Kategorier
Coming Soon

Förstlingsverk med tufft tema

I sin första koreografi ger sig Evgeny Kostyukov på ett verkligt tufft tema: relationen mellan förälder och barn i en olycklig konstellation: ett barn som kommit för tidigt och hindrat mamman från att leva det utåtriktade liv hon velat leva. Barnet, som desperat behöver bli godkänt, uppskattat och älskat av mamman som sitter fast i sina känslolås, blir ett problem. Ett andra barn kommer lättare undan och blir ljuset, hoppet i den dysfunktionella familjen, där pappan gått ut ur bilden. Men blir det andra barnets lott att ta över ansvaret för mamman och syskonet, bli den ”vuxna” i förtid? 

Katso, katso mua är ett narrativt dansverk som inspirerats av en berättelse ur det verkliga livet. Förutom av dans och fysisk teater byggs verket upp med talad text, ljus och musik. Intressant nog är verket förlagt till nattklubben Utopia, där taket ligger lågt och skapar en intim atmosfär. Scenen är inredd som ett vardagsrum, vilket för publiken nästan kusligt nära dramat som utspelar sig där. 

Katso, katso mua är en Barkerproduktion. Den fria konstens scen, som ju vräktes från Barkerfastigheten för ett par månader sedan, är tillfälligt husvill och det hela är både tragiskt och upprörande. Ja, skamligt är det ju att den gamla fabriken skall slösas till bostadsutrymmen. Men det är nu som det är; glädjande är att Barkerteatern inte tappat modet utan går vidare. Och hittar i undantagstillståndet nya vägar. Utopia hör till de överraskande konstfrämjarna i Åbo, och det kan gott tänkas att Katso, katso mua inte blir det enda i sitt slag här. 

Det är ett tufft team som jobbat fram pjäsen: förutom Kostyukov som också dansar medverkar dansarna Suvi Nieminen och Marjan Raar, och för de tekniska komponenterna står mångfrestaren Antton Kainulainen och Olli Lautiola. Premiären tisdag 3.4 kl 19 följs av föreställningar onsdag 4.4 kl 19, och lördag 7.4 kl 16 och kl 19. Reservera din plats på Utopia på adressen info@marjanraar.com

Kategorier
Teater

Unge Werther i smart och fartfylld ÅST-version

Den efterlängtade lättnaden efter de lindrigare coronarestriktionerna har effektivt grumlats av den putinryska aggressionen och den världspolitiska vändning som väller över oss med oförutsägbara konsekvenser för den framtid som våra unga ska ta över. Som om det inte hade räckt med en pandemi som isolerat dem under den period i livet då de otvungna sociala kontakterna är som viktigast. I ett läge som detta är det om möjligt än mer välkommet att Åbo Svenska Teater satsar på en pjäs som uttalat riktar sig till en ung publik.

Och vilken pjäs som helst är det inte – det är Johann Wolfgang von Goethes klassiker från 1774, brevromanen Den unge Werthers lidanden, som vid Örebro Teater omarbetats till en monologpjäs. ÅST-regissören Jukka Aaltonen och skådespelaren Ingemar Raukola har kortat ned den till en knapp timme av fartfylld växelverkan mellan det sena 1700-talets Sturm & Drang och det sena 1900-talets punk, om två unga män vilkas berättelser sömlöst flätas ihop. 

Känsloflöden

Vid tiden för romanens tillkomst var Goethe en 24-åring som hade koll på tidens puls – brevromanen hade blivit mycket populär, dels för att folk skrev brev som aldrig tidigare, dels kanske för att den möjliggjorde det ofiltrerade känsloflödet. Och flödar, det gör känslorna hos både den unge Werther och killen i högstadiet, Ingemar, som motvilligt tar itu med boken för att han måste – han ska under sommarlovet, då han måste vara på landet med föräldrarna, förbereda ett referat av boken. Förvisningen till landsbygden känns bitter, speciellt som han precis hittat en själsfrände i den udda punktjejen Karin, som ny i klassen tagit in honom i sin krets, där alla är svartklädda och lever och låter leva.

Romanens Werther, som flytt stadens sus och dus ut på landsbygden, skriver på tidstypiskt vis brev till sin vän och förtrogne Wilhelm. Breven blir både lyriska utgjutelser om det paradisiska i tillvaron på den vackra landsbygden, funderingar kring olika moraliska spörsmål – och en kanal för den känslostorm han dras in i då han möter den redan förlovade Lotte och blir upp över öronen förälskad. Mellan dem finns en själsfrändskap som höjer temperaturen och gör situationen om möjligt ännu besvärligare. Werthers öde blir ett dramatiskt slut som också drabbar hans omgivning hårt.

