Författare: blonathan

Kategorier
Dockteater

Inledningsvis vill jag berätta varför jag försökt mig på detta: min sorg över den svenskspråkiga lokalpressens lama intresse för den konst som skapas och visas i Åbo. För snart 25 år startade jag en tidning som skulle ”ta vid där dagspressens bevakning upphör”. Den kom efter några nummer att hamna i skuggan av andra projekt, men tanken på förlängningen har inte dött. Inte heller, som jag ser det, behovet av den.

Eftersom en så försvinnande liten del av konsten tycks rymmas med på kultursidorna behöver vi andra kanaler. Och kanske behöver vi också (godkänna) nya typer av text för konsten. Texter som inte är antingen långa, djuplodande analyser, korta informerande puffar eller ren marknadsföring. Kanske det går att hitta en modell någonstans där vid sidan om, eller mitt emellan? Kanske modell presentation, där konstnärerna får komma till tals och där texten inte behöver vara helt neutral utan får spegla skribentens åsikter utan att dock bli skribentens självhävdelseinstrument. Där texten ifrågasätter utan att gå till angrepp.

Hur finansieras texter om konst? Minns hur jag under ett besök i Ungern, för snart trettio å sedan fick se artiklar som skrivits av konstkritiker betalda av konstnärerna själva och publicerade i en konsttidning jag vill minnas att något konstnärsförbund gav ut. Detta koncept har mötts av rynkade ögonbryn – det där är ju fusk…

Som jag ser det är det ingenting att rynka ögonbrynen åt, förutsatt läsaren vet vilket slag av text det handlar om. Det viktiga är ju att konsten når ut, inte bara till mottagarna inom kretsarna som så att säga lever mitt i utbudet. Vi kan inte förneka pengars betydelse för så gott som all verksamhet, och skall heller inte förakta en konstnär som betalar – om hen har råd att betala, förstås – för att få sitt verk och sitt budskap förmedlat av någon som försörjer sig i några dagar på att hjälpa ut konstnären i offentligheten. Ty, om vi förlitar oss på de inre kretsarnas prioriteringar får vi hålla till godo med att de konstnärer som gynnas av kretsarna kommer att liksom åka snålskjuts ut i världen på sin egen popularitet. Bra så, men de allra flesta konstnärerna ryms inte med i detta tunna flöde, reglerat av gate-keepers, utan förblir i de inre kretsarnas periferi, med bara slumpmässiga möjligheter att nå ut i världen. Och det tycker jag inte är bra.

Allt fler verk – inkluderande utställningar och sceniska uppsättningar – åtföljs av presentationer i textform, enkelriktad kommunikation till mottagaren. Det är mycket välkommet, men inte tillräckligt. Vad mer behöver och vill vi ha?

Uppdaterad på Örfilens dag 2022

Kategorier
Dans

Suveräna danskonstnärer bjuder på varmhjärtad scenseans

Mitt i mörkaste november ställer jubilerande Solbaletten i Åbo till med gästabud. Det är inte vilket gästabud som helst – bland middagsgästerna finns ett medium som skall bjuda på seans. Kvällens fråga är vad meningen med livet är. Och hur skall vi leva det?

Middagsgäster är koreografen Jyrki Karttunens första verk för Solbaletten, och den sista i raden av föreställningar med vilka den Åbobaserade baletten firat sitt fyrtioårsjubileum. Den inledande jubileumsgalan med koreografier av veteranerna Jorma Uotinen, Marjo Kuuselaoch Ervi Sirén strömmades i våras och återkom IRL i september.

Sedan följde Sasha Pepeljajevs helprilliga, samtidigt tragiska Minne kutsua Liza , och nu i november har vi alltså kommit till slutcrescendot i firandet.

Högt och lågt

Middagsgäster har vuxit fram under coronaensamheten då Karttunen som så många andra umgicks mer än vanligt med sina minnen.

Teaterscenens gåtfulla mystik i barndomsstaden Joensuu gjorde outplånligt intryck. Han älskade också tv-underhållning. Middagsgäster kan, med sin kärleksfulla blandning av ”högt och lågt”, ses som en den seriösa kulturens hyllning till populärkulturen såsom den manifesterar sig i exempelvis Soap , den oförglömliga tv-serien från slutet av sjuttiotalet. Med på ett hörn finns också nyårsaftonsklassikern Dinner for one . Att pjäsen valts in i Konsttestarnas repertoar och skall ses av klassvis med fjortonåringar, har säkerligen präglat den slutliga utformningen.

Scenen, där ett långt bord står dukat till fest, omges av tunga röda draperier. En frackklädd butler (Côme Calmelet-Pyykkö ) väntar i givakt. Han börjar dansa, nervöst, tar av sig sin ena sko och slänger den över axeln, en stund senare följer den andra. Han vänder sig till publiken på nonsensspråk, sedan samma på engelska och vi får veta vad som är på gång.

Den vänliga pianomusiken går över i spökmusik. Kusliga ljud hörs i kulisserna. Värdparet Patrick Di QuiricoochElina Raiskinmäki , hon i glittrande aftonklänning, han i frack, träder in. Mediet (Linda Björkqvist ) gör entré i raffinerad aftontoalett. Sällskapet tar plats vid bordet.

