Kategori: Coming Soon

Dansgruppen NOM Kollektiv har, under sina femton år, med skärpa och humor behandlat teman som väger tungt i vårt samhälle, sådant vi lever i ofrånkomlig växelverkan med – normer, lagar, sociala strukturer, uttalade och outtalade krav. Är samhällsbygget till alla delar möjligt att anpassa sig till utan att ge avkall på det vi egentligen är? Hur klarar sig de sårbara, de känsliga, de utsatta i våra samhällsstrukturer? 

Aktuell med premiär på Barker lördag kväll är pjäsen Vulnerability, där koreografen Jaakko Nieminen tillsammans med tre dansare reflekterat över begreppet sårbarhet. Att vara konstnär – samhällets känselspröt –med den egna kroppen som material gör en speciellt sårbar, frivilligt utsatt som en är för publikens blickar och reaktioner. Det kräver mod. Mod och sårbarhet går hand i hand. Sårbarheten är både en styrka och en svaghet. Var står sårbarhet i förhållande till utsatthet, ett begrepp som ofta förekommer i samma sammanhang? Har sårbarheten blivit ett socialt kapital?

I vår sårbarhet söker vi skydda oss. Kanske växer vi ”fel” då vi misstar oss på vad som egentligen ger oss skydd och trygghet. Att ta sig ur en toxisk, ”skyddande” relation är inte alltid helt oproblematiskt. Relationen kan ha blivit till en oformlig sko som trycker ner, en makt som format oss till den grad att vi inte vet hur leva utan den. 

Trots sitt allvarliga tema dansas Vulnerability med stora glimtar i ögonen. Pjäsen ackompanjeras av dansarnas egna röster i ordlös kommunikation – de skrattar och gråter, ofta melodiskt; de förundrar sig och samförstår, genom ljud, mimik och kroppsspråk.

Puff i ÅU 10.2.2023 

Arbetsgrupp: Koreograf: Jaakko Nieminen * På scenen: Maija Viipuri, Pinja Poropudas, Anna Virkkunen * Ljuddesign: Lauri Kallio * Ljusdesign: Mika Haaranen * Produktion NOM KOLLEKTIV och Barker

Premiär på Barker 11.2.2023 kl 19 

Föreställningar ges också måndag 13.2, tisdag 14.2 och fredag 17.2 kl 19; lördag 18.2.kl 14. 

Tre dansare på nattsvart scen. Livemusiken för tankarna till Dixieland, i bjärt kontrast till de komplexa sinnesstämningar dansarna utstrålar. Var och en i sin egen bubbla, sin egen frustration som får utlopp inte bara i smärtfyllda rörelser utan länge återhållna skrik. Inget orgiastiskt frossande i tuska eller ihållande bröl utan bara så vi vet vad det handlar om. Under den följande scenen tecknas i fonden en linje lik en hjärtkurva i vitt. Den visar sig vara en stadssilhuett. Dansarna har nu hittat till varandra. De inleder en skulptural förflyttning diagonalt över scenen och bildar så en levande kedja där de ålar, kryper, kliver över varandra utan att för ett ögonblick låta luckor uppstå i kedjan. De tre dansarnas fysiska samstämmighet bidrar till känslan av organisk smidighet; de liknar inte varandra men, mycket förenklat uttryckt, de har samstämmiga kroppsproportioner. Iklädda byxor och t-skjortor med ett gemensamt ledmotiv – ett färggrant tyg i ens byxor, en annans t-skjorta och en del av skjortan hos en tredje – utgör de tre en fin variationsrik enhet och helhet. 

Kommer inte ihåg att jag skulle ha sett något riktigt liknande tidigare. Kedjan korresponderar med stadssilhuetten på fondväggen. Det är ingen slump. Dansaren Patrick di Quirico, som nu debuterar som koreograf, har ett nära förhållande till arkitektur: han tvekade seriöst mellan dans och arkitektur då det var aktuellt att välja studieinriktning. Att det blev dans var ett rent förnuftsresonemang: om han skulle komma att ändra sig skulle det vara möjligt att gå från dans till arkitektur, medan det omvända sannolikt skulle vara uteslutet. 

Mer än dessa två scener bjuder pressinfot inte på, men de är tillräckligt för att ge en bild av detta di Quiricos förstlingsverk. Tankarna bakom går på djupet: Under vår livstid upplever vi stunder och gör val som bygger vår historia, en bit i taget, och gör oss till de vi är. Vi har alla vår egen stig, som korsar deras som vi kommer i kontakt med. Vad är det som får oss att uppleva att vi inte bara korsat någon annans stig utan också träffat hen? De här stigarna och korsningarna blir individuella strukturer. På samma sätt är hela samhället uppbyggt. 

di Quirico sticker inte under stol med att han är spänd inför live-premiären – det är ju hans första koreografiarbete som nu skall få sitt egentliga mottagande. Han hoppas mottagandet ger honom det självförtroende som behövs för att gå vidare som koreograf. Liksom så många andra verk vilkas premiärer hamnade in under coronan har EMHO tagit sats flera gånger. En kortare streamingversion har också funnits till påseende via balettens hemsida. Live-premiären är förstås någonting annat.

Puffen publicerad bara här. 

EMHO

Koreografi: Patrick di Quirico

På scenen: Linda Björkqvist, Côme Calmelet-Pyykkö och Elna Raiskinmäki

Musiken komponerad och utförd live av Jaakko Salonen 

Ljusdesign: Zai Sainio och Magnús Sigur∂arson

Projiceringar: Sonja Cederlund

Foto: Jussi Virkkumaa; på bilden Linda Björkqvist

 

Föreställningar: 

Fredag 18.2.2022 kl 19 

Lördag 19.2.2022 kl 17