Killen som måste läsa boken upptäcker snart att brevskrivaren och han har något gemensamt: de är båda förälskade i en själsfrände, och också för honom innebär det svåra kval. Han lever sig intensivt in i brevskrivarens situation och börjar till och med identifiera sig med honom. Men där Brevskrivar-Werther sätter stopp för sitt liv går vår Werther vidare, tryggare i sig själv och många erfarenheter rikare.

Werther är en förromantisk skapelse vars alla känslospröt är på helspänn, en konstnär som vurmar för allt som är natur och vackert. Ingemar har varit den där som tittar ner i marken, smälter in i tapeten och som ingen ens vet namnet på, utom bästisen-av-gammal-vana. I sammanflätningen med den lidelsefulla Werther, och med Karin i hjärtat förstås, blir han i motsats till den fiktiva vännen en mer levande person.   

Festligt och minimalistiskt

Vår Werther, det är skådespelaren själv, i Örebro Hans Christian Thulin,­ på ÅST Ingemar Raukola, som  spelar ett fiktivt själv som ung. Det autofiktiva greppet fungerar fint där det bjuder oss att bli delaktiga i hans med Werthers sammanflätade berättelse och som genom trollslag förflyttas vi mellan de olika tidsepokerna. Raukola är den enda skådespelaren på scenen, men ensam där är han inte: han har sällskap av de centrala personerna i Ingemars liv och i romanen, gestaltade av (skylt)dockor på hjul eller, i Lottes fall, en lätt vit långscarf. Han kränger på sig den kännspaka blå fracken och en festligt punkig peruk och blir Werther, för att sedan bli Ingemar i tonårssvarta jeans och t-skjorta. Raukola ger n järnet då han, förunderligt skicklig, snabb, smidig, rolig och medryckande – ja, helt suverän – växlar mellan Werthers och Ingemars monologer och samspelet med dockorna i ett tätnande drama. Det är festligt, från början till slut.

Det hela utspelar sig på en nästintill minimalistiskt utrustad scen. En skärm, det är allt – en mittpunkt som fungerar som både skuggteater, projektionsduk för miljöindikationer och kuliss bakom vilken Ingemar försvinner mellan scenerna. Och så dockorna Albert och Karin, som förutom extraordinära medverkande också blir en intressant scenisk effekt.

Känslornas företräde?

Det berättas att Goethes roman gav upphov till en självmordsvåg bland unga män i den romantiska kulturkretsen. Det lär lyckligtvis inte stämma, men boken skall ha haft förankring i en verklig händelse och på vissa håll till och med förbjudits, av hälsoskäl. Vare därmed hur som helst; myten om självmordsvågen säger en del om styrkan i romantikens budskap om att ge känslorna företräde. Romantiken var en reaktion mot upplysningens rationalitets- och förnuftsdyrkan, och det är förstås svårt att säga hur en optimal balans mellan förnuft och känsla skulle se ut. Att det går illa om det ena helt offras på det andras altare vet vi. The Cure-låten ”Boys Don’t Cry”, som genom Karin får plats i pjäsen, speglar och boxas med den seglivade trenden ”pojkar gråter inte”. Pjäsen vältrar vänligt men bestämt hela paketet tuffhet-cynism-konformitet över bord. Fint.

Ja, vem hade väl trott att Werther skulle återuppstå i en så enkel och samtidigt intrikat version där det fiktiva i det fiktiva smälter ihop till en så sällsynt läcker, mångbottnad och tankeväckande upplevelse?

Foto: Pette Rissanen

Åbo Svenska Teater: Den unge Werthers lidande. Regi: Jukka Aaltonen. På scenen: Ingemar Raukola.
Text: Johann Wolfgang von Goethe, Erik Holmström, Eva-Maria Benavente Dahlin, Hans Christian Thulin. Uppföranderätt: Agency North / Colombine Teaterförlag.