Vilt vid bordet

Konstiga saker börjar hända. Mediet förflyttar glas, förstås, men det är dock en pipa snus jämfört med vad som händer när den högre verklighetens krafter på riktigt sätter in. Det går varierande vilt till medan sällskapet finsitter och disciplinerat skramlar med besticken, grälar, himlar med ögonen och grimaserar i bästa halloweenanda.

Dukningen åker i golvet med buller och bång då dansen plötsligen sveper över bordet, stormvindar sveper in över den förskräckta kvartetten. Allt insvept i en ljudvärld där åskan går och spökmusiken alternerar med stiliga klassiska tongångar. I tumultet dimper också Svaret ner.

Teamet är suveränt. Var och en gör sin egen koreografi, också i samscenerna. Det blir lite rörigt, och liksom replikerna på nonsensspråk lite långdraget, inte riktigt motiverat. Den varmhjärtade parodin är så onekligen lite svajig, men i all sin postmoderna ambivalens en underbar senhöstupplevelse.

Illallisvieraita (Middagsgästerna) Koreografi: Jyrki Karttunen. Scenografi och kostymplanering: Karoliina Koiso-Kanttila. Ljus: Magnús Sigurðarson. Ljud: Jaakko Salonen. På scenen: Linda Björkqvist, ­Côme Calmelet-Pyykkö, Patrick Di Quirico och Elina Raiskinmäki. Solbalettens föreställning på Manilla i Åbo 20.11. Foto Jussi Virkkumaa

Kategorier
Dockteater

Fem dagar i dockteaterns magiska värld 

Början av november i Åbo betyder TIPfest, Turku International Puppet Festival. Årets upplaga, den tolfte i ordningen, ordnades 3–7 november på kulturcentret Manilla. Festivalen samlar branschfolk från när och fjärran och bjuder inte bara på föreställningar för publik, den satsar också på klubbkvällar med samtal med dockkonstnärerna och matnyttiga workshopar för teaterfolket. Arrangören Aura of Puppets är ett nätverk som länkar professionella inom branschen och jobbar på att utveckla den. 

Att hålla en festival vid liv år efter år kräver inte bara nätverk utan kunniga entusiaster. Sådana finns det gott om i Åbo, till stor del tack vare Konstakademins breda utbildningsutbud som omfattar dockteater, cirkus, dans och danspedagogik. Många blir kvar i studiestaden och bidrar till att utveckla nätverket och hålla det vitalt.

Dockteatern har under de senaste fyra årtionden upplevt ett stadigt uppsving både här och på andra håll. Vad det beror på har väl inget entydigt svar, men ett fenomen som kan lyftas fram är det postmoderna tänkets norm- och gränsupplösning. Dockteatern, som i den moderna världen började uppfattas som något att roa barn med, vände nu blickarna dels mot ursprunget och dels mot de möjligheter som öppnades då normerna luckrades upp. Med detta inte sagt att traditionen med experimenterande dockteater någonsin skulle ha varit död.

Vad är då dockteater idag? Ja, det kan vara nästan vad som helst som uppförs på en scen och som i performansögonblicket får liv genom dockförarens medverkan. Också scenen kan vara nästan vad som helst, den behöver inte vara ett skynke bakom vilket dockorna tittar upp och gör roliga saker. Dockorna kan vara medaktörer i människoteater, de kan också vara klossar som föraren animerar med berättelser, ljud eller stickord. De kan vara så små att de fästs i ändan av ett finger och så stora att de i sin fulla längd och bredd inte ryms in genom en vanlig dörr. Dagens dockteater skyggar inte heller för det allvarliga och smärtsamma, även om det komiska och burleska lever kvar. Sky is the limit – det finns faktiskt ingen avgränsning för vare sig form eller innehåll.

Festivalen har haft olika teman, som till exempel konstruktion av dockorna, ljussättning och lätthet. Årets TIPfest fokuserade på ljud, musik och rytm och hade bjudit in den slovenske musikern och doktorn i dockteater Matija Solce att hålla en workshop. För publiken figurerade Solce tillsammans med skådespelaren Filip Sebsajevic i det som för mig blev festivalens höjdpunkt, Being Don Quichotte, en föreställning som redan innan den egentligen börjat hade trollbundit publiken. I slapsticksanda, men sällsynt intelligent, finurligt och (tras)elegant fick Don Q och hans vapendragare slutligen rida iväg på sina Stora Äventyr. Det var interaktiv teater, dockteater, fysisk teater, föremålsteater – nonsensföremål som fick liv, svängig dragspelsmusik – och en enda marionett, Don själv. Och de två aktörernas dramatiskt bökiga men samtidigt varmt vänskapliga ansträngningar för att komma fram till Berättelsen – som inte behöver berättas, den kan vi ju. 

Festivalens program säger något om nutidsdockteaterns bredd. Där publiken med hull och hår drogs in i Sebsajevics och Solces högt uppskruvade spektakel, satt den knäpptyst och följde med repliker och rörelser i Anna Nekrassovas pjäs Ennen Peukalo-Liisaa (Före Tumme-Lisa) om barnlöshetens gissel, baserad på H.C. Andersens saga, eller rättare sagt på sagans upptakt och kvinnan som önskar sig ett barn. Hoppet förvandlas gång på gång till förtvivlan. De olika stämningarna var fint och symboliskt gestaltade med krukskärvor, förtorkade kvistar, danssekvenser och sång. En annan Andersénsaga inspirerade i sin tur Elina Sarno till hennes slutarbete vid konstakademin, Flickan med svavelstickorna. Föreställningen, ursprungligen uppförd 2007, har vid det här laget gått vidare till dockteatern Karlsson Haus i Sankt Petersburg, som av förekommen anledning skickat en inspelad version till festivalen. Formatet förmådde lyckligtvis inte förta magin i denna black-boxuppsättning, där den lilla dockan upptäcker en hård värld ur tändsticksperspektiv. Greppet är poetiskt, och ackompanjeras av en sällsamt finstämd ljudvärld. 

