Det råder inget tvivel om att de är elva, personerna i Tove Appelgrens pjäs Honey. Men på scenen står skådespelaren Kajsa Ek alldeles ensam, från början till slut. Hur går detta ihop?
Ja, Honey är en polymonolog – en pjäs där en skådespelare gör en monolog som samtidigt inte är en monolog eftersom rösterna är många. En skulle kunna tro att Appelgren hade Ek i tankarna då hon skrev Honey – de är som gjorda för varandra, pjäsen och Kajsa. Honey är en ”slimmad helaftonspjäs”: replikerna fyller upp närmare två timmar intensiv speltid. Under hela pjäsen händer inte mycket annat än repliker, några sådana i telefonen. Scen och rekvisita är till ytterlighet minimalistiska: förutom telefonen en väska och en taburett, musik hörs vid bara ett par tillfällen. Det är med illusionens kraft pjäsen sträcker ut sig, gör stora lovar, i både tid och rum. Illusionens kraft och fängslingens: från den första stunden till den sista kan jag nästan känna hur koncentrerat publiken, inkluderad jag själv, är med i svängarna. Precis, svängarna – polymonologen känns som ett fritt flöde där det ena leder till det andra. Honey pratar på och forsätter eller kommer av sig av ‘medspelarnas’ reaktioner som är eller inte är de hon väntat sig.
Pjäsen består skådespelaren med en genial iscensättning: Honey har av sin psykoterapeut ombetts hoppa in som erfarenhetsexpert. Hon är totalt utanför sin comfort zone men det är alltför sent att backa ur så hon sätter trevande igång. Och vips har vi glömt hennes roll som erfarenhetsexpert och lever oss in i hennes tillvaro, senast då mamman Margaretha dyker upp. Eller ja, då Ek genomgår det första av de blixtsnabba identitetsbyten som pjäsen visar sig vara rik på och som ger den dess makalösa dynamik. Eks insats är häpnadsväckande – med små justeringar i kroppshållning och -språk, större justeringar i rösten, blir hon sin egen mamma, blir dottern, sonen, exen, väninnorna och psykoterapeuten. För att inte glömma Torre Kenneth som blir Våta Kenneth då han i ovan exaltation spiller mineralvatten över sig.
Det här är ett exempel på pjäsförfattaren Appelgrens finurliga lek med ord och betydelser. Hon är allt annat än pryd eller tyngd av överflödiga hänsyn i sina välformulerade repliker som fångar pjäsens olika karaktärer på kornet. Texten är rik på ingångar till lite pinsamma sanningar och verkligheter vi inte riktigt vill kännas vid. Ek fångar upp dem med hull och hår och får den starka igenkänningsfaktorn att jubla. Den som kanske tar priset, efter Honey själv, är dottern Sissela, som i sin tonårsletargi – EMT. Att va? osv – samtidigt är vaken, skarpsynt och fri från de lämplighets- och andra filter som både Margaretha och Honey begränsas av.
Det är en strålande samverkan text och skådespelarinsats emellan. En lättsamhet sätter sin prägel på pjäsen: Honey tar till synes lätt på sin tillvaro, vilket dels anger den humoristiska tonen, dels tecknar henne själv som en av de där som helst ler mellan brännande tårar som hon styvt håller inne med. Hon är duktig, hon klåpar, hon är mänskligt tuff och samtidigt sårbar. Och försöker hålla reda på sig själv med en gummisnodd hon har runt handleden och snärtar till med varje gång hon sagt eller gjort något dumt (tips från tv!). Hon går, som antytt, hos en psykoterapeut – ”vilket ju alla gör nuförtiden”. Varför får vi inte explicit veta, men det behöver vi inte heller, det klarnar under berättelsens gång.
Kärnan i problematiken torde nog vara mamman, som Honey/Ek gestaltar genom att leka med sin polokrage och ett pärlhalsband som döljer sig innanför den. Som urtypen för medlem i Familjen Bra har mamman varit tvungen att trycka ner både det ena och det andra i sitt liv, vilket resulterat i en mördande elakhet gentemot dottern vars ankomst till världen gav hennes liv en annan riktning än hon tänkt. I förbittringen över sitt havererade äktenskap har hon låtit förstå att pappan inte bryr sig om Honey, varför han inte funnits i hennes liv. Sällsynt sofistikerat spyr hon ut sin galla över Honey tills en inte helt oväntad händelse ändrar riktningen i pjäsen och Margaretha gör en bekännelse. Pjäsen avslutas i något av en suck av lättnad.
Det är nu fem år sedan Honey hade premiär. Förutom de närmare sextio än femtio föreställningarna som Kajsa Ek turnerat med den, på närmare fyrtio orter i Finland (den nordligaste Kittilä!) har pjäsen uppförts på skotska under Fringefestivalen i Edinburgh. Den har också översatts till tyska, och skall uppföras på Piccolo Teatro i Bremerhaven, Tyskland i sommar. Det är bra det – det är den värd. Och jag hoppas få återse Kajsa-Honey någon vacker dag!
Tove Appelgren skrev texten i samband med att hennes anställning på ÅST började 2018. Den hade premiär 22.3 samma år.
Text och regi: Tove Appelgren * På scenen: Kajsa Ek * Stylist: Sabina Segerström * Foto Pette Rissanen
Bonckys blandade 