Skriven för Ny Tid, publicerad 13.4.2022

Kategorier
Bildkonst

Spännande examensutställning

Så här års brukar vi tala om vårtecken. I år är det ju lite si och så med dem; vårtecknen gäckar oss gång på gång. Men det finns de pålitliga vårtecknen också, bland dem Konstakademins vårutställning NYTT: nitton fem före färdiga konstnärer ställer ut sina slutarbeten i Konsthallen och hos grannen, det nya Konstens hus. En årlig begivenhet som förefaller mig ha fått onödigt lite uppmärksamhet genom åren, inte minst av mig själv. Varför vet jag faktiskt inte. Kanske har utställningarna präglats alltför mycket av experimenterande video- och datorkonst och vad jag upplevt som halvgången expressionism? Minns min starka upplevelse av ‘någonstans är vi är på väg, men vart?’ På väg kommer vi alltid att vara, men vägen känns klarare nu.

Medan jag går runt på årets upplaga av utställningen får jag en känsla av att den här årskullen som helhet är kanske exceptionellt kreativ och begåvad. Utställningen andas, i sin helhet och sina delar, en ovanlig harmoni. De fem-före-färdiga konstnärerna är utpräglade personligheter samtidigt som de delar den kontemplativa hållningen till det de gör; alla arbeten känns genomtänkta resultat av funderingar kring olika fenomen. Det handlar om naturen, det handlar om att vara människa; om tiden, bakåt, framåt och här och nu. Spännande lekar med material, former och färger. Galna, spralliga, sarkastiska arbeten; dystopiska, vemodiga arbeten. Teknikerna och materialen är minst lika många som konstnärerna. Utställningsutrymmena utnyttjas kanske lite i överkant – ställvis känns det lite trångt, men det stör inte upplevelsen. Problemet är snarare att vart och ett av verken kunde fylla en egen sal. 

En knepighet med att skriva om grupputställningar är att hur jämn nivån än är finns det nästan alltid verk som sticker ut och verk som inte gör det. Så också här. Speciellt känsligt är det då det handlar om konstnärer som precis står inför att lämna den trygghet och gemenskap som studiemiljön utgör. Det känns som om varje ord skulle väga mer än annars. Mest av allt väger kanske de uteblivna orden. Vi vet ju att alla inte ”drabbas” av samma saker. Samtidigt antar jag att de uteblivna orden kan vara smärtsamma och svåra att ta med den distansen. Att jag som skribent inte alltid reagerar på, förstår eller har vad som behövs för att sätta mig in i ett verk, är viktigt att inte glömma bort. 

Jag vill ändå inte låta bli att lyfta fram mina egna favoriter. Tre stora målningar av Kalle Pitkänen fyller upp en hel vägg i Stora galleriet. Det första blickfånget är färgerna – aska, jord, kalk, sand. Pitkänen har alltmer närmat sig frågor kring tidens okuvliga verkningar. Den målning som drabbar mig djupast skildrar en framtida människas minnesbild av en tid då vintrarna ännu var vita. I all sin storslagna enkelhet ter sig målningarna som en mångbottnad, lätt beroendeframkallande (!) tolkning av de skuggor som präglar vår egen tid. 

Lätt beroendeframkallande är också Joa Heikkinens film Cuckoo’s play som rullar på i galleriet i Konstens hus. Om sitt arbete säger Heikkinen såhär: 

”Det kreativa undermedvetnas surrealistiska spole bänder på verklighetens och förnuftets koncept, formar scener av sinnesstämningar och drömmar. Scenerna går igenom den intuitiva processens kvarn och kommer ut i form av filmer, fotografier och ljud med återkommande teman såsom melankolisk obskyritet, absurditet och beundran av stundens vidunderliga skönhet.”

Jag citerar hela stycket eftersom det så suveränt fångar processen i ord. I bakgrunden anar jag tydligt både David Lynch och Luis Bunuel – och det finns säkert fler. Samtidigt känns helheten helt Heikkinens egen. Ett stilfullt och behärskat frossande i symboldetaljer och -helheter där allt har sin berättigade plats i det emellanåt kaotiska flödet. Och tidssymptomatiskt nog är tiden – mest uppenbart i kuckuklockans (gökurets) gestalt – en samlande röd tråd. 

Artikeln skriven för bloggen blonathan.com

Mer information om utställningen och konstnärerna på sidan https://nytt.turkuamk.fi/taiteilijat-artists/

Kategorier
Teater

Uppsluppen rysare på ÅST

När Baskerville äntligen kommer till skott efter pandemins många hinder på vägen är den en bubblande fullträff

För två år sedan meddelade ÅST att de hade tagit upp Ken Ludwigs Baskerville – ett fall för Sherlock Holmes på repertoaren. Nu, efter att coronan satt sina käppar i hjulen i fem repriser, har pjäsen äntligen haft sin premiär. En rolig detalj i sammanhanget är att teatern satte upp en rykande färsk Baskervilledramatisering 1903, bara ett år efter att Sir Arthur Conan Doyles­ roman The Hound of the Baskervilles­ utkom.


