Kategorier
Bildkonst

Finurlig landskapsmanipulation med varsamma tag

På Wäinö Aaltonenmuseet pågår fram till Åbodagen den 18.9 den sympatiska konstnären Antti Laitienns sympatiska utställning Det formbara landskapet.

Utställningen är en exposé över i stort sett hela hans karriär, och fyller med lätthet hela museet – och mera till: till det intilliggande Ekoluoto har han forslat stammen av en gammal alm. Den har han tillsammans med verkstadsdeltagare klätt med nitar/spikar som bildat ett skyddande pansar runt den döda stammen.

Kanhända jag har fel, men jag ser i Laitinen en unik konstnär. Att han har en konstnärlig dubbelexamen – fotograf från Åbo konstakademi, och bildkonstnär från Bildkonstakademin – är inte unikt. Inte heller är det unikt att inspireras av naturen, knappast heller att manipulera den. Eller att ställa till med performanser, eller närsynt observera och begrunda naturens mångfald och enkelhet, dess krafter och svaga punkter. Och så vidare, nej. Det unika ser jag i sättet på vilket han gör allt detta. 

Det som får mitt hjärta att slå ett extra, smålyckligt slag är videon där konstnären ses bära stora tunga säckar ut i vattnet vid en blåsig strand. En efter en bildar de småningom en ö. En människa har byggt en ö. I en annan video går han med en hink i vardera handen och tar vatten från en sjö, tömmer hinkarna ett stycke ifrån sjön. Småningom bildas där en sjö, väldigt liten men i alla fall. En människa har gjort en sjö. 

Det är väl inget konstigt med det – människan har byggt öar och anlagt sjöar förut. Men där det i allmänhet krävs utrustning och material som krävt naturintrång som inte är speciellt skonsamma, gör Laitinen det utan att knäcka en kvist, bryta en sten, bränna någon annan energi än sin egen. Speciellt med ön blir det så tydligt: människan kan manipulera naturen utan att störa, förstöra eller göra intrång i den. Vad krävs? Jo, tid och tålamod. Och där triumferar jag med Laitinen – tid och tålamod har blivit som främmande begrepp i vår tid och värld. Eller kanske en bristvara, en lyx?

Allt som Laitinen gör präglas av något jag skulle kalla eftertänksamhet. Jag får känslan att han reflekterar över den natur han ser omkring sig och allt emellanåt stannar upp, tänker ut ur boxen till ett what if? En video fokuserar på ett träd som plötsligt rasar ihop, sådär som de där gamla små leksakerna där något långbent djur står på en kapsel vars botten vi trycker in med tummen så det långbenta faller ihop. I en annan video i samma stil står ett ensamt träd och ruskas om som av vindpustar. Liksom med det första trädet sker all rörelse medelst rep som knutits så att effekterna nås. Om något jag sett i konstväg varit out of the box så är det nog de här högst personliga träden. 

Den visuella dimensionen i Laitinens konst är inte alltid prioritet. Videofilmerna med ö- och sjöperformanserna verkar i första hand vara dokumentation. I trädvideorna är visualiteten av största betydelse, inte minst som den mycket stilfulla bilden av strålkastarbelysta trän mot nattsvart fond blir till en hickande kontrast mot det tragikomiska som händer med dem. Med på utställningen finns också storfotografier, där detta samma estetiska grepp tycks renodlat till förtrollande blickar in i rakryggad skog, där stammarna glimmar matt i ett ljus som verkar komma från ingenstans men avslöjar minsta detalj i den djupa skogen. 

Fascinationen vid trädens karga, samtidigt sköra estetik tar sig också uttryck i hans mer traditionella verk: rader av trädsilhuetter i en burliknande inhägnad. Låter inte speciellt inspirerande, men inför verket är upplevelsen på ett rofyllt sätt spektakulär.

I en serie där han trixat med växtligheten så det bildats klotrunda öppningar i buskar eller skogsdungar. Effekten är osannolik – de manipulerade ställena ser rätt surrealistiskt overkliga ut. Jag har svårt att bestämma mig: jag blir full i skratt, samtidigt stämmer bilderna till något slags andakt.

För en installation som kom att visas på Venedigbiennalen 2013 högg Laitinen ut en tio meters kvadrat med jord och allt i en helt vanlig skog, och sorterade sedan de olika beståndsdelarna i en lika stor kvadrat på golvet. Sedan tog han ett foto av den i all sin fyrkantighet och geometriska precision osymmetriska och överraskande fotogeniska kvadraten. Fotografiet, där motivets skogsmurriga färger intensifieras, kunde ses som en antipod till Piet Mondrians oeuvre – indelningen av färgfält kunde vara den gamle holländarens, men medan Mondrian övergav alla färger utom grundfärgerna för att komma så långt från verkligheten som möjligt, vilar Laitinen stadigt i densamma. 

En utställning som jag alltså varmt vill rekommendera. Under dess sista dag på WAM ges också en guidning på svenska, något jag också rekommenderar – guidningar kan ge konsten mervärde! 

Utställningen Det formbara landskapet

Wäinö Aaltonen -museet fram till 18.9.2022

Foto Antti Laitinen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s