Aulan på Aurinkobaletti är full av folk när det meddelas att föreställningen skall börja om fem minuter. Lite överraskande; sådant brukar vanligtvis inte annonseras. Det får snart sin förklaring: föreställningen inleds i aulan, med viskningar som tilltar i styrka, röster som flätas samman till stolt, nästan trotsig sång, framförd av en grupp sångare med imponerande precision och inlevelse i ett långt musikstycke som ger plats för ett brett spektrum av tongångar och stämningar. Texten ringar in pjäsens ‘habitat’ – naturen. Efter sången skingras gruppen och sångarna föser vänligt in publiken i salen, där tre dansare redan fyller den tomma scenen.
Det är koreografen, danspedagogen, dansaren och framtidsforskningsmagistern Satu Tuittila som står bakom förställningen som strax skall börja: Vähin äänin, en miljöengagerad och -engagerande pjäs. Vägen hit har varit lång, år då hon läst på och deltagit i seminarier om natursvinn, och samlat ihop de människor hon ville genomföra projektet med. Bland dem finns dansare, musiker och vetenskapsmän, vilka alla bidragit med sitt kunnande till det ambitiösa och utmanande projektet. Att göra scenkonst med stark agenda är inte lätt – fallgropar lurar lite varstans och det blir lätt patetiskt. Det här gänget har tagit sig förbi fallgroparna.
Scenen är insvept i en ovanlig ljudmatta: en mansröst som läser upp namn. Namnen tillhör utrotningshotade mossor, lavar, svampar. På scenfonden lyser en liten ruta med ett mönster som motsvarar mönstret på körens stickade dräkter – en gnutta hopp, eller ett döende hopp? Dansarna skapar med sina respektive uppenbarelser och rörelser en märklig ur-stämning. Kören väller in på scenen, sällar sig till dansen, sjunger. En man i färggrann kostym kommer in på scenen, på hans bröst finns bokstäverna ”IHMINEN” (människa) inskrivna. Mannen börjar tala miljökatastrof. Hans röst överröstas successivt av maskinljud i crescendo. Kaos. Det hela slutar ändå vackert, i en hoppingivande, handlingsinspirerande sång; realistiskt i och med att signalen är klar – vad kan du och jag göra för att hejda artsvinnet?
Vähin äänin är en fin, otvungen sammansmältning av musik, vetenskap och dans, där alla delar känns likvärdiga. Dansarna, Janne Kilpiö, Anna Maarit Kinnunen och Riikka Puumalainen jobbar fint ihop, med individuella koreografier där var och en utvecklat egna karaktärer i samråd med koreografen Tuittila. Rent trolsk är Kinnunens lilla, återkommande sekvens där hon för ena handen till örat medan hon stöder armbågen med andra handen så, att handen vid örat signalerar känslighet för ljud, ett av elementen som i pjäsen blir alarmklocka. Kilpiös smidiga, seniga gestalt blir här en fin uttolkare av det lågmälda, intensiva livet vi vanliga dödliga inte har en aning om trots att det är en förutsättning för vårt liv här på jorden. Puumalainens suggestiva dans är, inte bara uttrycker, smärtan över en utveckling som med sina skräckväckande följder inte tycks gå att hejda.
På scenen dansar också körsångarna, också de med individuella koreografier. Ett bra koncept – det flätar fint ihop sång och dans. Kören och dess solister klarar suveränt av de spännande arrangerade sångerna som ställvis blir polyfona, jazziga, inspirerade av exotisk folkmusik. Kören Ruamjai är en samling sällsynt musikaliska unga kvinnor och män med rötter i barnkören Vox Aurea, Jyväskylä. Barnen har vuxit upp och vill fortsätta sjunga tillsammans. Solister är det gott om: Soul Valpio och Susanna Leppänen i titelsången Joki virtaa (Vähin äänin), vidare Pablo Delaray, Asko Puhakka, Ville Hämäläinen, Saana Suutari och slutligen Otto Turunen i Vexi Salmis och Kassu Halonens Maailma on kaunis.
Då gestalten Människa, forskaren i naturskyddsbiologi Panu Halme, promenerar in på scenen åstadkommer han en kännbar skepsis bland de närvarande, både på scenen och i publiken. Han börjar tala, och småningom blir hans ord till en bekännelse. Ljudmattan som lämnat de utrotningshotade arterna och blivit till industriell ljudförorening stegras då han kommer in på känsliga frågor, den växer upp över och tränger ut honom i marginalen, där de andra redan skrämda kurar ihop sig.
Sist men inte minst – det visuella, som präglas av de uppträdandes handstickade dräkter, stickade med tjocktjocka stickor så plaggen är mer nät än sticktyg. Dansarnas ljusa, glesa tröjor för tankarna till renlav, skogsskägg, spindelväv; körens svarta nät och ansiktsbemålning vill jag tolka som något bränt, förstört som ändå ruvar på en styrka till protest och liv. Ja, här är det jag som nog blir patetisk: det visuella fullbordar den mentala inramningen.
Konceptoch koreografi Satu Tuittila | Dansare Janne Kilpiö, Anne Maarit Kinnunen och Riikka Puumalainen | Forskare & talare Panu Halme (docent i naturskyddsbiologi, Jyväskylä universitet) | Kördirigent Kirsi Kaunismäki-Suhonen | Kören: en ensemble ur Ruamjai -kören (15 sångare) | Rapartist Soul Valpio | Ljuddesign Mikko Väärälä | Dräktdesign Jaana Kurttila | Ljusdesign Jonna Rautala (Jyväskylä stadsteater) |
Foto Matti Häyrinen
Vähin äänin hade premiär på Jyväskylä stadsteater hösten 2021. Aurinkobaletti stod ursprungligen i tur i januari 2022, men vi vet alla varför besöket måste uppskjutas och föreställningen här gavs först nu, 20 & 21.1.2023
Pjäsen förverkligades i samarbete med projektet Katoava luonto vid Jyväskylä universitet, Jyväskylä stadsteater, dansgruppen Off/Balance och jyväskyläkören Ruamjai
Bonckys blandade 