Kategori: Dans

Dansteater ERI har gett sig i kast med klassikernas klassiker – Carmen. Alla föreställningar i höstas var utsålda till sista plats – vilket vårens 14 föreställningar också är. I mars öppnar biljettförsäljningen för höstens föreställningar.

Den översvallande populariteten väcker onekligen en viss förundran. Handlar det om människors längtan efter romantik, passion och stora starka känslor, efter en stunds flykt från vardagen i tunga, förvirrande tider som våra just nu? 

Romantik, passion och svallande känslor är precis det som gör Carmen till vad den är, vilken sceniska form den än ges. Och så den härliga musiken, som inte förlorat ett uns av sin fräschör.

Ja, vem älskar inte Carmen, huvudpersonen i Prosper Mérimés på 1840-talet utkomna, exotikromantiska kortroman. Hon har inspirerat till världens kanske mest uppförda opera, Georges Bizets Carmen, i vars efterföljd en hel rad filmer och en kanske ännu längre rad baletter skapats, alla med varierande avstånd till originalberättelsen. 

Först ut var Marius Petipa med en balett strax efter att boken kommit ut. Det ser dock ut att ha varit Roland Petits version hundra år senare som satte fart på koreograferna. På 1960-talet bad ballerinan Maya Plisetskaja sin man, kompositören Rodion Sjtjedrin, skriva en balettversion av operan, och Alberto Alonso att göra koreografin. Resultatet blev Carmen Suite, som stått modell för en hel del efterkommande koreografier, bland dem den som nu är aktuell på Dansteater ERI. 

Sjtjedrins musik är lättare än den ursprungliga operan, med inslag av jazz och annat som ännu inte kallas traditionellt. Musiken lyfter verket ur det tidsbestämda och låter så det bärande temat framstå ostört, i all sin bitterljuva glans. Temat torde vara allom bekant – ett passionerat triangeldrama där parterna är den sköna men ack så nyckfulla ”zigenarflickan” Carmen, den lite obestämda don José (vars karaktär varierat från skurk till blyg landsortspojke) och Escamillo, den uppburne och självmedvetne toreadoren.

Scenen som öppnar sig för ERIs uppsättning är ytterligt avskalad: ett par följsamma skärmar för tankarna till den tjurfäktningsarena dramat är förlagt till, men också till andra omgivningar. Inledningen är dramatisk – Ödet, en roll i baletten som tillkommit med Carmen Suite – står i Tiina Lindfors skepnad med ryggen mot publiken och utför en balett med sina vita händer i spännande kontrast mot den svarta scendräkten. 

Pjäsen är fröjd för ögon och öron. Carmen dansas av en leende Anneke Lönnroth, iklädd klarröd flamencoklänning, och i granna dito svänger det om kvinnorna i tobaksfabriken. Lindfors koreografi blandar klassisk dansvokabulär och modern dans, vilket faller sig naturligt. Solopartierna – med don Josés respektive den tragikomiska löjtnantens starkt berörande, koreografiska utgjutelser – balanserar fint med de stora dansscenernas uppsluppenhet. Där verkligen lyser både James McNamara som don José och löjtnanten Lassi Sairela, en dansare som inte upphör att överträffa sig själv.

Speciellt stora är de ju inte, dansscenerna på ERIscenen. Hela ERIensemblen räknar sju dansare medan baletten i fråga har betydligt fler roller. En utmaning som fått en galant lösning: bortsett från de tre huvudrollerna dyker dansarna upp, än som tidigare nämnda kvinnor i tobaksfabriken, än som soldater eller toreadorer, genom smidiga scen- och klädbyten, skapande en hullerombullereffekt. Effekten fungerar som en humoristisk motvikt till den potentiella melodramen som härigenom dämpas till ett drama där publiken blir inte bara åskådare utan också medkännare. 

Tiina Lindfors har valt att skapa en leende och också gråtande Carmen, som visserligen har den förföriska tjuskraften men saknar det fräcka, hänsynslösheten och egensinnigheten hos den traditionella Carmen. Hon har också givit det hela ett lite annat slut, som jag naturligtvis inte skall avslöja. Är det för att vi idag ser människan så olika, för att vi idag har så många andra kanaler genom vilka vi kan ta del i och av både hjärta, smärta och död? För att vi idag inte behöver boosta avståndet till ‘de andra’ genom att tillspetsa olikheterna? Ändå hade jag personligen gärna sett en fräsigare huvudperson – och ett traditionellt slut. Där kommer vi in på smaksaker som gärna får diskuteras. Odiskutabel är naturligtvis ensemblens osvikliga professionalitet som tycks stå orubblig årtionde efter årtionde. 

