjäsen. Upptakten är beckmörk. Småningom hör vi tunga regndroppar falla på taket, regnet tilltar och så brakar ovädret loss. Det dundrar ordentligt medan ovädret går över i den likaså dundrande Era-låten Ameno och en dimmig ruta i fonden mjukt bryter det kompakta mörkret. En gestalt växer upp i den violetta ljusrektangeln. Gestalten kommer över scenen i slow motion, med fladdrande kläder och en gångstil som får mig att tänka på actionfilmhjältar, Stjärnornas krigare och Kurosawas samurajer. Kläderna fladdrar i den dramatiska framfarten. Det här om något, tänker jag, har potential att bredda dansen till nya publiker. 

Sedan blir det tyst. Gestalten sitter ned vid ett kärl, överkroppen utför en långsam koreografi som för tankarna till butodans. Scenen frammanar en japansk teceremoni, fast kärlet är en svartmålad hink. Händerna leker som ånga ur kärlet, dyker ner i det. Gestalten tittar alltemellanåt forskande på publiken, emellanåt spricker det allvarliga ansiktet upp i ett gåtfullt leende. Ljudrummet fylls av det intressanta kanadensiska bandet A Silver Mt Zions djupt berörande låt Built Then Burnt. 

Pjäsen är tydligt delad i fyra akter, episoder. I följande episod klättrar dansaren upp på en stege och börjar sakta tala i en mikrofon uppriggad på pelaren intill stegen. Jag uppfattar bara strödda ord – det är hennes egna ord som andas vänskap, närvaro, existens. Med stor elegans tar hon med sig mikrofonen över scenen, lägger sig på golvet och återtar de tysta orden. Tredje episoden är en sekvens, där dansen tar hela rummet i besittning, hypnotiskt böljande, repetitiv.

Fjärde episoden, en mikrofon igen, dansarens sång som övergår i Loreens Euphoria och den lågmälda, lite meditativa stämningen övergår i en mycket energisk. Scenen utvecklas till något jag aldrig sett maken till och som jag tror sällan, om någonsin, skådats i dylika sammanhang – en orgie, ett fyrverkeri i glädje, en vild lek som sveper över scenrummet. Den japanskinspirerade kappan kastas av, dansaren blir en discodansare med festlig, emellanåt utmanande gestik. Glam-show, parodi utan förakt. Hinken kommer i fokus igen – den discorusiga dansaren tar ett vinglas, fyller det med vatten ur ämbaret och tar en klunk – och sprutar vattnet rätt upp i luften i en glittrande kaskad. 

Men också Euphoria tar slut. Dansaren drar sig bakåt på scenen, får tag i en gunga, drar undan det violetta framför fönsterrektangeln och vi blir varse en värld utanför. Dansaren sätter sig i gungan, gungar, gungar – och försvinner i mörkret. 

En fullträff.

Of Life, Chaos and Stuff
Koncept, koreografi och dans: Ilona Salonen
Ljuddesign: Olli Lautiola och Ilona Salonen
Ljusdesign: Antton Kainulainen och Ilona Salonen
Dräkt- och visuell konsultation: Timo Tamminen
Produktion: Barkerteatern – Scenen för den fria konsten i Åbo

Premiär 9.12.2021 på Barkerteatern

Kategorier
Dans

Omtumlande vacker sagotolkning

Inramningen kunde inte vara bättre. Det är mörkt, det är bedövande kallt. Vi samlas i en sparsamt upplyst portgång, i vars öppning en gestalt klädd i vitt dansar en repetitiv koreografi till berättelsen om flickan med svavelstickorna, läst av en likaså vitklädd ung kvinna som får ljus av en lykta, buren av en tredje i vitt. Sagokoefficienten stiger, då de likt skogsféer vinkar åt oss att följa dem. De blir allt fler som dansar inne på den gamla tobaksfabriken Rettigs innergård. Småningom vinkas vi gå in, byter skorna mot varma tofflor och packar in oss i en hiss som för oss uppåt till en pelarsal som känns låg till tak, tom så när som på pallar att sitta på och ett antal lampor. Allt väldigt vackert på ett sätt som bara kan bli om det mörka finns med. 