Sedan dess har otaliga film- och teatersällskap gjort sina versioner av romanklassikern där mästerdetektiven Sherlock Holmes tillsammans med sin assistent och levnadstecknare Dr Watson löser gåtan kring det senaste i en serie mord inom den förbannelsedrabbade släkten Baskerville. Ken Ludwig har krympt persongalleriet från ett fyrtiotal till fem skådespelare: på ÅST görs Holmes roll av en skådespelare medan hela fyra gör Watson – samt alla de andra figurerna som kommer och går i pjäsen.


Detta bäddar för ett komediskt regigrepp. Ludwig ger fria tyglar och uppmuntrar dem som sätter upp pjäsen att låta fantasi och kreativitet flöda, att skapa något eget, överraskande och originellt. Parodi skall det dock inte bli; i en intervju framhåller pjäsförfattaren att historien skall berättas med respekt, och tas för vad den är – ett drama på liv och död. Försök aldrig vara roliga, manar han sina studerande. Humorn finns inbakad i kontexten och bubblar fram om ni tar vara på allvaret och det humoristiska i situationerna!

Lager på lager
Konceptet fungerar till förtjusning på ÅST. Kanske har också den ofrivilligt förlängda repetitionstiden sin andel i det hela. Regissören Ville­ Sandqvists grepp är flerdimensionellt – eller lager på lager, som det formuleras i programbladet. Plötsligt kan de fem skådespelarna ”släppa” sina roller och finna sig stående på scenen gnabbande över något som gått fel. En del av de täta rollbytena görs på scenen: skådespelarna bär omkring kappsäckar med byteskläder som, medan de lugnt genomför av- och påklädning, förvandlar dem till någon av de många rollfigurerna. Plötsligt koncentreras handlingen till ett skuggspel, en rollek med små dockor, eller till en nattklubb eller konsertscen då någon av skådespelarna fattar en mikrofon.
Det mångdimensionella greppet känns pjäsen igenom – inte bara i agerandet utan också i de precist överdrivna, karikatyriska och lite tafatta detaljerna i Anette Fagerströms­ och Svante Kotilainens­ rekvisita.­ Lars Idmans geniala scenografi­ är lika avskalad som funktionell: mot en pärlgrå, inramande sammetsvägg får något som kunde vara vertikalställda sjukhussängar definiera scenrummet på de sätt som behövs. Inga illusoriska trick, det är vår kollektiva fantasi som smidigt förflyttar oss från Baker Street till operan, tuffar med på tåget till Baskerville och ut på heden – vägledda av scenografin samt skådespelarnas kroppsspråk.

Jämspelt team
Teater är ingen lätt gren, och komedi hör som känt till det svåraste. ÅST-ensemblen klarar Ludwigs utmaning med glans. Det är ett jämspelt team där alla lyser i sina olika roller. Daniela Franzell känns, med sin sceniska framtoning, som ensemblens självklara Holmes, gäckande, överlägsen, otålig med skådisar som inte lär sig sina roller (men som en liten kuriositet må nämnas att hennes Holmes faktiskt har en replik som lyder ”Jag vet inte”).


Watson-kvartetten, som alltemellanåt kommer samman, är festlig med sina stänk av Bill&Bullkomik. Samuel Karlsson profilerar sig starkt i sina slängiga roller som Sir Henry Baskerville (som måste ha speciellt beskydd eftersom han antas vara mördarens nästa offer) och den lätt korkade springpojken som tillsammans med Julia Koranders livfulla ”frilansare med jobb” bildar en festlig duo som markerar sin tillhörighet inte bara till det yttre utan också med bred dialekt. Korander är också bland andra den sköna Beryl, den lite löjliga Stapletons (Peter Ahlqvist) syster – eller är det hans hustru hon är? Ahlqvist gör de mest fysiska tolkningarna med komiken fint på plats. Monica Nyman fyller på med en bunt roliga gestalter, bland dem den lite tråkige läkaren Mortimer.


Jag brukar känna en viss skepsis inför både komedi och världssuccéer av den här sorten, och hade inga förväntningar. Här kom dock skepsisen på skam – och teamet lockade fram både rysningar och sorglösa skratt. Jag får erkänna att jag kände mig uppsluppet sprallig redan i mellanakten.

