Aurinkobaletti har en stamgästande koreograf, vars sinne för det absurda känns som det bärande elementet i pjäsen Minne kutsua Liza? – Vart bjuda Liza? Koreografen heter Sasha Pepeljajev och har vistats mycket i Finland sedan Aurinkobaletti inledde samarbetet med honom vid millennieskiftet. Minne kutsua Liza är hans åttonde koreografi för baletten.
Presentationen är mer än vanligt abstrakt och fysikfilosofisk. Värd att bekanta sig med, absolut, men jag skulle tro att det inte gör nåt om en glömmer den och låter sig dras med i ”dansens virvlar”. Sådana är pjäsen rik på, och de fyra dansarna på scen gör dessa virvlar till en ofta hisnande upplevelse.
På det teoretiska planet handlar det om överraskande sammanhang, och överraskande vändningar i skeenden som setts förutbestämda. Sålunda ingår en scenstor Goldbergmaskin i den i övrigt högst minimalistiska scenografin. Goldbergmaskinen är, inom parentes, en ”kedjereaktionsmaskin” som utför en enkel syssla på möjligast komplicerat sätt. Här är det förstås knappast sysslan som motiverar maskinens närvaro, snarare handlar det om hur det ena leder till det andra på oväntade vis, då den mot slutet av pjäsen skramlar loss. Kanske maskinen rentav inspirerat till hela Liza?
Inledningsvis ligger Liza (Urmas Poolamets) på sin dödsbädd och konstaterar att det som kvarstår är tomt, mörkt och dystert, varför hon vänder om och vandrar sitt livs stig tillbaka. Här gör Poolamets en fullständigt suverän, naturligtvis lagom parodisk tolkning av den åldrande Liza som steg för steg blir yngre och yngre och slutligen riktigt riktigt ung. En del av Lizas liv gestaltas parallellt av en strålande Elina Raiskinmäki vars insats innehåller både humor och akrobatik. Côme Calmelet-Pyykkö och Patrick Di Quirico gör egentligen bara ifyllnadsroller – men det är inte så bara. De finns överallt och liksom Raiskinmäki imponerar de med sin energi och sin närmast otroliga dansakrobatiska virtuositet. Pepljajevs dynamiska koreografi tar tillvara dansarnas starka sidor.
Musiken är en fullträff, också den dikteras av Pepeljajev; han valt stycken av den lettiska gruppen Tautumeitas, El Chombo, W.A.Mozart med flera – låtar som det både svänger om och är fart på.
Berättelsen tar sig alltså stegvis bakåt, stödd av numrerade texter upplästa av en neutral Aatu Pyy på band. Texterna tycks vara anteckningar gjorda av en neutral observatör och ‘lokaliserade’ med för mig obegripliga sifferkoder. Här finns en underbar liten detalj i det att platser och fenomen är gamla bekanta för lokalpubliken – i det absurda sammanhanget blir det en effekt i sig. Lizas liv är ensamt och mollstämt, och ingenting analyserar eller förklarar varför det blev så som det blev. Möjligen kan hon ha varit lite för godtrogen. På scenen närmar sig den cyniska potentialen – som onekligen finns här – någonting närapå karnevalistiskt, där dock den ensamma och längtande människan blir väldigt sårbar.
Och frågan då – vart bjuda Liza? Allt är oklart: vem hon är, varför hon skall bjudas och vart, och finns det ens någon inbjudan, konstaterar programbladet. Kanske vandrar hon sitt liv baklänges av samma orsak som Forrest Gump joggade över den amerikanska kontinenten?
Nej, pjäsen kräver inga logiska tolkningar. Den ger vinkar och signaler, inspirerar till egna tolkningar, kanske igenkännande. Kanske Liza är vem-som-helst, kanske är hon alla vi som ser pjäsen?
Minne kutsua Liza?
Koncept, koreografi och visualisering Sasha Pepeljajev; på scenen Côme Calmelet-Pyykkö, Patrick Di Chirico, Urmas Poolamets och Elina Raiskinmäki; kostymdesign Marjo Haapasalo; ljusdesign Zai Sainio; ljuddesign Jaakko Salonen; röst Aatu Pyy; foto Jussi Virkkumaa
Återstående föreställningar torsdag 15 & fredag 16.12 kl 19; lördag 17.12 kl 17
Bonckys blandade 