H.C. Andersens saga om den fattiga lilla flickan, som fryser ihjäl på nyårsafton eftersom ingen köpt av hennes svavelstickor och hon inte kan gå tomhänt hem, har blivit en klassiker – den har tidlösa kvaliteter och har älskats av många generationer läsare. Huruvida den läses för dagens barn vet jag inte, inte heller vet jag i vilken utsträckning sagan inspirerat till andra konstverk. Själv såg jag under TIPfest på Manilla en dockteaterversion, ungefär samtidigt som den nu aktuella föreställningen Falling Through the Disappearing Light hade premiär i Rettigs gamla tobaksfabrik. Strängt taget inget sammanträffande; dockteaterversionen är Elina Sarnos examensarbete från 2007, nu uppförd av Karlsson Haus -teatern i St Petersburg och filmad för TIPfest. 

År 2007 skrev kompositören David Lang ett körverk, The Little Match Girl Passion, inspirerad av sagan – och Matteuspassionen. Körverket inspirerade i sin tur koreografen Maria Nurmela till den nu aktuella koreografin. Hon hade ingen tanke på att återberätta sagan med dansens medel, utan med dagens ögon studera de fenomen sagan väcker till liv, och låta sina dansare materialisera upplevelsen av det hela. 

Tillsammans med den australisk-amerikanska kompositörsopranen Jane Sheldon och ljuddesignern Jaakko Vastapuu började Nurmela så i vintras bygga det rum, den ljudspatialitet, där dansarna mot slutet av sommaren skulle träffas. I en filmstump från oktober berättar teamet om arbetet med Falling; de verkar alla helt tagna av det de håller på med. Den fanns liksom redan här när vi kom hit, säger den tyska dansaren Gesa Piper och jag tror hon menar något i stil med det hela, föreställningen, sagan. Den upplevelsen verkar prägla helheten. Samhörigheten och gruppdynamiken är påtagliga: dansarna känns som en enda pulserande, vibrerande kropp som drar ihop sig, sprider ut sig, fylls av energi, töms på energi, vilar. Den tar hela rummet, väggarna inräknade, i besittning med ett rikt rörelsespråk som känns fascinerande tyngdlöst. 

Nurmelas arbetsmetod handlar långt om att ge klara uppgifter som dansarna får jobba med intuitivt. Det bjuder dansarna att leta i och ösa ur sin egen inre repertoar. Dansen får en äkthet som skiljer den från strikt koreograferad dans, och förstås en annan dynamik. 

Verkets ljudvärld är spröd som glas, minimalistisk och magisk. En trådfin sopran växlar med ljud av trädgrenar som gnager mot varandra, snö (snö kan låta?), tibetanska klockor, vindsus. Också det rent visuella, scenografin och kläder, bidrar till den magiska stämningen.

Det är omtumlande vackert alltsammans.

 

Falling Through the Disappearing Light

En danspjäs inspirerad av H.C.Andersens saga 

Flickan med svavelstickorna 

Rettigs gamla tobaksfabrik 

Premiär 6.11.2021

Koncept, koreografi och regi: Maria Nurmela 

Framförande, dans och co-koreografi: Jonna Aaltonen, Janne Aspvik, Georgie Goater (Nya Zeeland), Gesa Piper (Tyskland), Meri Pajunpää 

och

dansare vid Raija Lehmussaaris balettskola Aura Huhtala, Liisa Kallio, Lotta Kolehmainen, Mimmi Laurila, Elsa Leinonen, Vilma Merko, Isla Niemelä, Ruusa Orpo, Matilda Saarinen

Musik och ljuddesign: Jane Sheldon (Australien-USA) och Jaakko Vastapuu 

Ljus- och rumslighetskonsultation: Kalle Ropponen 

Teknik: Antton Kainulainen 

Ps

Sagan må vara drypsentimental så som den berättas, men den lyfter fram Mänsklighet på gott och ont – den fruktansvärda grymhet som så många på grund av egennytta och brist på empati utsatt medmänniskor för i alla tider, å andra sidan människans fantastiska förmåga till tro på och förmåga att se det goda. Ju mer jag tänker på sagan, desto gåtfullare framträder den gamle sagofarbrodern. Vad ville han egentligen med sin saga? Väcka människor till medlidande, släta över orättvisan genom att ge flickan ett slut där hon hallucinerar sig till ett lyckligt slut, fanns här en politisk agenda? Eller är det en 1800-talsromantiker som talar? 