Publicerad i Ny Tid 14.3.2022

Foto Pette Rissanen

Baskerville, detektivroman av Arthur Conan Doyle. Manus: Ken Ludwig. Regi: Ville Sandqvist. Scenografi: Lars Idman. Kostymdesign: Marjo Haapasalo. Maskdesign: Sabina Segerström. Ljusdesign: Antti Niitemaa. Ljuddesign: Olli-Pekka Lepovuori. Översättning: Pekka Sonck. På scenen: Peter Ahlqvist, Daniela Franzell, Samuel Karlsson, Julia Korander och Monica Nyman. Premiär på Åbo svenska teater 9.2. Spelas till 7.5.

ÅBO SVENSKA TEATERARTHUR CONAN DOYLESHERLOCK HOLMES

BIANCA GRÄSBECK
Kategorier
Coming Soon Dans

Barkerteaterns sista på Barker nu, 24-27.2!

Efter 25 år ute på Barker flyttar Barkerteatern in till Gamla Stentryckeriet i hörnet av Slottsgatan och Ursinsgatan. Sista föreställningen i det fantastiska huset är Ismo Dance Companys Kierto som hade premiär igår. Kierto är ett verk för fyra, av vilka två är bhutodansare. Titeln står för både kretslopp, livscykel, rotation och vridning – tämligen omöjligt att hitta ett svenskt ord för alla dessa företeelser. Koreografen Ismo-Pekka Heikinheimos verk handlar om timlighetens betydelse i livets kretslopp – förutsättningen för allt liv på jorden – för vilket dansen har en osinlig uttryckskälla.

Läs mer om föreställningen på Barkerteaterns hemsida https://www.barkertheatre.fi

Kategorier
Coming Soon

Nytt datum för EMHO-premiären 11-12.3

Läs också puffen ”Aurinkobaletti öppnar vårsäsongen med vackert förstlingsverk”, publicerad här 16.2.2022 /Coming Soon
Kategorier
Coming Soon

Solbalettens Middagsgäster kommer igen 25.2.–5.3.2022!

Kategorier
Bildkonst

Med blicken som ögonöppnare

Årets första gäst på Åbo konstmuseum är den senegalesiske konstnären Omar Victor Diop, finlandsaktuell med en utställning som omfattar tre bildsviter, Diaspora (2014), Liberty (2017) och Allegoria (2021). Det centrala i Diops konst är att visa en annan sida av historien, ett annat perspektiv som trots avskaffandet av både slavhandel och apartheid lyser med sin frånvaro. Han vill få oss att se verkligheterna bakom myterna, hitta ett inkluderande sätt att hantera historia, samtid och framtid. Det är en kamp han för, med mjuka men påträngande medel. 

Vid första påseendet åstadkommer utställningen något av en chock: bild vid bild där en ung, svart man med stora, vackra ögon och fylliga läppar poserar, iklädd absurt tillrättalagda kostymer representerande olika tidevarv och kontinenter. Mannen betraktar oss tillbaka där vi står och betraktar, med en blick ungefär lika levande som det glossiga modemagasinets idealmodell. Vad är det här? 

Fotograferar idéer

Intrycket av gloss övergår emellertid snabbt i insikten om att det vi betraktar är förstummande träffsäkert komponerade fotomontage med minutiöst tecknade detaljer. Jo, Diop har både förkärlek för och erfarenhet av modefotografering; i själva verket var det så han började fotografera, vid sidan av sitt arbete i affärsvärlden. Han konstaterar att det nyss blev tio år sedan han en vacker söndag gick och köpte sig en kamera, i akt och mening att fotografera och på så sätt lyfta fram sitt folk, dess stolthet och kamp, dess altruism, mångfald och anpassningsförmåga. Att fotografera är för Diop att förkroppsliga idéer som han vidareutvecklar genom att retuschera och tillfoga fotografierna grafiska detaljer som understryker deras symboliska tyngd. 

Osannolikt nog är Diop självlärd som konstnär, med inget mer än en nätkurs och kamerans bruksanvisning i bakfickan. Men ingen blir fotograf utan andra, säger han ödmjukt. Bland sina speciella favoriter nämner han bland andra modefotografen Jean-Paul Goude och studiofotograferna Mama Casset och Seydou Keïta, som företräder den afrikanska porträttfotografin med dess tradition av rik, glossig rekvisita. Uppvuxen i det ”supernaturalistiska” Dakar fascinerades han av den afro-karibiska litteraturen och dess magiska realism. Han verkar helt hemma också i det västerländska kulturarvet och populärkulturen. I den stora familj som var hans barndom månades det om bildning och identitetsstolthet.