Bianca Gräsbeck

Carmen Regi & koreografi Tiina Lindfors * Musik Rodion Štšedrin Ballet suite Bizet * På scenen hela ERIensemblen * Dräkter arbetsgruppen Pirjo Liiri-Majava, Tuula Bergqvist * Scenografi Teppo Järvinen * Ljus Esa Kyllönen * Foto Jari Laurikko

Slutsålda föreställningar fram till 1.4; återkommer på repertoaren i höst.

Recensionen publicerades i Åbo Underrättelser 10.2.2023 i samarbete med SARV -projektet Kritiken Syns! Projektet strävar efter att göra kritikens betydelse tydligare, främja dess formmässiga mångfald och föra den närmare upphovsmän och läsare.

Aulan på Aurinkobaletti är full av folk när det meddelas att föreställningen skall börja om fem minuter. Lite överraskande; sådant brukar vanligtvis inte annonseras. Det får snart sin förklaring: föreställningen inleds i aulan, med viskningar som tilltar i styrka, röster som flätas samman till stolt, nästan trotsig sång, framförd av en grupp sångare med imponerande precision och inlevelse i ett långt musikstycke som ger plats för ett brett spektrum av tongångar och stämningar. Texten ringar in pjäsens ‘habitat’ – naturen. Efter sången skingras gruppen och sångarna föser vänligt in publiken i salen, där tre dansare redan fyller den tomma scenen. 

Det är koreografen, danspedagogen, dansaren och framtidsforskningsmagistern Satu Tuittila som står bakom förställningen som strax skall börja: Vähin äänin, en miljöengagerad och -engagerande pjäs. Vägen hit har varit lång, år då hon läst på och deltagit i seminarier om natursvinn, och samlat ihop de människor hon ville genomföra projektet med. Bland dem finns dansare, musiker och vetenskapsmän, vilka alla bidragit med sitt kunnande till det ambitiösa och utmanande projektet. Att göra scenkonst med stark agenda är inte lätt – fallgropar lurar lite varstans och det blir lätt patetiskt. Det här gänget har tagit sig förbi fallgroparna. 

Scenen är insvept i en ovanlig ljudmatta: en mansröst som läser upp namn. Namnen tillhör utrotningshotade mossor, lavar, svampar. På scenfonden lyser en liten ruta med ett mönster som motsvarar mönstret på körens stickade dräkter – en gnutta hopp, eller ett döende hopp? Dansarna skapar med sina respektive uppenbarelser och rörelser en märklig ur-stämning. Kören väller in på scenen, sällar sig till dansen, sjunger. En man i färggrann kostym kommer in på scenen, på hans bröst finns bokstäverna ”IHMINEN” (människa) inskrivna. Mannen börjar tala miljökatastrof. Hans röst överröstas successivt av maskinljud i crescendo. Kaos. Det hela slutar ändå vackert, i en hoppingivande, handlingsinspirerande sång; realistiskt i och med att signalen är klar – vad kan du och jag göra för att hejda artsvinnet? 

Vähin äänin är en fin, otvungen sammansmältning av musik, vetenskap och dans, där alla delar känns likvärdiga. Dansarna, Janne Kilpiö, Anna Maarit Kinnunen och Riikka Puumalainen jobbar fint ihop, med individuella koreografier där var och en utvecklat egna karaktärer i samråd med koreografen Tuittila. Rent trolsk är Kinnunens lilla, återkommande sekvens där hon för ena handen till örat medan hon stöder armbågen med andra handen så, att handen vid örat signalerar känslighet för ljud, ett av elementen som i pjäsen blir alarmklocka. Kilpiös smidiga, seniga gestalt blir här en fin uttolkare av det lågmälda, intensiva livet vi vanliga dödliga inte har en aning om trots att det är en förutsättning för vårt liv här på jorden. Puumalainens suggestiva dans är, inte bara uttrycker, smärtan över en utveckling som med sina skräckväckande följder inte tycks gå att hejda. 

På scenen dansar också körsångarna, också de med individuella koreografier. Ett bra koncept – det flätar fint ihop sång och dans. Kören och dess solister klarar suveränt av de spännande arrangerade sångerna som ställvis blir polyfona, jazziga, inspirerade av exotisk folkmusik. Kören Ruamjai är en samling sällsynt musikaliska unga kvinnor och män med rötter i barnkören Vox Aurea, Jyväskylä. Barnen har vuxit upp och vill fortsätta sjunga tillsammans. Solister är det gott om: Soul Valpio och Susanna Leppänen i titelsången Joki virtaa (Vähin äänin), vidare Pablo Delaray, Asko Puhakka, Ville Hämäläinen, Saana Suutari och slutligen Otto Turunen i Vexi Salmis och Kassu Halonens Maailma on kaunis. 