Kategorier
Dans

Suveräna danskonstnärer bjuder på varmhjärtad scenseans

Mitt i mörkaste november ställer jubilerande Solbaletten i Åbo till med gästabud. Det är inte vilket gästabud som helst – bland middagsgästerna finns ett medium som skall bjuda på seans. Kvällens fråga är vad meningen med livet är. Och hur skall vi leva det?

Middagsgäster är koreografen Jyrki Karttunens första verk för Solbaletten, och den sista i raden av föreställningar med vilka den Åbobaserade baletten firat sitt fyrtioårsjubileum. Den inledande jubileumsgalan med koreografier av veteranerna Jorma UotinenMarjo Kuuselaoch Ervi Sirén strömmades i våras och återkom IRL i september.

Sedan följde Sasha Pepeljajevs helprilliga, samtidigt tragiska Minne kutsua Liza , och nu i november har vi alltså kommit till slutcrescendot i firandet.

Högt och lågt

Middagsgäster har vuxit fram under coronaensamheten då Karttunen som så många andra umgicks mer än vanligt med sina minnen.

Teaterscenens gåtfulla mystik i barndomsstaden Joensuu gjorde outplånligt intryck. Han älskade också tv-underhållning. Middagsgäster kan, med sin kärleksfulla blandning av ”högt och lågt”, ses som en den seriösa kulturens hyllning till populärkulturen såsom den manifesterar sig i exempelvis Soap , den oförglömliga tv-serien från slutet av sjuttiotalet. Med på ett hörn finns också nyårsaftonsklassikern Dinner for one . Att pjäsen valts in i Konsttestarnas repertoar och skall ses av klassvis med fjortonåringar, har säkerligen präglat den slutliga utformningen.

Scenen, där ett långt bord står dukat till fest, omges av tunga röda draperier. En frackklädd butler (Côme Calmelet-Pyykkö ) väntar i givakt. Han börjar dansa, nervöst, tar av sig sin ena sko och slänger den över axeln, en stund senare följer den andra. Han vänder sig till publiken på nonsensspråk, sedan samma på engelska och vi får veta vad som är på gång.

Den vänliga pianomusiken går över i spökmusik. Kusliga ljud hörs i kulisserna. Värdparet Patrick Di QuiricoochElina Raiskinmäki , hon i glittrande aftonklänning, han i frack, träder in. Mediet (Linda Björkqvist ) gör entré i raffinerad aftontoalett. Sällskapet tar plats vid bordet.

Vilt vid bordet

Konstiga saker börjar hända. Mediet förflyttar glas, förstås, men det är dock en pipa snus jämfört med vad som händer när den högre verklighetens krafter på riktigt sätter in. Det går varierande vilt till medan sällskapet finsitter och disciplinerat skramlar med besticken, grälar, himlar med ögonen och grimaserar i bästa halloweenanda.

Dukningen åker i golvet med buller och bång då dansen plötsligen sveper över bordet, stormvindar sveper in över den förskräckta kvartetten. Allt insvept i en ljudvärld där åskan går och spökmusiken alternerar med stiliga klassiska tongångar. I tumultet dimper också Svaret ner.

Teamet är suveränt. Var och en gör sin egen koreografi, också i samscenerna. Det blir lite rörigt, och liksom replikerna på nonsensspråk lite långdraget, inte riktigt motiverat. Den varmhjärtade parodin är så onekligen lite svajig, men i all sin postmoderna ambivalens en underbar senhöstupplevelse.