Litterär inspiration ligger också bakom Mila Nirhamos Pilvien paino (Molnens tyngd), där Irène Némirovskij (Perrine Ferrafiat) och Elvi Sinervo (Nirhamo), två författare som hamnade i andra världskrigets skugga, berättar om sitt liv ackompanjerat av krigets fasor. Scenografin var fin med sina gräddvita, skrovliga skynken och de olika dockteatermedel med vilka man gestaltade den krigshärjade världen. 

Dora Maars fotografier och det som omgav dem men aldrig sågs på hennes bilder, inspirerade Niina Lindroos till tablån The Unmentionable som i strömmen av föreställningar framstod som lite blek. 

Operans värld inspirerade teaterkonstnären Erika Malkki till föreställningen Poor Butterfly – det var naturligtvis Giacomo Puccinis Madama Butterfly som var förlagan. Föreställningen var på samma gång clownaktigt sprallig och sorgset seriös i sin skildring av huvudpersonens väntan och slutliga katharsiska befrielse. 

Maestro med förhinder

Programmet omfattade förstås också en handfull barn- eller barnvänliga föreställningar. Min favorit bland dem var den enkla lilla Viisas Matti ja muita juttuja (Den vise Matti och andra historier), där den genomsympatiska dockteaterkonstnären Timo Väntsi, ackompanjerad av musikern Kari Mäkiranta bjöd på anekdotiska historier berättade med små roliga dockor mot en fondskärm av trasmatta. En förhandsfavorit var guarattellemaestron Bruno Leone från Neapel som tillsammans med musikern Ibrahim Drabo från Burkina Faso skapat en dialog mellan Pulcinellatradition och Drabos folkmusik. Tyvärr stack coronan käppar i hjulen här och Drabo kunde inte komma till Åbo, så Leone fick ensam göra en show som onekligen blev lite lång för dem i publiken som inte förstod napoletanska, trots att en tolk var på plats. Det var verkligt synd, den gamle maestron hade säkerligen haft mycket mer att ge. 

I samband med festivalen publicerades två böcker. Dockteaterkonstnären Rosa Halmes bok Block Theatre är en handbok i klossteater, ett tio år gammalt koncept som prövats i både dramatiskt och terapeutiskt syfte, och bygger på hur enkla föremål kan stimulera fantasin. Dockteaterkonstnären Ishmael Falkes bok Niin se vain on. Maailmankaikkeus nukketeatterina (Så är det nu bara. Världsalltet som dockteater) leker med tanken om hur olika fenomen skulle te sig om de betraktades som dockteater. Precis, en coronabiverkning som puffar lite på invanda perspektiv.

Efter fem tämligen intensiva dagar av dockteater i dess många olika skepnader kan jag bara konstatera att den med sin allkonstnärliga potential verkligen har framtiden för sig. 

Kategorier
Teater

Kvinna gäckar män i GrusGrusteaterns pjäs på Åbo Stadsteater

Vad som helst kan hända i ett förhållande, om det bara är tillräckligt dysfunktionellt. I GrusGrus-teaterns aktuella pjäs Kvinna försvinner sprängs både en och annan rimlighets gränser i en hisnande scenupplevelse där spänningen åker berg- och dalbana, de komiska inslagen når oanade höjder och de surrealistiskt absurda saltomortalerna i det kronologiska sannolikt får Aristoteles att vända sig – eller kanske gapskrattande applådera – i sin grav.

Sophie Lannefranques manuskript, som under ett årtionde vuxit fram i samarbete med gruppen, har mognat till en veritabelt psykedelisk thriller som knakar i fogarna men ändå håller, och det med den äran. 

Den dramatiska plattformen är relationen mellan en kvinna och en man. Upptakten, där Hon lockas in i scenens vardagsrum av en telefon som ringer, får fart då knackningarna i kylskåpet visar sig komma från en främmande man som klämt in sig i skåpet. Han lyder inte uppmaningen att ge sig iväg, och trots skrymmande sprickor i kontaktytorna påbörjar de ett liv tillsammans. Hon kommer och går, Han går hemma och vankar. Relationen får i ett bonzaiträd en symbol kring vilken relationens dysfunktionalitet gång på gång bekräftas – paret kommer inte till samförstånd kring hur trädet skall skötas, inte ens riktigt vad det är för något, och trädet vissnar och dör, nästan.

Eftersom Hon har för vana att försvinna har Han väntat en dryg vecka med att kontakta polisen. Det gör den tillkallade kommissarien misstänksam, och han inleder en kuslig katt-och-råttalek som får parets relation att te sig något konstig och något som alls icke passar alls in i myndighetens formulär. Den stackars mannen, som varit underdog med kvinnan finner sig nu snarare anklagad än hjälpt och börjar förlora kontakten med verkligheten. Men är det någon här som riktigt har kontakt med den? Problemet är att alla tre lever i var sin verklighet, och verkligheterna saknar de möjliggörande beröringspunkterna. Han är den sårbara, känslomässigt beroende av kvinnan som inte har några som helst tankar på att ge avkall på sina egna intressen, och juridiskt beroende av den skoningslösa kommissarien som tar skydd i sin tjänsteställning. 

