Jag såg den streamade versionen och hade fått 3000 tecken att disponera över för en recension av jubileumsgalan. Det streamade formatet störde mig faktiskt inte, och då den nu dök upp på repertoaren tänkte jag inte nödvändigtvis gå och se den på nytt. Hur det kom sig att jag ändå gjorde det är en lång historia, och att det kom sig är jag väldigt glad över. Att se den på scen var verkligen något helt annat, så 2021 års korta recensionsformat som inte gav plats åt många ord om själva koreografierna bara måste kompletteras, nu då jag har obegränsad tillgång till tecken.
Veterankoreograferna var Ervi Sirén, Marjo Kuusela och Jorma Uotinen. I nämnd ordning skapade de var sin koreografi för en, två respektive fyra dansare. Först ut Ervi Sirén och Här är jag (Täällä olen), ett långt solonummer som vuxit fram i samarbete med dansaren (och balettens konstnärliga ledare) Urmas Poolamets och musikern Ismo Laakso. Ett existentiellt stycke om vådor och fröjder i en vardaglig tillvaro, där Poolamets med sin till synes mödolösa dans håller publiken fångad i den till synes enkla koreografin där musiken, mixad av Ismo Laakso sittande på scenen, är lite ansträngande på det där sättet som oljud i vår vardag kan vara. Stycket saknar inte komiska, rentav spralliga inslag, som lättar upp dysterheten som anger dess grundton. Den dämpade dramatiken på slutet väcker i sin mångtydighet en sällsamt stark känsla av existensens inbyggda ambivalens.
Temat i Marjo Kuuselas I. erä (I. halvlek) är ett tema hon återkommit till många gånger, och varje gång har det fött ett helt nytt verk. Det handlar om gränserna mellan mitt och ditt, mellan allvar och lek, självet i förhållandet till andra. Här har det blivit rena cirkusen – de två dansarna Calmelet-Pyykkö och Patrick di Chirico spexar till det ordentligt då de med hjälp av målartejp delar upp scenen mellan sig och försöker komma till tals med att inte komma till tals med varandra. Båda dansarna är lysande och Calmelet-Pyykkös performans är emellanåt rent hisnande akrobatik.
Jorma Uotinen gör nog skäl för namnet. Vid gränsen, hans bidrag till galan, är onekligen i egen klass. Det är drama, men långt ifrån det melodram som en beskrivning sannolikt frammanar. Det är industriromantik och undergångsstämningar som hittar åtminstone mina nostalgiska strängar.
Till ett häftigt dånande komp av Apocalypticas celloadaption av Metallica och den lugnare Ann-Sofie von Otter sjungande Bach gör de fyra dansarna på scen, iklädda variationer i lergrått, ett av de mest helgjutna verk jag sett. Var och en av dansarna – utöver de ovan nämnda Calmelet-Pyykkö och di Chirico Linda Björkqvist och Elina Raiskinmäki gör sina egna versioner av vad som tycks vara en gemensam rörelserepertoar. Helgjutenheten gissar jag delvis kommer sig av hur ensemblen fungerar ihop – sinsemellan mycket olika i sina rörelsespråk kompletterar de varandra. Det här räcker ju inte till en fullträff, så det måste finnas nåt mer? Är det så enkelt som att helheten är framskapad av ett gäng ovanligt begåvade konstnärer?
Det är en helt speciell glädje i att se en koreografi där allt tycks sitta rätt. Vad det är som åstadkommer denna upplevelse måtte höra till de där stora metafysiska frågorna vilkas svar vi svårligen kan artikulera eftersom de är långt bortom språket. Smaksaker spelar förstås in – det fulländade, virtuosa är inte nödvändigtvis det som får en att glädjas på det där speciella sättet. Men det hjälper.
Besättningen nu är densamma som i maj 2021, förutom att Patrick di Chirico nu ses där vi då såg Riku Lehtopolku.
Aurinkobaletti – Solbaletten 40 år
40 vuotta aurinkoa/ 40 år av sol
Manillateatern 29.4.2021
Fyrtio år av sol
Otaliga är de festligheter som under det gångna året inhiberats, skjutits på framtiden eller begåtts på annat sätt. Den glada dansteatern Aurinkobaletti – Solbaletten – valde att göra det bästa av situationen och fira sitt 40-årsjubileum (nästan) på dagen med en streamad gala, som i höst återkommer i festligare inramning. Om allt går väl.
Dansteatern Aurinkobaletti grundades i Åbo, Valborgsmässoaftonen 1981. Den starkaste eldsjälen var dansaren, koreografen och dansläraren Raija Lehmussaari, som 1967 startat en dansskola i den närbelägna staden Nådendal. Lehmussaari såg att det fanns en beställning på en professionell dansplattform i Åbo och satte igång. De första tio åren dansade teatern på alla upptänkliga scener i staden, bland andra Åbo svenska teater, Folkets hus och Brandkårshuset, medan den med ljus och lykta sökte efter ett eget ställe. Ett sådant hittades slutligen i en vid östra åstranden belägen fabriksfastighet som efter att Repfabriken Manilla flyttat ut hyrdes till olika småföretagare i väntan på rivningsbeslut. Något sådant blev, tack vare en aktiv miljörörelse, aldrig fattat, och efter diverse turer tog kulturen över. I dag är det skyddade Manilla hem för ett fyrtiotal olika kulturaktörer.
Det känns naturligt och sympatiskt att de tre koreografer som står för kvällens gala – Marjo Kuusela, Ervi Sirén ochJorma Uotinen – hör till dem som var med i svängen redan då dansteatern grundades och nutidsdansen i Finland dansade i barnaskorna. De har var och en sin anknytning till teatern, förenas i sin gedigna erfarenhet som känns starkt i koreografierna, där de uttalat låtit processen göra sitt med utgångsidéerna.
Det inledande numret, Ervi Siréns Tässä olen (Här är jag), tillkommet i samarbete med musikern Ismo Laakso och dansaren Urmas Poolamets, teaterns konstnärliga ledare, undersöker dansarens verklighet och vad som händer då en är öppen för alla möjligheter. Existentiella stämningar i fin tolkning av alla parter.
Marjo Kuuselas 1.erä (1.ronden) handlar om gränser, gränser mellan lek och allvar, mellan ditt och mitt. Côme Calmelet-Pyykkö och Riku Lehtopolku tar fint ut svängarna med både humor och bravur, och igenkänningsfaktorn är hög. I Jorma Uotinens tredelade Rajalla (Vid gränsen) balanserar människan, tolkad av dansarna Linda Björkqvist, Côme Calmelet-Pyykkö, Riku Lehtopolku och Elina Raiskinmäki, mellan ljus och mörker, mellan olika känslolägen tills hen i sista delen erbjuds lisa i form av ett stilla regn, och de fyra samlas i en klassiskt hoppfull gest då scenen mörknar omkring dem. En intressant sammansmältning av disciplin, starka känslor och något jag skulle kalla logik.
Trots formatet kändes galakvällen festlig, med bilder från tidigare produktioner och avspänt samtal kring teaterns fyra årtionden i pauserna. Aurinkobaletti med dess kombination av fast, talangfull ensemble, täta besök av gästande koreografer och ett tätt samarbete med andra aktörer på det livaktiga scenkonstfältet i Åbo, inte minst i form av festivalen Manifesti, bådar gott för kommande årtionden!
Bianca Gräsbeck
Bonckys blandade 