Den mångtydiga blicken

Den unge manen vars blick så demonstrativt möter vår, visar sig vara Diop själv. En detalj han fått förklara, ja kanske försvara, mer än en gång. Medveten om att det kan låta underligt säger han, att han allt emellanåt känner närvaron av personer från det förflutna. Då kontakten är på stiger han åt sidan, ut ur sig själv för att ge dem plats. Således både är och är det inte Diop vi ser. Insikten om detta gör bildens blick till en öppning mot den värld den både visar och döljer inom sig. 

Blicken ger bilderna liv; det känns lite som i barnkammarsagan där leksakerna lever upp i nattens dunkel. Sammanhanget är den gamla skräckhistorien om hur europeiska lycksökare tagit över världen med våld eller lurendrejeri, och om de tillyxningar av verkligheten som varit nödvändiga för att få stöd för handlingarna bland dem här hemma. Lyckades man övertyga allmänheten om att alla icke-vita var lägre stående var det lättare att få stöd för slaveri, stöld och exploatering. Här behövdes berättelser, mytbildning. Samhällen står och faller på sina myter. Det är därför de är så seglivade och därför mytförfäktarna blir hysteriska då de börjar ifrågasättas på bred och välgrundad front. Diop säger vänligt, att tiden är inne för den revidering av historien där ”de andra” berättar den med sitt perspektiv – och kanske sina myter. Rätt skall vara rätt. 

Gästen från det förflutna

Den nyaste sviten får inleda utställningen. Ingen dum idé – den fångar upp besökaren med sin aktualitet: Allegoria är en plädering för miljön. Varsamt, samtidigt skoningslöst, visar Diop skapelsens krona omgiven av hotad, delvis utrotad flora och fauna. Ögonen kommunicerar ‘så har det gått. Kan vi göra bättre?’ 

I sviten Liberty lånar sig Diop åt dem, både namngivna och anonyma, som gjort uppror mot ojusta makthavare. Ögonen kommunicerar ‘har jag rätt till mänskliga rättigheter?’ 

Diaspora är den kanske knepigaste biten: en samling svarta män som kommit upp sig i den vita världen, poserande så som de en gång i bästa stassen poserade för porträttmålaren. Utom att de här fått med sig var sin fotbollsrelaterade detalj, vilket ställer det hela samtidigt komiskt och tragiskt på sin spets – hur är det egentligen vi ser de svarta, ”de andra”? Vi hyllar dem som sport och underhållning, men i övrigt? Och trycker vi på dem bilder, självuppfattningar som vi vill att de skall identifiera sig med? 

Viktiga frågor. Diop leker med tanken om gästen från det förgångna, som blir varse de diskussioner och diskurser vi lever med. Hen frågar sig nog ‘har de ingenting lärt?’ Skärrande, samtidigt hoppingivande i sitt budskap, är det Diop här ger oss en vänlig, optimistisk konst som når på djupet. 

Utställningen visas på Åbo konstmuseum fram till 22.5.2022

Recensionen publicerad i Ny Tid 2/2022

Bilden:

Omar Victor Diop ALLEGORIE_6 Courtesy © Omar Victor Diop MAG

Kategorier
Coming Soon

Aurinkobaletti öppnar vårsäsongen med vackert förstlingsverk

Tre dansare på nattsvart scen. Livemusiken för tankarna till Dixieland, i bjärt kontrast till de komplexa sinnesstämningar dansarna utstrålar. Var och en i sin egen bubbla, sin egen frustration som får utlopp inte bara i smärtfyllda rörelser utan länge återhållna skrik. Inget orgiastiskt frossande i tuska eller ihållande bröl utan bara så vi vet vad det handlar om. Under den följande scenen tecknas i fonden en linje lik en hjärtkurva i vitt. Den visar sig vara en stadssilhuett. Dansarna har nu hittat till varandra. De inleder en skulptural förflyttning diagonalt över scenen och bildar så en levande kedja där de ålar, kryper, kliver över varandra utan att för ett ögonblick låta luckor uppstå i kedjan. De tre dansarnas fysiska samstämmighet bidrar till känslan av organisk smidighet; de liknar inte varandra men, mycket förenklat uttryckt, de har samstämmiga kroppsproportioner. Iklädda byxor och t-skjortor med ett gemensamt ledmotiv – ett färggrant tyg i ens byxor, en annans t-skjorta och en del av skjortan hos en tredje – utgör de tre en fin variationsrik enhet och helhet. 