Så stommen. Vore roligt att se manuskriptet – det spektaklet vi bevittnar är uppbyggt på. Vad har regissören Ville Kurki läst in mellan raderna, vad finns utskrivet? Pjäsen är till ytterlighet absurdiserad från första scen till sista; scenografi och ljuddesign gestaltar naturkrafter, oändlighet och vårt kulturella arv i form av åskväder som avbryter scener, himlarymd som pulserar över alltsammans, David Lynch-inspirerade tongångar och italiensk smörschlager. Sofia Molin som kvinnan och Thomas Dellinger som mannen ger järnet, den grovhugget stiliserade kommissarien Pauli Poranen håller. Och kylskåpet har ett liv för sig. 

Men vad blev det av kvinnan? I slutscenen där de två männen på var sitt sätt står övergivna får de tecken på att hon lever. Oklart dock på vilken sida av verkligheten. 

(Publicerad på Kritikbyråns hemsida)

Kategorier
Teater

Onkel Vanja: Vacker, dramatisk Tjechov på ÅST

Åbo svenska teater öppnar sin första postcoronala säsong med en klassiker. Att det blev Tjechov och Onkel Vanja är fint – pjäsen tampas med fenomen som är minst lika aktuella och brännande nu som då den skrevs i Ryssland för 124 år sedan, ja kanske till och med mer: Omvälvande förändringar i samhället. Miljöförstöring och hotande utarmning på olika fronter. Individens existens i en verklighet med oändliga, samtidigt begränsade möjligheter, där meningen med livet inte är självklar. Kärleken – denna obändiga kraft som ställer alla rationella resonemang på skam, som så lätt hamnar på villovägar? Vanja har ledmotivet: ”Här är nu mitt liv och min kärlek – vad skall jag göra med dem?”

Anton Tjechov visste vad han talade om. Som läkare kom han i kontakt med människor i alla olika skikt inom det ryska samhället som, liksom hela den industrialiserade världen under hans livstid, var statt i enorm förändring. Som den gudabenådade iakttagare han var hade han ett enastående material att jobba med. Att han sedan också var så hemmastadd med skrivandet att han förnyade både novellen och teatern med det materialet får vi glädjas åt än idag. Och han ställer oss fortfarande inför frågor som vi måste söka svaren på i oss själva. 

Regissören Tuomo Rämö har en rad uppsättningar av ryska klassiker i bagaget. Han placerade pjäsen i dess egen tid för så, säger han, görs bäst rättvisa åt den karakteristiska humorn och det berörande hos Tjechov. Inslag av nutid finns men begränsar sig till replikeringen och en del tokroliga scener. 

Mika Haaranens scen är en fantastiskt vacker, ombonad interiör i ett smått förfallet lantgods där elektriciteten gör försiktig entré. Det är höstlöv och vackra klänningar, det är kandelabrar och samovarer som hotas av elektriciteten. Det är bokhyllor, mamans upplysta skrifter, frustrerad handlingsförlamning och mellankoli. Och en besvärlig ekonomisk realitet: 

Onkel Vanja (Markus Riuttu) och Sonja (Daniela Franzén), dottern till hans döda syster Vera, har skött familjegodset och underhållit änklingen, professor Serebrjakov (Jukka Aaltonen), som flytt landsortstristessen till staden och gift sig med den unga vackra pianisten Elena (Amanda Nyman). De har också betalat av den skuld Vanjas far satte sig i för att betala godset. Professorn ser sig dock, trots att han lämnat stället och gift om sig, helt delaktig i godsets värde.

Då vi blir delaktiga i berättelsen har professorn med fru vistats en månad på godset. Deras urbana livsstil har vänt upp och ned på den arbetsdikterade, trygga vardagsrutinen och ingen kan koncentrera sig på sitt. Professorn tyranniserar tillvaron med sin dåliga hälsa och låter gång på gång kalla på doktorn Astrov (Samuel Karlsson), som liksom Vanja förälskar sig i Elena. Sonja i sin tur är förälskad i doktorn, den friska fläkten med intresse för både natur och kultur, vars existens också Vanja uppskattar. Situationen är kaotisk under en yta som krackelerar och småningom exploderar.

Av begripliga skäl är alltså Vanja rosenrasande på sin svåger: professorns texter, som han och Sonja i åratal renskrivit har visat sig vara värdelösa. Professorn själv är totalblind för sin egen futtighet, som han förtränger och projicerar den på ”nollan” Vanja, vars möjligheter han i sin självupptagenhet kvaddat. Nu vill han dessutom omsätta godset i värdepapper, men vart skall då Vanja, Sonja och mormor Maria (Monica Nyman) ta vägen? Godset har blivit deras ekonomiska plattform och deras livsinnehåll, fast allt gärna hade fått vara annorlunda. Arbetet med det jordnära berättigar existensen och ger plats för drömmen om något bättre, om det bättre så är i en hinsides tillvaro. 