Illallisvieraita (Middagsgästerna) Koreografi: Jyrki Karttunen. Scenografi och kostymplanering: Karoliina Koiso-Kanttila. Ljus: Magnús Sigurðarson. Ljud: Jaakko Salonen. På scenen: Linda Björkqvist, ­Côme Calmelet-Pyykkö, Patrick Di Quirico och Elina Raiskinmäki. Solbalettens föreställning på Manilla i Åbo 20.11. Foto Jussi Virkkumaa

Kategorier
Dans Teater

Finfringe – scenkonstmarginalens fest i Åbo

Årets FinFringe var den tredje i ordningen, och blev trots de osäkra tiderna i medlet av oktober 2021 en succé. Festivalen bjöd på föreställningar och evenemang i scenkonstvärldens marginal – fringe – såsom dans, dockteater, cirkus, story-telling med mera. De femton föreställningarna, av vilka de flesta gavs mer än en gång, var både välbesökta och se-, eller i vissa fall upplevelsevärda. Det bäddar för en god fortsättning.

Fringe är en festival för den fria scenkonsten. Dess syfte är att ”stärka den lokala konsten genom att ge den ett globalt sammanhang, erbjuda upplevelser utanför det traditionella och uppmuntra till modiga och gränsöverskridande, innovativa satsningar”. Det här låter lite klyschaktigt och kanske festivalen snart kommer ut med en uppdaterad programförklaring: då den ordnades första gången, 1947 i Edinburgh, såg ju världen verkligt annorlunda ut. Då var deltagarna scenkonstnärer som inte kvalificerat för den ”riktiga” festivalen i staden. Marginalfestivalen, the Fringe Festival, levde vidare av sin egen styrka. Idag samlar den scenkonstnärer verksamma på olika håll i världen i et nätverk som omfattar drygt 240 städer. Det nordiska nätverket i nätverket omfattar tio städer i de nordiska och de baltiska länderna. I Finland ordnas Fringe också i Lahtis. En titt på de olika Fringe-festivalerna ger vid handen att de är just så olika till sin karaktär som en kan förvänta sig. En googling är givande och värd besväret! 

Vi kan konstatera att den gränsöverskridarfavorisering vi sett under de senaste trettio åren verkligen burit frukt – någon trängsel där i marginalen är det inte fråga om, men utbudet på verk som inte passar in i det traditionella scenkonstflödet har vuxit explosionsartat – om uttrycket tillåts – under de senaste årtiondena. Och snart kanske det blir aktuellt att revidera vår uppfattning om ”det traditionella”. 

Årets FinFringe var den första jag hade tillfälle att delta i. Jag mäktade alls icke med allt – festivaler kräver tid och planering. Men fyra föreställningar lyckades jag pricka: Tiia Kasurinens I’m Not Entirely Here (Cybersad), den schweiziska duon Elsa Couvreur och Mehdi Duman med Anchor, Wild Tales med skotska Rachel Clarke och tyske Jonas Siepman, plus Oliver Nilssons The Baroque, samtliga entimmes föreställningar dans, fysisk teater, story-telling respektive clowneri. 

Förhandsinfon för Tiia Kasurinens I’m Not Entirely Here (Cybersad) utlovade ”realitystjärnor typ the Kardashians, internet och sorg: nu finns inte längre bara jag utan också en superstylad onlineversion av mig själv.” Inte min tekopp tänkte jag, men trotsade min tveksamhet och risken att bli illamående av föreställningen. Det blev jag inte, men nog berörd. Illa berörd, och samtidigt tveksam – vad vore ett rimligt förhållningssättet till fenomenet konstruerat alter ego där ytan är allt? Ytan är aldrig allt, något måste alltid bära upp den. Hur går det, om en, för att låna Kasurinens egna ord, är ”lost in a world that doesn’t exist”. 

Den yta som bärs upp består av smink, hudfärgad kroppsstrumpa med stoppade höfter, en meter blond peruk, tjugo cm klackskor. Rummet bildas av en kvinnlig robotröst som på engelska mässar intighet typ jag bryr mig inte om kärlek, det är pengar jag vill ha. Den stackars kvinnan (ja, tycker konstigt synd om henne) som poserar och dansar sin stela dans med streamingduken som bakgrund går från att vara ett livlöst, mekaniskt objekt för publikens blickar till att visa rovdjurständerna som aggressiv sångare. 