Kommer inte ihåg att jag skulle ha sett något riktigt liknande tidigare. Kedjan korresponderar med stadssilhuetten på fondväggen. Det är ingen slump. Dansaren Patrick di Quirico, som nu debuterar som koreograf, har ett nära förhållande till arkitektur: han tvekade seriöst mellan dans och arkitektur då det var aktuellt att välja studieinriktning. Att det blev dans var ett rent förnuftsresonemang: om han skulle komma att ändra sig skulle det vara möjligt att gå från dans till arkitektur, medan det omvända sannolikt skulle vara uteslutet. 

Mer än dessa två scener bjuder pressinfot inte på, men de är tillräckligt för att ge en bild av detta di Quiricos förstlingsverk. Tankarna bakom går på djupet: Under vår livstid upplever vi stunder och gör val som bygger vår historia, en bit i taget, och gör oss till de vi är. Vi har alla vår egen stig, som korsar deras som vi kommer i kontakt med. Vad är det som får oss att uppleva att vi inte bara korsat någon annans stig utan också träffat hen? De här stigarna och korsningarna blir individuella strukturer. På samma sätt är hela samhället uppbyggt. 

di Quirico sticker inte under stol med att han är spänd inför live-premiären – det är ju hans första koreografiarbete som nu skall få sitt egentliga mottagande. Han hoppas mottagandet ger honom det självförtroende som behövs för att gå vidare som koreograf. Liksom så många andra verk vilkas premiärer hamnade in under coronan har EMHO tagit sats flera gånger. En kortare streamingversion har också funnits till påseende via balettens hemsida. Live-premiären är förstås någonting annat.

Puffen publicerad bara här. 

EMHO

Koreografi: Patrick di Quirico

På scenen: Linda Björkqvist, Côme Calmelet-Pyykkö och Elna Raiskinmäki

Musiken komponerad och utförd live av Jaakko Salonen 

Ljusdesign: Zai Sainio och Magnús Sigur∂arson

Projiceringar: Sonja Cederlund

Foto: Jussi Virkkumaa; på bilden Linda Björkqvist

 

Föreställningar: 

Fredag 18.2.2022 kl 19 

Lördag 19.2.2022 kl 17

Kategorier
Bildkonst

Bland färgens många dimensioner

Utställningen Vibrerande färger (Väristä), Wäinö Aaltonenmuseet i Åbo. Till 22.5.2022

Anu Tuomi har varit med länge. Hon inledde sina studier vid Åbo Ritskola 1970, och det är här i åbotrakten hon fortfarande är konstnärligt verksam då hon nu öppnar sin retrospektiva utställning Vibrerande färger (Väristä*) på Wäinö Aaltonenmuseet. Utställningen ger ett tvärsnitt av hennes omfattande oeuvre, där variationen, utvecklingen, är underbart konsekvent och följer den sökande, kritiska konstens vändningar i de stora sammanhangen. Samtidigt har hennes konst en helt personlig touch; den är en utpräglad kolorists lyhörda tolkning av omvärlden och de nya idéer som svept över konstvärlden. 

”Det aboensiska konstfältets styrkekvinna” kallas Anu Tuomi i boken som gavs ut i samband med utställningen (se nedan!). Med fog. Tuomi har sedan början av 70-talet aktivt bidragit till att forma konstlivet i staden: aktiv i Arte, de unga förnyelsenyfikna åbokonstnärernas förening, medverkade hon bland annat till att grunda gallerierna Joe’s (sedermera konstgrafikernas Joella) och Titanik. Som inspirerande lärare i bildkonst vid Åbo Riskola, senare Åbo konstakademi, kommer hon sannolikt att dyka upp i kommande konstnärsbiografier. 

Tuomis konst har alltid byggt på reflektion och medkänsla. Uppvuxen i ett arbetarhem, omgiven av hårt arbete och skrala utkomster, utvecklade hon stor empati för de mindre bemedlade, arbetarklassen vars levnadsvillkor det idag är svårt att föreställa sig. Tidigt bestämde hon sig för att via konsten lyfta fram dessa människor och miljöer. Målningarna från 1970-talet smälter sömlöst in i periodens vänstersinnade konstström utan att förlora det personliga greppet – i andan varm empati, i uttrycket ett experimenterande med formspråken hos både sekelskiftesmodernisterna och den kämpande socialismen; här anar jag en förkärlek för den mexikanska revolutionens konst. 