Pjäsen är rik på humor och dråpliga vändningar, vilket inte hindrar den från att vara en seriös hyllning till arbetet och det enkla livet. Tjechov är inte nådig när det kommer till uppblåsta akademiker som idisslar skåpmat som inte omsätts i handling. Han snuddar vid Marias intresse för upplysta skrifter men låter henne samtidigt beundra professorn och ställa honom före sin egen son, som hon förebrår för att ha tappat greppet, utan att vilja se kopplingen mellan Vanjas tragedi och Serebrjakov. Den gode professorn förkväver pianisten i sin hustru som börjat känna sig som ”en bifigur i sitt eget liv” – han störs numera av samma musik som troligen bländade honom till kärlek till Elena, som i sin tur bländades till kärlek till honom av det sken av begåvning han omgav sig med. Bakom sin ”opraktiskhet” gömmer han att han ser godset och dess invånare som föga mer än en resurs.

Professorns motpol är Astrov, doktorn som, när han inte åker omkring och sköter sjuka planterar träd för att motverka den accelererande skövlingen av flora och fauna. Hans framåtblickande idéer finner föga genklang hos andra än Sonja, som ju är kär i honom. Sonja har fötterna på jorden och ser till att alla slutligen försonas efter pjäsens dramatiska klimax så det enkla, strävsamma livet får återta sin plats.

Trots diverse kängor behandlar Tjechov sina karaktärer med värme och humor, något som ÅST-ensemblen väl fångar upp. Rollfigurernas irritation och klibbiga desillusion gestaltas med en sordin i fin tjechovsk anda och varvas med tokroliga, uppsluppna scener. Skådespelarna tar jämnstarka platser. Också bifiguren, den överpositiva jasägaren Telegin (Ingemar Raukola) blir en hel roll, visserligen lite i marginalen liksom också Maria. Gruppen tycks växa ihop och in i sina roller under premiärens gång. Det förargliga med bekanta pjäser är ju att karaktärerna, hur en än försöker låta bli, ställs i relation till tidigare upplevda. Här växer sig skådespelarna tillräckligt starka för att fösa sådana jämförelser åt sidan. 

Det starkt visuella och dramatiska i pjäsen understryks av Antti Niitemaas lyhörda ljusföring och av Hannu Hauta-Ahosmusik, som bildar en situationskänslig, suggestiv väv och sitter helt underbart. ÅSTs Morbror Vanja blir så något av ett allkonstverk, njutbart, mångbottnat och tankeväckande. 

Publicerad i Ny Tid, oktober 2021

Premiären 16.9, föreställningar ännu 16., 30. och 31.12.2021

Kategorier
Dans Teater

Finfringe – scenkonstmarginalens fest i Åbo

Årets FinFringe var den tredje i ordningen, och blev trots de osäkra tiderna i medlet av oktober 2021 en succé. Festivalen bjöd på föreställningar och evenemang i scenkonstvärldens marginal – fringe – såsom dans, dockteater, cirkus, story-telling med mera. De femton föreställningarna, av vilka de flesta gavs mer än en gång, var både välbesökta och se-, eller i vissa fall upplevelsevärda. Det bäddar för en god fortsättning.

Fringe är en festival för den fria scenkonsten. Dess syfte är att ”stärka den lokala konsten genom att ge den ett globalt sammanhang, erbjuda upplevelser utanför det traditionella och uppmuntra till modiga och gränsöverskridande, innovativa satsningar”. Det här låter lite klyschaktigt och kanske festivalen snart kommer ut med en uppdaterad programförklaring: då den ordnades första gången, 1947 i Edinburgh, såg ju världen verkligt annorlunda ut. Då var deltagarna scenkonstnärer som inte kvalificerat för den ”riktiga” festivalen i staden. Marginalfestivalen, the Fringe Festival, levde vidare av sin egen styrka. Idag samlar den scenkonstnärer verksamma på olika håll i världen i et nätverk som omfattar drygt 240 städer. Det nordiska nätverket i nätverket omfattar tio städer i de nordiska och de baltiska länderna. I Finland ordnas Fringe också i Lahtis. En titt på de olika Fringe-festivalerna ger vid handen att de är just så olika till sin karaktär som en kan förvänta sig. En googling är givande och värd besväret! 

Vi kan konstatera att den gränsöverskridarfavorisering vi sett under de senaste trettio åren verkligen burit frukt – någon trängsel där i marginalen är det inte fråga om, men utbudet på verk som inte passar in i det traditionella scenkonstflödet har vuxit explosionsartat – om uttrycket tillåts – under de senaste årtiondena. Och snart kanske det blir aktuellt att revidera vår uppfattning om ”det traditionella”. 

Årets FinFringe var den första jag hade tillfälle att delta i. Jag mäktade alls icke med allt – festivaler kräver tid och planering. Men fyra föreställningar lyckades jag pricka: Tiia Kasurinens I’m Not Entirely Here (Cybersad), den schweiziska duon Elsa Couvreur och Mehdi Duman med Anchor, Wild Tales med skotska Rachel Clarke och tyske Jonas Siepman, plus Oliver Nilssons The Baroque, samtliga entimmes föreställningar dans, fysisk teater, story-telling respektive clowneri. 

