Kategorier
Dans

Festival med överraskande toppar

Fabriksfestivalen Manifesti 7–18.9.2022

Årets Manifesti, den mångkonstnärliga festivalen på Manilla i Åbo, är lyckligen undanstökad för tjugoåttonde gången. De två festivalveckorna var inte överdrivet späckade med sina tio verk, av vilka bara Baby Judo kunde ses mer än en gång. Lördagen den 10.9 hölls Öppet hus, och under dagen rörde sig femhundra personer på området, mot knappa tvåhundra ifjol. Ett mycket populärt nummer under lördagen var Dock-Catwalk’en, där dockor som medverkat i Aura of Puppets många föreställningar under nätverkets dryga tio år visade upp sig – eller ja, fördes över podiet.

Av olika orsaker blev mitt deltagande lite magert, men det lilla jag hann med var desto intressantare. Turku Youth Company, som fick inleda med den (kan jag inte låta bli att säga) ungt fräscha Beasts, en föreställning som fyller scenen med dans präglad av både humor och akrobatik, solonummer och ett varierande känsloregister. Ledaren Suvi Nieminens speciella lättakrobatiska grepp känns välgörande och präglar fint de unga dansarnas sceniska framtoning. 

Samma typ av föreställning gav Pori Dance Company & Minimi med sin Streaming. Måste bekännas: i ett tidigt skede blev jag medveten om bänken jag satt på, och frågan ‘varför gör de detta’ satte sig envist mellan mig och scenen där, som jag upplevde det, ett ändlöst farande runt scenen utspelade sig, varierat av centrering i klungor där dansarna klättrade på varandra. Duktiga, javisst, men det hela gav onekligen känslan av en Uppvärmningssession Inför. De vardagligt bylsiga scenkläderna gjorde föga för att stöda det som hände på scenen, snarare korrelerade de på något vis med dansarnas uttryckslösa ansikten och den uteblivna kontakten med publiken.

Behövs det en mer konkret tanke också i danskonstverk? Temat att i vår tid av allt större alienation återvända till kroppen,vilket uppgavs som tanke bakom Streaming, är mycket intressant och inspirerande, men i PDC&Minimi -pjäsen har jag svårt att ryckas med. Att temat i danspjäser är abstrakt, filosofiskt och ofta verkligt svårgreppat är mera regel än undantag, och de som skapar verken har all rätt i världen att förmedla detta tema enligt eget förgottfinnande. Alla kan ju inte älska alla här i världen, som Hasse & Tage sjöng på sjuttiotalet, och eftersom jag inte vill ställa mig till doms över sådant jag inte själv kan uppskatta säger jag ingenting mer, men hoppas hitta någon eller något som kan övertyga mig om ifrågavarande föreställnings berättigande. Långt är det smaksaker, detta med konstmanifestationer. Smak och tycke är och förblir olika, och intressant är förstås att smaken lätt får större inflytande över oss än de rent yrkesmässiga kvaliteterna. Och i motsats till det gamla talesättet att smaksaker inte skall diskuteras är det precis det vi skall göra: diskutera vad vi tycker och inte tycker om – det gör oss modigare och ärligare som människor. Dessutom gör de diskussionerna det lättare för oss att förstå varandra.

Abstrakt, existentiellt och laddat till max är det i danskonstnären Tomi Paasonens, bildkonstnären Anna Tahkolas och ljudkonstnären Vincent Masses pjäs Tahra (Fläcken). Utgångpunkt är definitionen av ‘fläcken’ som en störning på den rena ytan, pjäsen en kontaminasammanblandning av dans-, bild- och ljudkonst som blir till här och nu. Till en början gör alla tre sin grej på scenen, oberörda av varandra och med var sitt soloparti som speglar en (självskriven) monolog, uppspelad ur en liten bandspelare längst fram på scenen. Ljudvärlden i övrigt byggs upp av Masses mikrofoner som han bökar med i sitt hörn och runtom på scenen. Tahkola målar fondväggen, performativt, med avtryck av händerna i svart färg. Paasonen gömmer sig under ett tältliknande skynke som han småningom stiger fram med och med skärande inlevelse dansar obekvämhet i tillvaron. Småningom går det hela mot ett häftigt, samfällt crescendo. En störning på den rena ytan? En bland väldigt många.

Någon kanske minns Tomi Paasonen från hans besök på fjolårets upplaga av Manifesti där han framförde de fantastiska pjäserna coronapjäsen Antibody och den självbiografiska Retrospectrum. 

I en klass för sig är pjäsen Baby Judo, som i motsats till festivalens övriga nummer gavs flere gånger. Egentligen handlar BJ om vår handfallenhet inför livet och dess utmaningar – med en av skaparnas ord, vi är som småbarn som lär sig judo. Det är bara att föreställa sig, det hjälper en att nicka igenkännande invärtes. 

Baby Judo är en märkligt fascinerande dykning in i existensen. De fyra som satt ihop pjäsen är ett mångbegåvat gäng och någonting säger mig att vi kommer att få se mer av det. Dansarna Anna Jolma och Melissa Jolma är båda ut-i-fingerspetsarna-dansare, mycket olika till temperamentet om uttrycket tillåts, samtidigt liksom stöpta i samma form – jo, de är systrar. Antton Kainulainen, som planerat den neonbjärta ljussättningen och Antti-Juhani Manninen som regisserat och stått för ljudet och den intressanta musiken, är båda teater- och dockteatermänniskor. 

Manninen berättar för Turun Sanomat att BJ är som dockföring där dockan är de själva. De rör sig och för sig som dockor. Deras tankar som, upplästa av Anna J vars röst manipulerats lite grand, hörs ur en högtalare, är liksom docktankar, enkla och jordnära. Pjäsen inleds i en del av Ågalleriet inrett som ett synnerligen prydligt (dock)hem, som dock öppnar sig mot en annan värld – den egentliga scenen – där det går betydligt vildare till. Allt är ändå väldisciplinerat – är det detta som parodieras i Kainulainens och Manninens kroppsspråk genom att de rör sig som de där uppdragna leksaksdjuren som fanns i min barndom. Samtidigt med det komiska blir just detta en (be)rörande bild av den skörhet som är en del av människans villkor. Kontroll skyddar mot … ja vad då? 

Alla föreställningar hade jag inte möjlighet att se, och det roliga avbröts för min del då också jag däckades av någon flunssavariant det andra veckoslutet och missade tre emotsedda föreställningar, Teemu Mäkis &Maija Nurmios Èliane, Strange Plant med Jenny Kivelä & Kiltit Ihmiset och Kati Outinens på den amerikanska kompositörens Libby Larsens verk baserade Try Me Good King med koreografi av Minna Tervamäki. Antti Tolvis meditativa HANDS, Karolina Ginmans Fluid och Vilhelmiina Sinervos och Hedda Liukkalas nutidscirkusföreställning Life After krockade med andra åtagaden. Sånt är livet. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s