Pjäsen Dysmorphic känns lite skrämmande. Affischen föreställer ett hjärta och liknar en gammal medicinarplansch. Men hjärtat är transparent och innanför dess tunna hinna förbereder sig en mänsklig varelse på att spräcka den. Eller så inte.
Dysmorphic är en kommentar till ett fenomen som är vanligare och allvarligare än vi kanske tror: Body Dysmorphic Disorder, en kroppsbildsstörning som kan göra livet verkligt jobbigt för den drabbade som lägger ner destruktivt mycket tanketid och energi på att (spegel)kontrollera, dölja och skämmas för defekter som inte har någon motsvarighet i verkligheten. BDD har ingen plats för övertygelser från omvärlden att upplevelsen är överdriven. Ett första steg ur är, föga överraskande, att tala om problemet.
Dysmorphic bygger på sådant som var och en i arbetsgruppen på ett eller annat plan upplevt, och har vuxit fram ur dessa erfarenheter till en pjäs full av poesi, där det fula blir vackert av värmen som genomsyrar den. Låt mig försöka mig på att återge föreställningen i stor drag:
Det öppna scenrummet är dunkelt upplyst. På golvet ligger en kvinna, synbarligen helt avslappnad, på rygg. I fonden hänger en luftig koloss, hjärtat, och under det en obestämd hög beigeaktiga, svulstliknande klumpar. Luften är andetag. Kvinnan stiger upp, betraktar hjärtat där ljus börjat blinka, klappar med fingrarna på sitt bröst – hennes hjärtslag ger eko. Kvinnan går och sätter sig på en stol till höger på scenen och vi blir varse att andetagen vi hör är hennes, mixade på ett litet ställ vid stolen.
Det ljusnar i hjärtat och inne i den skymtar vi rörelse, ålande rörelser. Småningom urskiljs ett ben, ett ben till, en kropp, en axel. Rörelsen tilltar, ett huvud uppenbarar sig ur en öppning längst ned i hjärtat. Huvudet åtföljs av en kropp som sjunker in i den obestämda svulsthögen. Följer ett andra huvud, en andra kropp som sjunker in i samma hög. Mödosamt tar sig varelserna småningom ut på scenen, börjar upptäcka sig själva och sina obekväma kroppar; kropparna har konstiga utväxter lite varstans. De upptäcker varandra och varandras konstigheter. De närmas varandra, en underlig röd klimp bultar allt häftigare och skapar konfusion, slits itu. Det blir svårt att hitta ett gemensamt vara, det blir springa undan, det blir slagsmål, det blir närmande. De upptäcker att de kan ta bort de konstiga utväxterna, de stöder varandra, stöttar. De försöker krama sönder, förgöra de underliga svulsterna. Det lyckas inte, och i stället bygger de skulpturer av dem. Den röda ituslitna klimpen blir hel igen och förvandlas till en docka, ett gemensamt intresse. De börjar undersöka hjärta utifrån. Slutligen klättrar de in i det igen. Mörker.
Varelserna som ålat sig ur kolossen är som teletubbies, lite tafatt klumpiga, gosiga i sin vilsenhet. De mognar under pjäsens gång och de som klättrar tillbaka är människor som gjort sig av med de groteska deformationerna – vanföreställningarna – som gjorde dem överkänsliga för sin respektive omvärlds närhet. Pjäsen är en befrielsehistoria ur fångenskapen BDD.
Sättet på vilket duon Erika Malkki och Aino Lehtovaara, förstärkt med danskonstnären Tashi Iwaoka, regissören Maija Westerholm och ljuskonstnären Magnús Sigurðarson närmar sig problematiken är varmt inkännande. Kombinationen dans, fysisk teater och dockteater ger ett brett uttrycks- och symboliskt register; så blir exempelvis den gripande scenen där de handgripligen tar makten av svulsterna genom att ”krama ihjäl” dem en jublande symbol för återtagandet av den egna digniteten som tankemonstret BDD stulit av dem. Det mesta vi ser på scenen är fult, ja, i den traditionella bemärkelsen. Den inkännande värmen som gör det vackert gör det också lätt att känna med varelserna som i total oskuld straffats med den vrånga kroppsbilden.
De tre på scenen gör ett fantastiskt jobb. Musiken, närgånget fysisk med de lite hesa andetagen, varierade med ordlös sång, görs live på scenen och skapar en ljudrymd som kunde vara inne i en människas själ där stämningarna varierar. Dansarna förmedlar känsloskalorna suveränt. Deras kroppsspråk är strålande, speciellt där de snuddar vid turer som vid det här laget känns som vardagsmaten i samtidsdansen. Snuddar vid, ja: glädjande korta snuttar av trendande rörelsescheman som hos en del koreografer överanvänds och blir gäsptråkiga. Så alltså inte här.
Dysmorphic kunde väl utgöra utgångspunkt för samtal – inte bara kring det aktuella BDD utan också andra ångestkällor som så många kämpar med. Dysmorphic kan ses gestalta människans inre kamper, om de så gäller gäller mentala problem, (par)relationer, födsel och död, konflikter eller försök att nå ut till andra – eller in till sig själv, som manusförfattaren Erika Malkki skriver i programbladet. Då vi kan byta ut den förslavande spegeln mot en människa att spegla oss i kan vi växa som människor och börja övervinna våra nojor. Vi behöver prata om kraven vi tror omvärlden ställer på oss. Och varför vi tror på dem.
Dysmorphic
Premiär * 22.9.2022 på Aurinkobaletti, Manilla * Föreställningar i slutet av september, paus i oktober, föreställningar igen 2 & 3.11 kl 20.15, 11.11 kl 19.00 & 12.11 kl 17.00
Manus och koncept Erika Malkki * Regi Maija Westerholm och arbetsgruppen * Koreografi Tashi Iwaoka * Ljuddesign, komponering och inövning av musiken Aino Lehtovaara * I rollerna Tashi Iwaoka, Aino Lehtovaara och Erika Malkki * Dräkter Amita Kilumanga * Marionettkonstnär Erika Malkki * Ljusdesign Magnús Sigurðarson * Produktion Arbetsgruppen, Aurinkobaletti och Aura of Puppets
Foto Jussi Virkkumaa
Bonckys blandade 