Förhandsinfon för Tiia Kasurinens I’m Not Entirely Here (Cybersad) utlovade ”realitystjärnor typ the Kardashians, internet och sorg: nu finns inte längre bara jag utan också en superstylad onlineversion av mig själv.” Inte min tekopp tänkte jag, men trotsade min tveksamhet och risken att bli illamående av föreställningen. Det blev jag inte, men nog berörd. Illa berörd, och samtidigt tveksam – vad vore ett rimligt förhållningssättet till fenomenet konstruerat alter ego där ytan är allt? Ytan är aldrig allt, något måste alltid bära upp den. Hur går det, om en, för att låna Kasurinens egna ord, är ”lost in a world that doesn’t exist”. 

Den yta som bärs upp består av smink, hudfärgad kroppsstrumpa med stoppade höfter, en meter blond peruk, tjugo cm klackskor. Rummet bildas av en kvinnlig robotröst som på engelska mässar intighet typ jag bryr mig inte om kärlek, det är pengar jag vill ha. Den stackars kvinnan (ja, tycker konstigt synd om henne) som poserar och dansar sin stela dans med streamingduken som bakgrund går från att vara ett livlöst, mekaniskt objekt för publikens blickar till att visa rovdjurständerna som aggressiv sångare. 

Jag saknar någon form av problematisering av fenomenet, något som skulle ge Kasurinens ansträngningar någon mening. Kanske finns den här och jag har bara blivit alltför bedövad av spektaklet för att upptäcka den. Kanske finns här för mig främmande koder. Lämnar studion med en känsla av kletighet – av sminket som snart skall smälta eller det obehagliga i bristen på liv på scenen. Medkänsla med något som inte vill ha medkänsla, som inte vill något överhuvudtaget? 

Efter den totala cyberalienationen känns det i det närmaste underbart att på teaterns stora scen se levande människor som agerar i parkärlekens dynamiska växelverkan. Den schweiziska duon Elsa Couvreur och Mehdi Duman, hon dansare och koreograf, han skådespelare och dansare, tar avstamp i Den Stora Förälskelsen. Ackompanjerad av Elvis ultraromantiska Only You ter sig kärleken som ”en abstrakt kraft, fri som fågeln”. Den fasen varar som känt sällan speciellt länge, så inte heller här. Det blir vardag, det blir meningsskiljaktigheter, obalans i relationen, gräl och försoning. 

Föreställningen talar och tilltalar, duon jobbar ihop som om de aldrig gjort annat och det är fart på. Men problem uppstår – i något skede börjar jag önska större skärpa i rörelserna, det vardagliga som först kändes så välkommet börjar skava. Är det något jag missar här nu, eller något de missar? Har glöden börjat falna?

Anchor kategoriseras som fysisk teater, dvs ”en direkt, inifrån kommande, yttre fysisk gestaltning” (Wip19.10.21) Jag skulle hellre tala om dans, men det hela är inte riktigt det heller – var nu gränserna kan dras, om de överhuvudtaget kan eller behöver dras. Hur som helst, i något skede börjar det kännas lite långrandigt, och den kanske mest berörande scenen då duon sitter rygg mot rygg och gnolar på olika låtar och plötsligt upptäcker att de gnolar på samma låt, blir lite lös i kanterna. Speciellt besvärligt blir det i slutscenen, då de två luffar tillbaka in på scenen i dinosaurieskrud – för att ge emfas åt den dyrbara känslans evighetsnatur? Det kunde fungera som en självreflektiv, lite humoristisk knorr – vi tror ju så lätt att vår kärlek är unik, och att bli påmind om att så inte är fallet har förvisso en viss komisk potential – men jag är inte helt säker på att scenen fungerade så. 

Trots nämnda små skavanker är Anchor en fin bild av parkärleken med dess glädje och umbäranden. 

Storytelling på skotska – kan det bli festligare? Det är vad Wild Tales bjuder på, under en resa vi inleder per flyg. Våra beledsagare är storytellern Rachel Clarke och hennes ”assistent” Jonas Siepman. Resan går från Glasgow, där vi träffar en miljöaktivist som tagit sin tillflykt upp i ett träd, vidare till ön Eigg där öborna efter århundraden av förtryck emanciperat sig; genom the Highlands där vi får ta del i en familjs märkliga öden och så till Edinburgh, där Fringefestivalen föddes och storytelling har sitt eget centrum. Den härligt frejdliga Clarke tar ut svängarna med det skotska, leker inkännande och varmt med myterna om det stolta folket och dess egenheter. Inte bara som fantastisk storyteller; hon har också förmågan att dramatisera och kan tricken för att få med sig sin publik och delar med sig av sin inlevelse. Assistenten hänger med i svängarna med glimten i ögat. 

Festivalens sista nummer blir The Baroque, Oliver Nilssons narrspel om en självförtjust baron med hjärtesorg. Iklädd vit kråsskjorta och åtsitttande vita leggings lägger han ut sig, fjäskar och fiskar efter publikens beröm och uppmuntran. Den olyckliga kärleken leder honom till en duell, för vilken han bland gästerna på Tiljan plockar en man som visar sig mycket lämpad och gör duellen till ett spektakel i sig. Nilsson är en clown, vilket markeras med de röda kindrundlarna och ett evigt fjärtande – varje gång han vippar på rumpan klämmer en i publiken till med en klassisk tuta. Fest för alla buskisdiggare och obönhörligen skrattframkallande. 