Under 1980-talet fascinerades jag av det jaguplevde som ett tvärt kast i åbokonstnärernas repertoar från den utpräglade arbetarrealismen – som måtte ha blivit urtråkig att syssla med i längden – till experimenterande med färg och form. Färgen drog mot grundfärgerna, formerna ville spränga (tavel)ramarna och målningarna kunde bli målade fanerstycken i oförutsebara, till och med tredimensionella former och klara, distinkta färger. Tuomi nöjde sig inte med grundfärgerna utan använde hela färgskalan i sina upptäcktsfärder.

Som äldre konstentusiaster säkert minns hände det saker på åttiotalet. Det blev mindre av ensakstendens – mer än en blomma i taget kunde blomma, fotografin lyftes till en ny erkänsla bland konsterna, kvinnorna började synas och höras på ett annat sätt än tidigare, då det ofta hände att de liksom föll undan på det av manlighet dominerade konstfältet. Tuomi hör till de få kvinnor som från början av sin karriär beaktades och fick erkänsla, vilket inte överraskar men likafullt är intressant. 

Den utpräglade koloristen hängav sig under kommande årtionden mycket åt färgen i sina målningar och begrundade hur färgen riktigt fungerar, både som visuellt element och på det sociala- och känsloplanet, och skrev i medlet av 00-talet boken Lähde väreihin (ung. En källa till färgerna). Färgerna kan i hennes konst vara inflätade i varandra, virvla runt med varandra, blandas för att bilda njutbara färgpaletter eller -kartor. En detalj som gärna hade besparats henne var att drabbas av migrän, men också detta gjorde hon till konstbetraktelser: målningar som för tankarna till det tidiga abstrakta måleriet med Hilma af Klint i spetsen. 

Också själva materialet har inspirerat Tuomi. Det kan vara vad som helst, men en alldeles speciell plats har textilen. Den återanvända textilen, vill säga, den som används som mattrasor, garnet från det slitna plagget som sprättats upp, tyglappar och gamla spetsar. Skapandet av nytt av det använda blir både en hyllning till det strävsamma arbetet som gjort sitt, en betraktelse av tiden och det den samlar på sig av levt liv, och en försynt känga åt slit-och-slängkulturen. 

Utställningen, som omfattar verk allt från tidigt sjuttiotal till 2021, är ordnad mer estetiskt än kronologiskt, och är följaktligen som helhet mycket vacker. De nyaste verken finns i den sista salen. Att komma in här är (som) att möta oändligheten, kanske evigheten. En avlagd trappa, kännspakt målad med virvelrörelsen och färgglidningen från ljust blått över rött till svart, är ställd mot väggen som en stege till himlen? I fonden en väldig målning i blå nyanser, slöjor av atmosfär som bäddar in eller lyfter fram silhuetterna i en ändlös bergskedja. Det blåas nyanser igen. Från taket hänger droppar av blåst glas i olika färger, på olika höjd.** En stark spotlight lyser rätt igenom regnskuren och fördubblar den i skuggor på den vita väggen. Att blicka upp i detta regn känns nästan magiskt.

Som jag upplever det finns det något väldigt stort i Anu Tuomis konst: kanske är det det omedelbara. Det hon skapar är på ett intressant sätt fritt i förhållande till de referenser som nog finns där. Det är en lek och ett experimenterande som utgår ifrån ett både visuellt och känslomässigt registrerande av omvärlden, både den yttre och den inre, mot bakgrunden av ett kontinuerligt studium av visualitetens villkor och det som ligger i tiden. Och allt emellanåt glimmar det till av en stillsam, underfundig humor som ofta uppstår i mötet mellan verk och titel. 

Den vederbörligen bildrika boken som utgavs i samband med utställningen ger en sammanfattning av Tuomis liv och verk i två artiklar – Maria Huokkolas artikel är en kort men samtidigt omfattande biografi, Ringa Takanens bidrag går mer in på verken. Det överraskande informativa förordet är skrivet av Riitta Kormano och Satu Pajarre, som berättar att den aktuella utställningen är en del i en serie som lyfter fram lokala konstnärer. I boken finns ett svenskt sammandrag av Takanens artikel. 

* Det finska ‘Väristä’ har många översättningar: Ur färgen, av färgen, från färgen, om färgen.

** Här tror jag översättningstrollet varit framme – 365 Ilman pisaraa har blivit 365 Utan droppe … nåjo, det kan förstås hända det är så det skall vara.

Bilden är tagen av Ville Mäkilä / Åbo museicentral.

Recensionen publicerad här på bloggen 6.2.2022