Jag saknar någon form av problematisering av fenomenet, något som skulle ge Kasurinens ansträngningar någon mening. Kanske finns den här och jag har bara blivit alltför bedövad av spektaklet för att upptäcka den. Kanske finns här för mig främmande koder. Lämnar studion med en känsla av kletighet – av sminket som snart skall smälta eller det obehagliga i bristen på liv på scenen. Medkänsla med något som inte vill ha medkänsla, som inte vill något överhuvudtaget? 

Efter den totala cyberalienationen känns det i det närmaste underbart att på teaterns stora scen se levande människor som agerar i parkärlekens dynamiska växelverkan. Den schweiziska duon Elsa Couvreur och Mehdi Duman, hon dansare och koreograf, han skådespelare och dansare, tar avstamp i Den Stora Förälskelsen. Ackompanjerad av Elvis ultraromantiska Only You ter sig kärleken som ”en abstrakt kraft, fri som fågeln”. Den fasen varar som känt sällan speciellt länge, så inte heller här. Det blir vardag, det blir meningsskiljaktigheter, obalans i relationen, gräl och försoning. 

Föreställningen talar och tilltalar, duon jobbar ihop som om de aldrig gjort annat och det är fart på. Men problem uppstår – i något skede börjar jag önska större skärpa i rörelserna, det vardagliga som först kändes så välkommet börjar skava. Är det något jag missar här nu, eller något de missar? Har glöden börjat falna?

Anchor kategoriseras som fysisk teater, dvs ”en direkt, inifrån kommande, yttre fysisk gestaltning” (Wip19.10.21) Jag skulle hellre tala om dans, men det hela är inte riktigt det heller – var nu gränserna kan dras, om de överhuvudtaget kan eller behöver dras. Hur som helst, i något skede börjar det kännas lite långrandigt, och den kanske mest berörande scenen då duon sitter rygg mot rygg och gnolar på olika låtar och plötsligt upptäcker att de gnolar på samma låt, blir lite lös i kanterna. Speciellt besvärligt blir det i slutscenen, då de två luffar tillbaka in på scenen i dinosaurieskrud – för att ge emfas åt den dyrbara känslans evighetsnatur? Det kunde fungera som en självreflektiv, lite humoristisk knorr – vi tror ju så lätt att vår kärlek är unik, och att bli påmind om att så inte är fallet har förvisso en viss komisk potential – men jag är inte helt säker på att scenen fungerade så. 

Trots nämnda små skavanker är Anchor en fin bild av parkärleken med dess glädje och umbäranden. 

Storytelling på skotska – kan det bli festligare? Det är vad Wild Tales bjuder på, under en resa vi inleder per flyg. Våra beledsagare är storytellern Rachel Clarke och hennes ”assistent” Jonas Siepman. Resan går från Glasgow, där vi träffar en miljöaktivist som tagit sin tillflykt upp i ett träd, vidare till ön Eigg där öborna efter århundraden av förtryck emanciperat sig; genom the Highlands där vi får ta del i en familjs märkliga öden och så till Edinburgh, där Fringefestivalen föddes och storytelling har sitt eget centrum. Den härligt frejdliga Clarke tar ut svängarna med det skotska, leker inkännande och varmt med myterna om det stolta folket och dess egenheter. Inte bara som fantastisk storyteller; hon har också förmågan att dramatisera och kan tricken för att få med sig sin publik och delar med sig av sin inlevelse. Assistenten hänger med i svängarna med glimten i ögat. 

Festivalens sista nummer blir The Baroque, Oliver Nilssons narrspel om en självförtjust baron med hjärtesorg. Iklädd vit kråsskjorta och åtsitttande vita leggings lägger han ut sig, fjäskar och fiskar efter publikens beröm och uppmuntran. Den olyckliga kärleken leder honom till en duell, för vilken han bland gästerna på Tiljan plockar en man som visar sig mycket lämpad och gör duellen till ett spektakel i sig. Nilsson är en clown, vilket markeras med de röda kindrundlarna och ett evigt fjärtande – varje gång han vippar på rumpan klämmer en i publiken till med en klassisk tuta. Fest för alla buskisdiggare och obönhörligen skrattframkallande. 