(Publicerad bara här)

Kategorier
Dans

Om vådan av att vara ‘den andra’

I vår övermättade (des)informationsvärld är det viktigare än någonsin att vetenskapen gör sin röst hörd. Nu har den inbjudit konsten till dialog: inom Åbo Akademis projekt Avtryck i det okända – Forcing the Impossible arbetar åtta spetsforskare tillsammans med konstnärer för att förbättra sin kommunikation och förståelsen i världen utanför universitetet för det de gör. De vill också veta vad slags frågor forskningen väcker i mötet med konsten. 

Projektet, som leds av teologen Laura Hellsten, körde igång hösten 2020, efter att de inbjudna konstnärerna valt sina respektive forskarpar. Nu har det första inom projektet tillkomna verket haft premiär: Marjan Raars dansföreställning Echoes, född i samverkan med Leonardo Custodio, forskare inom ÅA:s Minoritetsstudier-profil och Pamela Slotte, professor i religion och rätt. Att minoritetsstudierna och dansen ‘fann varandra’ i projektet var fint – de visade sig komplettera varandra, även om teorin och praktiken kanske inte helt smultit ihop.

Eko har jag alltid uppfattat som någonting vackert, lite mystiskt och spännande. Custodios eko, däremot, är skrämmande: det föds i de såkallade Echo Chambers, dit självcentrerade, själsliga enstöringar söker sig för att av likasinnade få eko på sina dunkla, desinformerade idéer. Hur kan vi bryta ner dessa ekokammares väggar för att i ekots ställe skapa dialog, den fruktbaraste formen av kommunikation? Dialog, inte separation, mellan ‘oss’ och ‘dem’? 

Minoritetsforskare möter representanter för minoriteter – ‘dem’? Marjan Raar är holländare, Evgeny Kostyukov är rysk, Robert Stove engelsk-finsk och Bror Österlund finlandssvensk. De behöver alltså inte föreställa sig vad det innebär att vara i minoritet. Så är inte heller Echoes någon illustration av minoritetskap; snarare förkroppsligade känslor av det utanförskap, det ‘wrong planet -syndrome’ som minoritetskapet kan innebära. Ekon i det inre?

Dansarna kommer in på scenen, går till var sin stol och klär omsorgsfullt om sig. Tystnad. I fonden projiceras Baukje Spaltros starka City Spheres, målningar som verkar lysa upp scenen med sitt dämpade, samtidigt intensiva ljus. Småningom fylls rummet av Bikkie Skeefs ljud. Dansarna, i svart, intar scenen med slående plasticitet i rörelserna som förmedlar känslor av Nu räcker det!, av social smärta och huvudvärk. Koreografin har en skönt balanserad rytm, med scenrörelser som dynamiskt utnyttjar scenrummet. Intressanta sekvenser med hela gruppen varvas med ibland hisnande solon och duon. Emellanåt stiger Österlund, skådespelare, åt sidan och talar till oss i publiken. ”Först försöker en göra gott. Då det inte funkar blir det ondska”. Ett aggressivt slutcrescendo får spänningen att stiga – hur skall detta sluta? Men upplösningen är … ja, elegant och berörande. Berörd och lättad applåderar publiken in dansarna.

Slutscenen kopplar till Custodios hopp, uttryckt i en video som inleder kvällen, om att interaktionen konsten och vetenskapen emellan skall skapa kommunikationsformer baserade på kärlek, till ‘den andra’ – och till oss själva.

Projektet återkommer framåt hösten med de resterande sju verken. 

Bianca Gräsbeck

(Publicerad i Hbl) 

Echoes- All that echoes in our mind is reflected in the moves we make
Koncept: Marjan Raar
Koreografi och text: Arbetsgruppen
På scenen: Robert Stowe, Evgeny Kostyukov, Bror Österlund, Marjan Raar
Musik och ljud: Bikkie Skeef
Målningar: Baukje Spaltro
Video: Marjan Raar
Ljus: Jukka Haataja
Foto: Reino Koivula
Videointro: Leonardo Custodio
Premiär på Barkerteatern 26.5.2021
Echoes är det första av åtta konstverk tillkomna inom Åbo Akademis forskningsprojekt Avtryck i det okända – Forcing the Impossible, i samarbete med Minoritetsstudier vid ÅA, representerad av Pamela Slotte, professor i religion och rätt, och Leonardo Custodio, postdoktoral forskare. 
Kategorier
Bildkonst

Ode till ett hotat hav

Utställningen Osäker horisont handlar om havet. Den samlar ett tjugotal konstnärer i Wäinö Aaltonen-museets stora luftiga salar som fortfarande, dryga halvseklet efter tillkomsten, känns som gjorda för att hysa de mest varierande konstverk, allt från smycken till kolossala installationer, och som möjliggör ambitiösa satsningar. Den aktuella utställningen är en sådan: inte bara behandlas dess brännande aktuella tema ur överraskande vinklar och i överväldigande dimensioner – den är vacker, inte bara för ögonen. Det vackra finns lika mycket i konstnärernas seriösa engagemang i den problematik havet har kommit att utgöra.

Hur blir vetandet verkligt?

Havet ja, urkällan till allt liv. Det har väl inte undgått någon att havet är i kris. Vi är mitt uppe i en epok som föreslagits benämningen antropocen, en geologisk epok då människans verksamhet påverkar jordens klimat och ekosystem.  Som vi alla vet handlar det om en klimatförändring som vi människor har satt gång, men vad denna klimatförändring med sina skrämmande långtgående konsekvenser riktigt innebär är det inte så många som vet.