Då gestalten Människa, forskaren i naturskyddsbiologi Panu Halme, promenerar in på scenen åstadkommer han en kännbar skepsis bland de närvarande, både på scenen och i publiken. Han börjar tala, och småningom blir hans ord till en bekännelse. Ljudmattan som lämnat de utrotningshotade arterna och blivit till industriell ljudförorening stegras då han kommer in på känsliga frågor, den växer upp över och tränger ut honom i marginalen, där de andra redan skrämda kurar ihop sig.

Sist men inte minst – det visuella, som präglas av de uppträdandes handstickade dräkter, stickade med tjocktjocka stickor så plaggen är mer nät än sticktyg.  Dansarnas ljusa, glesa tröjor för tankarna till renlav, skogsskägg, spindelväv; körens svarta nät och ansiktsbemålning vill jag tolka som något bränt, förstört som ändå ruvar på en styrka till protest och liv. Ja, här är det jag som nog blir patetisk: det visuella fullbordar den mentala inramningen.

Konceptoch koreografi Satu Tuittila | Dansare Janne Kilpiö, Anne Maarit Kinnunen och Riikka Puumalainen | Forskare & talare Panu Halme (docent i naturskyddsbiologi, Jyväskylä universitet) | Kördirigent Kirsi Kaunismäki-Suhonen | Kören: en ensemble ur Ruamjai -kören (15 sångare) | Rapartist Soul Valpio | Ljuddesign Mikko Väärälä | Dräktdesign Jaana Kurttila | Ljusdesign Jonna Rautala (Jyväskylä stadsteater) | 

Foto Matti Häyrinen

Vähin äänin hade premiär på Jyväskylä stadsteater hösten 2021. Aurinkobaletti stod ursprungligen i tur i januari 2022, men vi vet alla varför besöket måste uppskjutas och föreställningen här gavs först nu, 20 & 21.1.2023

Pjäsen förverkligades i samarbete med projektet Katoava luonto vid Jyväskylä universitet, Jyväskylä stadsteater, dansgruppen Off/Balance och jyväskyläkören Ruamjai

Du som läser detta och jag som skriver har åtminstone ett gemensamt: vi är mycket privilegierade. Det är lätt att glömma bort, speciellt då myndigheter av olika slag lägger sig i vår tillvaro på olika sätt. Såsom under en gåtfull pandemi. Vi kanske lite flyktigt vet att restriktionerna varit mycket strängare på andra håll, men det vi fått utstå har varit tillräckligt för att ifrågasätta myndigheternas ageranden. Den holländsk-finländska danskonstnären Marjan Raar har jämförelsematerial: hon vistades under en del av pandemin i Holland, och fick känna av en coronapraktik betydligt strängare än den vi hade här. Folktätare land förstås, men ändå. Verkligheten under en lång period var praktiskt taget ‘utegångsförbud’. Papper på oundviklig utevistelse måste kunna företes. Socialt umgänge med mer än en person, utomhus, med avstånd, förbjudet. Tomma gator, tomma korridorer. I blotta förskräckelsen stödde sig myndigheterna på en makt som blev utsatt för missbruk. 

I denna på alla sätt konstiga, kusliga och frustrerande tillvaro jobbade två dansare-koreografer i Holland varandra ovetande med var sitt solo, som visade sig ha överraskande beröringspunkter. Eller kanske inte så överraskande. Maktmissbruk. Den tid vi lever i ligger på många sätt tung över oss och vi måste hitta andningshål, uttryck för det som har samlingsnamnet frustration, inte minst över det maktmissbruk som sticker upp sitt fula tryne lite varstans, på sätt vi kanske inte upplevt förut.

Konsten har en god potential att hitta och erbjuda andningshål. I goda fall kan konstnärer spegla det vi går och grunnar på eller våndas över. Marjan Raar och hennes inbjudna holländska kollega Rens Borkent är sådana goda fall. Befriade från behovet av att behaga ger de oss sina reaktiva solon och det blir kusligt, medryckande, kanske till och med katharsiskt. 

Raar hade egentligen avslutat sin solokarriär, men i den påtvungna fysiska isolationen gick det ju inte att göra något annat. Songs from Strangling Earth är en stark reaktion på coronarestriktionerna som ju försatte speciellt scenkonstnärer i ett totalt, klaustrofobiskt dödläge. Raar ger gestalt åt den förvirring, den ångest och den aggression läget tvingade fram. Som motpart hade hon den nästan underjordiska holländska gruppen Bikkie Skeefs mörka, mystiska musik. En kompromisslös motpart med vilken hon jobbat fram en stark, jordnära koreografi där överraskande vändningar och ett expressivt rörelsespråk smälter samman med samma Bikkie Skeefs över scenen projicerade gåtfulla målning. Längtan ut, efter något annat, är påtaglig. Protesten mot den repressiva makten kan förnimmas som en röd tråd. 