(Publicerad bara här)

Kategorier
Dans

Om vådan av att vara ‘den andra’

I vår övermättade (des)informationsvärld är det viktigare än någonsin att vetenskapen gör sin röst hörd. Nu har den inbjudit konsten till dialog: inom Åbo Akademis projekt Avtryck i det okända – Forcing the Impossible arbetar åtta spetsforskare tillsammans med konstnärer för att förbättra sin kommunikation och förståelsen i världen utanför universitetet för det de gör. De vill också veta vad slags frågor forskningen väcker i mötet med konsten. 

Projektet, som leds av teologen Laura Hellsten, körde igång hösten 2020, efter att de inbjudna konstnärerna valt sina respektive forskarpar. Nu har det första inom projektet tillkomna verket haft premiär: Marjan Raars dansföreställning Echoes, född i samverkan med Leonardo Custodio, forskare inom ÅA:s Minoritetsstudier-profil och Pamela Slotte, professor i religion och rätt. Att minoritetsstudierna och dansen ‘fann varandra’ i projektet var fint – de visade sig komplettera varandra, även om teorin och praktiken kanske inte helt smultit ihop.

Eko har jag alltid uppfattat som någonting vackert, lite mystiskt och spännande. Custodios eko, däremot, är skrämmande: det föds i de såkallade Echo Chambers, dit självcentrerade, själsliga enstöringar söker sig för att av likasinnade få eko på sina dunkla, desinformerade idéer. Hur kan vi bryta ner dessa ekokammares väggar för att i ekots ställe skapa dialog, den fruktbaraste formen av kommunikation? Dialog, inte separation, mellan ‘oss’ och ‘dem’? 

Minoritetsforskare möter representanter för minoriteter – ‘dem’? Marjan Raar är holländare, Evgeny Kostyukov är rysk, Robert Stove engelsk-finsk och Bror Österlund finlandssvensk. De behöver alltså inte föreställa sig vad det innebär att vara i minoritet. Så är inte heller Echoes någon illustration av minoritetskap; snarare förkroppsligade känslor av det utanförskap, det ‘wrong planet -syndrome’ som minoritetskapet kan innebära. Ekon i det inre?

Dansarna kommer in på scenen, går till var sin stol och klär omsorgsfullt om sig. Tystnad. I fonden projiceras Baukje Spaltros starka City Spheres, målningar som verkar lysa upp scenen med sitt dämpade, samtidigt intensiva ljus. Småningom fylls rummet av Bikkie Skeefs ljud. Dansarna, i svart, intar scenen med slående plasticitet i rörelserna som förmedlar känslor av Nu räcker det!, av social smärta och huvudvärk. Koreografin har en skönt balanserad rytm, med scenrörelser som dynamiskt utnyttjar scenrummet. Intressanta sekvenser med hela gruppen varvas med ibland hisnande solon och duon. Emellanåt stiger Österlund, skådespelare, åt sidan och talar till oss i publiken. ”Först försöker en göra gott. Då det inte funkar blir det ondska”. Ett aggressivt slutcrescendo får spänningen att stiga – hur skall detta sluta? Men upplösningen är … ja, elegant och berörande. Berörd och lättad applåderar publiken in dansarna.

Slutscenen kopplar till Custodios hopp, uttryckt i en video som inleder kvällen, om att interaktionen konsten och vetenskapen emellan skall skapa kommunikationsformer baserade på kärlek, till ‘den andra’ – och till oss själva.

Projektet återkommer framåt hösten med de resterande sju verken. 

Bianca Gräsbeck

(Publicerad i Hbl) 

Echoes- All that echoes in our mind is reflected in the moves we make
Koncept: Marjan Raar
Koreografi och text: Arbetsgruppen
På scenen: Robert Stowe, Evgeny Kostyukov, Bror Österlund, Marjan Raar
Musik och ljud: Bikkie Skeef
Målningar: Baukje Spaltro
Video: Marjan Raar
Ljus: Jukka Haataja
Foto: Reino Koivula
Videointro: Leonardo Custodio
Premiär på Barkerteatern 26.5.2021
Echoes är det första av åtta konstverk tillkomna inom Åbo Akademis forskningsprojekt Avtryck i det okända – Forcing the Impossible, i samarbete med Minoritetsstudier vid ÅA, representerad av Pamela Slotte, professor i religion och rätt, och Leonardo Custodio, postdoktoral forskare.