Och att veta är inte allt. Det räcker ju inte att veta att om vi inte ändrar våra vanor så går det illa. På något sätt måste verkligheten, vetskapen, bli verklig för oss för att vi skall reagera, ändra, handla. Konsten har en märklig förmåga att smyga in verkligheter i oss utan att vi riktigt vet vad som händer. Därför kan den vara vacker också om den inte skulle råka vara det för blotta ögat.

Konstnärerna förenas i det poetiska greppet som ger utställningen dess speciella stämning, men i övrigt är ingen av dem den andra lik, vare sig i uttryck eller perspektiv: några betraktar, andra resonerar kring havet, för några står havet som symbol för ond, utdragen eller bråd död, andra målar upp rena skräckscenarierna. En del av verken kunde ensamma utgöra hela utställningar, en del har en styrka som får andra verk att blekna men också att, kanske orättvist, fungera som vilsamma pauser.

Stega över jordklotet

Utställningen börjar redan utanför museet: ovanom entrédörren hänger en stor blå banderoll på vilken Camille Auer lånar sin röst åt det vedervärdiga monstret skräpvirveln i Stilla havet. Betydligt mer diskret är den strandlinje som Timo Aho och Pekka Niittyvirta i sitt worst case scenario dragit upp: görs ingenting nu kommer vattnet i Aura å att skvalpa in i museet om ett par hundra år.

Ord och inga visor. Väl inne i museet tvekar jag att stiga på en matta jag inte kan undvika på väg in i  salen till höger. Vet inte om… hör den till utställningen? Jodå, det är Nestori Syrjäläs “Blue Marble” (se bilden), som genom att få oss att stega över mattans jordklot signalerar vår likgiltighet inför vår egen destruktiva framfart över klotet.

Den stora salen till höger är mörklagd. Här  loopar belgaren Marjolijn Dijkmans och norska Toril Johannessens 26 minuter långa “Reclaiming Vision”, en förföriskt vacker film om mikroorganismer i norskt fjordvatten vars salthalt sjunker aneftersom inlandsisarna smälter sötvatten ut i världshaven. En sann historia, som inledartexten med glimten i ögonvrån konstaterar, och en riktig ögonöppnare.

Detta med saltet och annat som styr och ställer i havet har länge intresserat – frustrerat –  också Tuula Närhinen, som i salen intill ställer ut samlat strandskräp och bortkokat strandvatten som hon ordnat om på så sätt – vackert –  att det känns helt absurt att det handlar om material vilkas förekomst är ödesdiger för hela det globala kretsloppet.

Hopp om förändring

Längre än så här skall jag inte leda dig genom utställningen; att jag gjorde det så här långt beror på att jag tror du får mest ut av det hela om du börjar i salen till höger. Själv gick jag vänsterut och inledde med ett verk som jag senare upplevde att med sitt mytiska perspektiv liksom sammanfattar utställningens olika röster: Kati Roovers “Salt of My Eyes”, ett mer än vackert poem till valen, med vilken vi delar vårt ursprung men som en gång i tiden valde vattnet som sitt element. Filmen andas en samhörighet som blir smärtsam då vi hjälplösa bevittnar hur denna vår avlägsna släktings livsrum hotas av plastanhopningarna och de stigande temperaturerna i haven.

Men helt hjälplösa är vi ju inte, något vi påminns om  i Radical Ocean Futures (Andrew Merrie) audiokonstverk “Oceans Back from the Brink”, där en röst ur en liten högtalare berättar en historia – texten projiceras på golvet framför – om hur gräsrotsnätverk världen över räddat oceanerna med små, men avgörande åtgärder. Lite 1984-stämning över det hela, men vid närmare eftertanke: det är ju faktiskt möjligt, med fördomsfrihet och kreativitet.

Havet har också betytt färdleder, och som vi vet har sjöfarten lett till också mycket ont i världen. I sin videotriptyk “Passage” processar den sydafrikanske konstnären Mohau Modisakeng den transatlantiska slavhandeln. Varje detalj i verket symboliserar något; de agerande i var sin sjunkande båt utför en säregen dödskamp som i hans händer ändå blir något fascinerande vackert, det fruktansvärda till trots. Passage tangerar också den aktuella Medelhavskatastrofen, liksom Sasha Hubersgastkramande kommentar “Sea of the Lost”, där varje nit står för en som drunknat under sin flykt undan katastrofen till ett bättre liv.

Detta och mycket mer. Utställningen är djupt berörande, och trots upprörande upplevelser är efterkänslan glädje – över en helgjuten och engagerande utställning som på något konstigt sätt inger hopp om förändring.

Foto: Nestori Syrjälä, Blue Marble, 2018. Matta.

Osäker horisont, Wäinö Aaltonen – Åbo stads konstmuseum, Östra strandgatan 38, Åbo

Medverkande: Timo Aho & Pekka Niittyvirta, Lauri Astala, Camille Auer, Marjolijn Dijkman & Toril Johannessen, Hreinn Fridfinnsson, Lilli Haapala, Corinna Helenelund, Sasha Huber, David Kasprzak, Ange Leccia, Renja Leino, Mohau Modisakeng, Anna Niskanen, Tuula Närhinen, Radical Ocean Futures, Kati Roover, Nestori Syrjälä, Janna Syvänoja och Julia Weckman. 

Kurator Terhi Tuomi 

Utställningen visas till 16.5.2021