Där Raar dansar med en musik där en vemodig trumpet avtecknar sig, dansar Borkent i sitt solo Narrative under röster i olycksbådande dialog. Under föreställningens gång får presentationens spekulationer kött på benen: Om vi kan föreställa oss en varelse i en högre dimension, och att varelsen uppfattar oss så som vi uppfattar seriefigurer – vilkas öden vi har i våra händer – kan denna varelse, denna existens, ta våra öden i sina händer, ta de berättelser som gör oss till oss på gott och ont, och ändra dem enligt eget förgottfinnande. Med sin makt. Om det finns en sådan varelse kan det finnas en som i sin tur ser hen och hens gelikar som seriefigurer och kan ändra på deras narrativ. Var tar det slut? Finns det någon eller något högsta? 

Borkents huvud är rakat, som för att understryka dansarens utsatthet – är han en åskledare för meddelanden från andra dimensioner? Instängd i ett rum utan dörrar, utan fönster. Värnlös under svårdefinierade makter. Rösterna han hör, vetskapen han har är förödande ångestskapande. Mina tankar går osökt till Patrick Fischler i David Lynchs Mullholland Drive, Dan som plågas av sin envist återkommande, obeskrivligt hemska dröm. 

Trots det angstiga rör sig Borkent med lätthet och ljus plasticitet över den kala scenen där väggarna, golvet och strålkastarna är den enda rekvisitan. Emellanåt berättar rösten om vidriga episoder i vår egen verklighet, han skriver febrilt en osynlig skrift, vågrätt och lodrätt. Strålkastarna kastar hans skuggor mot väggen i en effektfull skuggteaterscen. Dansaren briljerar inte med rörelser, dansen är prosa liksom rösternas repliker, fast så mycket vackrare prosa. 

Där Raars dansare är genomsyrad av längtan ut verkar Borkents nästan resignerad under de skrämmande makterna. De två solona kompletterar varandra i sin olikhet, och släpper inte taget om mig i första taget. 

Bianca Gräsbeck

Marjan Raar: Songs from Strangling Earth  Koreografi och dans: Marjan Raar * Musik och komposition: Bikkie Skeef * Bild: Bikkie Skeef * Ljusdesign: Antton Kainulainen * Teknik: Bror Österlund 

Rens Borkent: The Narrative  Koreografi och dans: Rens Borkent * Text: djcactus * Röst: Aaron McKee * Ljus: Antton Kainulainen * Teknik: Bror Österlund 

Recensionen publicerades i Åbo Underrättelser 21.12.2022, i samarbete med SARV, finska kritikerförbundets projekt Kritiken Syns! Projektet strävar efter att göra kritikens betydelse tydligare, främja dess formmässiga mångfald och föra den närmare upphovsmän och läsare. 

Aurinkobaletti har en stamgästande koreograf, vars sinne för det absurda känns som det bärande elementet i pjäsen Minne kutsua Liza? – Vart bjuda Liza? Koreografen heter Sasha Pepeljajev och har vistats mycket i Finland sedan Aurinkobaletti inledde samarbetet med honom vid millennieskiftet. Minne kutsua Liza är hans åttonde koreografi för baletten. 

Presentationen är mer än vanligt abstrakt och fysikfilosofisk. Värd att bekanta sig med, absolut, men jag skulle tro att det inte gör nåt om en glömmer den och låter sig dras med i ”dansens virvlar”. Sådana är pjäsen rik på, och de fyra dansarna på scen gör dessa virvlar till en ofta hisnande upplevelse. 

På det teoretiska planet handlar det om överraskande sammanhang, och överraskande vändningar i skeenden som setts förutbestämda. Sålunda ingår en scenstor Goldbergmaskin i den i övrigt högst minimalistiska scenografin. Goldbergmaskinen är, inom parentes, en ”kedjereaktionsmaskin” som utför en enkel syssla på möjligast komplicerat sätt. Här är det förstås knappast sysslan som motiverar maskinens närvaro, snarare handlar det om hur det ena leder till det andra på oväntade vis, då den mot slutet av pjäsen skramlar loss. Kanske maskinen rentav inspirerat till hela Liza?

Inledningsvis ligger Liza (Urmas Poolamets) på sin dödsbädd och konstaterar att det som kvarstår är tomt, mörkt och dystert, varför hon vänder om och vandrar sitt livs stig tillbaka. Här gör Poolamets en fullständigt suverän, naturligtvis lagom parodisk tolkning av den åldrande Liza som steg för steg blir yngre och yngre och slutligen riktigt riktigt ung. En del av Lizas liv gestaltas parallellt av en strålande Elina Raiskinmäki vars insats innehåller både humor och akrobatik. Côme Calmelet-Pyykkö och Patrick Di Quirico gör egentligen bara ifyllnadsroller – men det är inte så bara. De finns överallt och liksom Raiskinmäki imponerar de med sin energi och sin närmast otroliga dansakrobatiska virtuositet. Pepljajevs dynamiska koreografi tar tillvara dansarnas starka sidor. 

Musiken är en fullträff, också den dikteras av Pepeljajev; han valt stycken av den lettiska gruppen Tautumeitas, El Chombo, W.A.Mozart med flera – låtar som det både svänger om och är fart på. 

Berättelsen tar sig alltså stegvis bakåt, stödd av numrerade texter upplästa av en neutral Aatu Pyy på band. Texterna tycks vara anteckningar gjorda av en neutral observatör och ‘lokaliserade’ med för mig obegripliga sifferkoder. Här finns en underbar liten detalj i det att platser och fenomen är gamla bekanta för lokalpubliken – i det absurda sammanhanget blir det en effekt i sig. Lizas liv är ensamt och mollstämt, och ingenting analyserar eller förklarar varför det blev så som det blev. Möjligen kan hon ha varit lite för godtrogen. På scenen närmar sig den cyniska potentialen – som onekligen finns här – någonting närapå karnevalistiskt, där dock den ensamma och längtande människan blir väldigt sårbar. 

Och frågan då – vart bjuda Liza? Allt är oklart: vem hon är, varför hon skall bjudas och vart, och finns det ens någon inbjudan, konstaterar programbladet. Kanske vandrar hon sitt liv baklänges av samma orsak som Forrest Gump joggade över den amerikanska kontinenten? 

Nej, pjäsen kräver inga logiska tolkningar. Den ger vinkar och signaler, inspirerar till egna tolkningar, kanske igenkännande. Kanske Liza är vem-som-helst, kanske är hon alla vi som ser pjäsen?

Minne kutsua Liza?

Koncept, koreografi och visualisering Sasha Pepeljajev; på scenen Côme Calmelet-Pyykkö, Patrick Di Chirico, Urmas Poolamets och Elina Raiskinmäki; kostymdesign Marjo Haapasalo; ljusdesign Zai Sainio; ljuddesign Jaakko Salonen; röst Aatu Pyy; foto Jussi Virkkumaa

Återstående föreställningar torsdag 15 & fredag 16.12 kl 19; lördag 17.12 kl 17

Nu har jag sett den, Solbalettens uppsättning av Claudio Monteverdis opera Poppeas kröning, som jag puffade inför premiären i våras. För att säga som det är hade jag inga planer på att gå och se den själv, trots det läckra upplägget. Jag är närmast allergisk mot opera. Att jag gick med på att gå och se den var för att ett par av de medverkande som jag pratade med avslöjade att de hyser lite samma känslor som jag. Och så tänkte jag förstås att den ju är så mycket annat än bara opera… 

Själva operan är skriven så tidigt som 1642, femtio år efter världens första, och förlagd till Antikens Rom, närmare bestämt kejsar Neros tid. Det är en ryslig historia om intriger, passion, svek och vandrade över lik; en historia om moral och morallöshet där librettisten Giovanni Francesco Busenello ganska fritt återgivit händelserna under den period, AD 58 – 65, som han i librettot koncentrerat till en enda dag: Nero lever i ett arrangerat äktenskap med Octavia som han inte gillar och har förälskat sig i klättraren Poppea. Då hon blir havande med hans barn är det dags att skaffa undan Octavia och gifta sig med Poppea. Octavia å sin sida lejer Poppeas ex för att ta livet av Poppea. I detta upplägg ryms förstås floder av både blod (mord) och tårar, men för kejsarparet slutar operan lyckligt. 

Så bra går det inte på Solbaletten, där utgången, om jag förstått rätt, stämmer överens med vad historieskrivarna berättar: Nero begick självmord vid trettio års ålder, efter att ha blivit förklarad en statens fiende. Operan har den fördelen för sentida tolkningar att ingen riktigt vet vad originalet sade; det torde ge ännu friare tyglar än klassiker i allmänhet. 

Scenen för Solbalettens Poppea är en vild konstruktion som föreställer ett skepp. I dess mage sitter musikern Ismo Laakso och anger takt och stämningar – musiken är verkets stomme med både Monteverdi och Laakso, som inte begränsat sig till notsystemet för att skapa ljudvärlden. Laaksos grepp om musiken har givit operan bestämningen steam-punk, och öppnat den för också andra än operafans. Märkligt nog behåller också Monteverdis musik sin integritet, så nämnda fans behöver inte rädas. Dessutom har dansteatern lyckats engagera Anneliina Rif, som med sin klara, öppna och samtidigt mjuka sopran och uppenbara skådespelartalanger suveränt bekräftar att det är klassisk opera som är på gång. Motparten Jouni Bäckström ligger inte långt efter. 

De musikaliska gästspelarna delar rollerna jämt med Solbalettens fasta ensemble. Rollerna är tolv till antalet, plus bifigurer. Kanske för att elda på det karnevalistiska har de medverkande mellan fem och åtta roller var, kors och tvärs. Det är således inte alltid lätt att veta vem det är som leder spelet framåt. Det här kan kännas förvirrande, men efter ett tag slutade åtminstone jag fundera på det och rycktes med i det festliga tumultet. Som jag inte heller var bekant med texten som sjungs (mest) på italienska, blev min upplevelse av det hela ganska impressionistisk, måste medges. 

Desto mer gav det visuella. Skeppet (Magnús Sigur∂arson står bakom både sceneri, ljus och visualisering) är en intrikat konstruktion med rum i många plan, sammanlänkade med trappor och stegar. Och en gnisslande hissanordning med vilken Poppea/Octavia (Linda Björkqvist) oändligt långsamt hissas upp till sin privata domän och – bland annat – gör en skakande scen med en Octavia som efter att ha blivit åsidosatt och utfärdat ordern att mörda Poppea drabbas av eftertankens kranka blekhet förkroppsligad i en till vanmäktigt vilddjur förvandlad kejsarinna. Också området kring skeppet nyttjas för olika biscener, om uttrycket tillåts. Här utspelar sig verkets enda dansscen, där dansarna, i andra aktens mörknande omständigheter, en efter en drar sig undan i en fint synkroniserad, abstrakt dans som för ett långt ögonblick gör själva luften magisk. 

Kanske tvärt emot vad som skäligen kunde förväntas, är denna Poppeas kröning alltså inte dansteater. Att de uppträdande är dansare är emellertid något som sätter sin prägel på allt som händer under föreställningen, i rörelser och rytm. Då de rör sig är det dans. Med häpnadsväckande lätthet växlar de roller och kroppsspåk, klättrar mödolöst mellan de olika planen. Metamorfoserna är speciellt tvära hos Elina Raiskinmäki som har många roller där hon tar ut sin komikerpotential till förtjusning. Come Calmelet-Pyykkös insats är den kanske mest utstrålande i sina olika roller. Linda Björkqvists scennärvaro och suveräna kroppsspråk är lika häpnadsväckande som alltid. 

Ett kapitel för sig är Marja Haapasalos scendräkter, speciellt de mer och mindre festliga huvudbonaderna. Dräkterna skapar tidskänslan som här är ganska tidlös även om tankarna frör sig någonstans mellan antik och renässans. De skiljer också högt och lågt, vulgärt och sofistikerat. Färgerna är mustiga och sommarlätta i fin avvägning.

”Skeppet” har stor symbolkraft, så också här. Att det är ett sjunkande skepp blir uppenbart under den andra, mörka akten. I den gripande slutscenen räddar sig dansarna en efter en upp till relingen. Suget av undergången är påtagligt – vemodigt och tragiskt. Där skeppet symboliserar Roms undergång kan det också ses som en spegling av nazi-Tyskland eller dagens Ryssland.

Regissören Urmas Poolimets, som under sensommarens föreställningar också hoppat in för föräldralediga Patrick Di Quirico, har all anledning att vara stolt över både sin besättning och sitt underbart galna grepp om det hela.

På bilden: Linda Björkqvist, foto Jussi Virkkumaa 

KOREOGRAFI OCH VISUALISERING Urmas Poolamets MUSIK Claudio Monteverdi och Ismo Laakso MUSIKARRANGEMANG Ismo Laakso I ROLLERNA Linda Björkqvist, Jouni Bäckström, Côme Calmelet-Pyykkö, Patrick Di Quirico, Ismo Laakso, Elina Raiskinmäki och Anneliina Rif  LJUSDESIGN Magnús Sigurðarson KOSTYMDEISGN Marjo Haapasalo |FOTOGRAFIER OCH GRAFISK DESIGN Jussi Virkkumaa PRODUKTIONAurinkobaletti

Längd: ca 2 h 30 min (inklusive paus)
Rekommenderad ålder: +15 år

Nu är den här, världens första (?) dansföreställning med och för växter! Ikebana – Plant Series VIII, som uppförts på Åbo stadsteater och som spelas på Zodiak i Helsingfors nu i maj, är tillägnad de gröna. De både fyller scenen och är välkomna att bevista föreställningen i sällskap av en betalande besökare, gratis. Nåja, vem skulle väl komma på tanken att ta betalt av en yuccapalm? Eller för den delen bjuda in den. Men det är precis vad Fern Orchestra, under ledning av Vespa Laine, gör.

Här får vi ta några steg tillbaka i tiden för att få tag i galoppen: Laine, ursprungligen ljusdesigner, befann sig i ytterskärgården som enda konstnären i byn och funderade på vad hon skulle ta sig för därute, fjärran från de stora scenerna. Som det så lätt går i dylika belägenheter vandrade hennes tankar till de yttersta tingen och pausade i alltings förutsättning: fotosyntesen. Det ena ledde till det andra och snart hade hon tillsammans med ljudteknikern Markus Heino utvecklat en apparatur som gjorde det möjligt att lyssna på dem som utför syntesen och småningom också presentera dem som kommunikativa väsen. Att dansen blivit det utvalda uttrycket är ingen slump: liksom kommunikationen med växterna är dansen ordlös kommunikation. Ingen koreograf nämns; det är på växternas villkor och tillsammans med dem som koreografin vuxit fram, alltså är alla koreografer här.

Det hela presenteras med en jätteglimt i Fern Orchestras ögon. Samtidigt är det allvarligaste allvar – det handlar ju om att lyfta fram växterna och ge dem röst; en stark gest för att uppmärksamma natursvinnet som accelererar i stort och smått världen över i miljöförstörelsens kölvatten. Det är också en påminnelse om vår envisa tendens att betrakta oss västvärldingar som skapelsens krona med rätt att styra och ställa enligt eget gottfinnande. Allvaret hand i hand med humorn är ett verkningsfullt verktyg. Fast publiken sannolikt till 99 procent består av redan frälsta gör medvetandeboosten säkert sitt, och jag är nog inte den enda som efteråt ser aningen annorlunda på de små och stora gröna. Och kanske mer än så.

Föreställningen i sig är mäktig, samtidigt som glimten är allestädes närvarande och gör en full i skratt mitt i allt det mäktiga. En silverglittrande ridå öppnar sig för en scen, till synes tom sånär som på en strålkastare som sänder gröna ljusstrålar ut i det becksvarta rummet. Den elektroniska ljudvärlden är väntande, med inslag av något som kunde vara grodors kväkande. Grönväxter glimmar fram i strålarna. En dansare (Ilona Salonen) uppenbarar sig på scenen som en svart silhuett och glider in i en dans; tyst, plastisk, växande till vild som hemlighetsfulla skogsväsen.

Scenerna som följer är sinsemellan mycket olika. I en scen blir vi indragna i växternas egen fest, i en annan övertar dansare nummer två (Kalle Suominen) soloparten och leder våra tankar till det japanska klosterväsendet. Scenerna där växterna leder koreografin är mäktigt festliga, imponerar för den övergripande överraskningsfaktorn och kanske än mer för den häpnadsväckande kreativa fantasin som ligger bakom. Ovanligt intressant.

Intressant är också att ljus och ljud, traditionellt komponenter som mer eller mindre lyckat stöder koreografin, här blivit medaktörer. Kanske är det väl sökt, men i min upplevelse blir denna detalj en ytterligare vädjan för en antihierarkisk approach till konsten – och till livet, som ju verkligen inte är förbehållet oss människor.

Publicerad i Ny Tid 11.5.2022

Foto:  Samuel Salminen

Åbo stadsteater: Ikebana – Plant Series VIII

Koncept: Vespa Laine. På scenen: Växter, Ilona Salonen och Kalle Suominen. Ljuddesign och komposition: Markus Heino. Ljusdesign: Vespa Laine. Dräkter: Maileena Vaajoensuu. Produktion: Fern Orchestra, Regionala danscentret i Västar Finand, Åbo stadsteater. Arbetsgruppen: Markus Heino, Vespa Laine, Samuel Salminen, Ilona Salonen, Kalle Suominen, Maileena Vaajoensuu, Saara Isola och en samling krukväxter. Samarbete: Fern Orchestra, Läntinen tanssin aluekeskus och Åbo stadsteater. 

Ikebana hade premiär 31.3 på Åbo stadsteater och uppförs på Zodiak i Helsingfors i maj.

Redan platsen försätter mig i en ovan stämning av lite kuslig intimitet. Platsen är nattklubben Utopia, där den tillfälligt hemlösa Barkerteatern mellanlandat med koreografdebutanten Jevgeny Kostyukovs pjäs Katso, katso minua (Se, se på mig) som premiärade den tredje maj. Allt är svart, taket ligger lågt och ett musikaliskt muller fyller rummet som snart skall bli skådeplats för en inte helt ovanlig tragedi – den där föräldrar inte klarar av sitt föräldraskap. 

Det börjar med en stillbild där Sonen (Jevgeny Kostyukov) står lutad mot dörrposten till ett rum där Mamman (Marjan Raar) och Dottern (Suvi Nieminen) sitter på en soffa bakom ett stort bord. Medan Sonen lämnar dörrposten och kommer ut i Vardagsrummet med en monolog på ryska sitter de kvar, frånvarande, rör sig nästan omärkligt i slowmotion. Monologen går helt på ryska, men trots att det är få som förstår vad han säger fångar han in publiken och det är inte svårt att på ett ungefär föreställa sig vad han talar om. Då han talat färdigt kryper han ihop i en länstol, utan att komma tillrätta där – kroppen är spänd, rastlös, gesterna som söker ro är nästan tvångsmässiga. Han förefaller leva någonstans i autismspektret. 

Dottern har runnit ned från soffan och kommit ålande tvärs över vardagsrumsgolvet med ansiktet dolt bakom en nalle som hon skjuter framför sig. Mamman kommer in, det är uppenbart att hon inte är du med sina barn, vilkas närvaro inte är vad hon vill att den skall vara: Dottern som hon vill vara nära och ha nära gör sig onåbar och trotsig; Sonen som vill komma henne nära skrämmer och väcker hennes avsky. Barnens lek blir allt vildare och går över styr, Mammans hjälplöshet, frustration och skräck går över styr. Dottern går undan, trycker sig in i ett hörn med nallen för att sedan lämna nallen kvar och själv försvinna. Mamman och Sonen är kvar i regnet av pappersflyg, ett mångfaldigande av det flyg Sonen markerar sin monolog med, det som Mamman senare plockar upp och med avsky långsamt river itu. 

Formen är dans och (mycket) fysisk teater som hos Nieminen emellanåt blir rena akrobatin, ett ljudlöst utmanande av tyngdlagarna. Kostyukov gestaltar det traumatiserade barnets vånda både med kropp och åtbörder vilka i sin stumhet skriker ut Se, se på mig! Raars gestaltning av Mamman är hårresande effektiv: någonstans har hon hittat gester som med hjärtskärande skärpa gestaltar Mammans desperata försök att närma sig Dottern. Hennes roll är den minst utagerande, men i hennes tyglade kroppsspråk finns känslor så starka att det vibrerar ont i hela rummet. 

Intressant är hur pjäsen tar tillvara det faktum att alla medverkande har olika modersmål. Som sådant bygger det verbala språket inte murar men stängsel mellan människor. Det ordlösa språket är universellt, samtidigt ändå starkt bundet av sociokulturell kontext. Det finns knappast den gest, den rörelseserie, som uppfattas lika i världens alla hörn. Det ordlösa språket är något som inte riktigt låter sig pressas in i civilisationens korsetter. Det som inte låter sig pressas in där är svårt att kontrollera, och tryggast är att inte ge det riktigt samma kredibilitet som det inpressade, ordnade, kontrollerbara. Den lägre statusen medför att vi har betydligt mindre erfarenhet av och vana vid det icke-verbala, det icke-narrativa, och kan därför ha svårt att ta det till oss. Som tur görs det mer och mer dans. Allt oftare inkluderar dansföreställningen också verbalt språk, men som regel mera nonsensaktigt, som för att understryka bristande kontakt, felriktad kommunikation och knaggligt samförstånd. 

Här talar dansaren Mamma och dansaren Sonen sitt respektive modersmål (och jag kan bara gissa mig till vad de säger). Gonattsagan, som utgör en idyllisk paradox till det som utspelar sig i rummet, spelas upp på svenska, dansaren Dotterns språk. Avsaknaden av gemensamt verbalt språk speglar avsaknaden av gemenskap och kontakt pjäsens familjemedlemmar emellan; så som jag ser det kärnan i pjäsen. Avsaknaden uttrycks i dansarnas ögon där blicken stelnat på varsitt sätt – i Dotterns ögon hat och leda, i Sonens sorg och smärta, i Mammans ångest och vrede. 

Katso, katso minua väcker känslor. Vetskapen om att den är baserad på en berättelse ur det verkliga livet får pjäsen att kännas speciellt upprivande, och här bjuds inte på någon happy ending. Den debuterande koreografen är medveten om det framlockade känslosvallet, och valet har varit medvetet: konsten skall väcka känslor, annars är det inte någon större idé med den. Han tar gärna emot kommentarer, talar gärna med dem som känt igen sig i pjäsen. Också om det inte är helt nytt är det inte så vanligt. I all sin tragik är pjäsen en strålande, lovande debut.

Texten skriven för denna blogg 

Katso, katso minua

Uppförd på Club Utopia, Åbo i maj 2022

Arbetsgruppen:
Koncept Evgeny Kostyukov
Koreografi och dans Marjan Raar, Suvi Nieminen, Evgeny Kostyukov
Ljusdesign och teknik Antton Kainulainen
Ljuddesign Olli Lautiola
Produktion Barkerteatern