Nu har jag sett den, Solbalettens uppsättning av Claudio Monteverdis opera Poppeas kröning, som jag puffade inför premiären i våras. För att säga som det är hade jag inga planer på att gå och se den själv, trots det läckra upplägget. Jag är närmast allergisk mot opera. Att jag gick med på att gå och se den var för att ett par av de medverkande som jag pratade med avslöjade att de hyser lite samma känslor som jag. Och så tänkte jag förstås att den ju är så mycket annat än bara opera…
Själva operan är skriven så tidigt som 1642, femtio år efter världens första, och förlagd till Antikens Rom, närmare bestämt kejsar Neros tid. Det är en ryslig historia om intriger, passion, svek och vandrade över lik; en historia om moral och morallöshet där librettisten Giovanni Francesco Busenello ganska fritt återgivit händelserna under den period, AD 58 – 65, som han i librettot koncentrerat till en enda dag: Nero lever i ett arrangerat äktenskap med Octavia som han inte gillar och har förälskat sig i klättraren Poppea. Då hon blir havande med hans barn är det dags att skaffa undan Octavia och gifta sig med Poppea. Octavia å sin sida lejer Poppeas ex för att ta livet av Poppea. I detta upplägg ryms förstås floder av både blod (mord) och tårar, men för kejsarparet slutar operan lyckligt.
Så bra går det inte på Solbaletten, där utgången, om jag förstått rätt, stämmer överens med vad historieskrivarna berättar: Nero begick självmord vid trettio års ålder, efter att ha blivit förklarad en statens fiende. Operan har den fördelen för sentida tolkningar att ingen riktigt vet vad originalet sade; det torde ge ännu friare tyglar än klassiker i allmänhet.
Scenen för Solbalettens Poppea är en vild konstruktion som föreställer ett skepp. I dess mage sitter musikern Ismo Laakso och anger takt och stämningar – musiken är verkets stomme med både Monteverdi och Laakso, som inte begränsat sig till notsystemet för att skapa ljudvärlden. Laaksos grepp om musiken har givit operan bestämningen steam-punk, och öppnat den för också andra än operafans. Märkligt nog behåller också Monteverdis musik sin integritet, så nämnda fans behöver inte rädas. Dessutom har dansteatern lyckats engagera Anneliina Rif, som med sin klara, öppna och samtidigt mjuka sopran och uppenbara skådespelartalanger suveränt bekräftar att det är klassisk opera som är på gång. Motparten Jouni Bäckström ligger inte långt efter.
De musikaliska gästspelarna delar rollerna jämt med Solbalettens fasta ensemble. Rollerna är tolv till antalet, plus bifigurer. Kanske för att elda på det karnevalistiska har de medverkande mellan fem och åtta roller var, kors och tvärs. Det är således inte alltid lätt att veta vem det är som leder spelet framåt. Det här kan kännas förvirrande, men efter ett tag slutade åtminstone jag fundera på det och rycktes med i det festliga tumultet. Som jag inte heller var bekant med texten som sjungs (mest) på italienska, blev min upplevelse av det hela ganska impressionistisk, måste medges.
Desto mer gav det visuella. Skeppet (Magnús Sigur∂arson står bakom både sceneri, ljus och visualisering) är en intrikat konstruktion med rum i många plan, sammanlänkade med trappor och stegar. Och en gnisslande hissanordning med vilken Poppea/Octavia (Linda Björkqvist) oändligt långsamt hissas upp till sin privata domän och – bland annat – gör en skakande scen med en Octavia som efter att ha blivit åsidosatt och utfärdat ordern att mörda Poppea drabbas av eftertankens kranka blekhet förkroppsligad i en till vanmäktigt vilddjur förvandlad kejsarinna. Också området kring skeppet nyttjas för olika biscener, om uttrycket tillåts. Här utspelar sig verkets enda dansscen, där dansarna, i andra aktens mörknande omständigheter, en efter en drar sig undan i en fint synkroniserad, abstrakt dans som för ett långt ögonblick gör själva luften magisk.
Kanske tvärt emot vad som skäligen kunde förväntas, är denna Poppeas kröning alltså inte dansteater. Att de uppträdande är dansare är emellertid något som sätter sin prägel på allt som händer under föreställningen, i rörelser och rytm. Då de rör sig är det dans. Med häpnadsväckande lätthet växlar de roller och kroppsspåk, klättrar mödolöst mellan de olika planen. Metamorfoserna är speciellt tvära hos Elina Raiskinmäki som har många roller där hon tar ut sin komikerpotential till förtjusning. Come Calmelet-Pyykkös insats är den kanske mest utstrålande i sina olika roller. Linda Björkqvists scennärvaro och suveräna kroppsspråk är lika häpnadsväckande som alltid.
Ett kapitel för sig är Marja Haapasalos scendräkter, speciellt de mer och mindre festliga huvudbonaderna. Dräkterna skapar tidskänslan som här är ganska tidlös även om tankarna frör sig någonstans mellan antik och renässans. De skiljer också högt och lågt, vulgärt och sofistikerat. Färgerna är mustiga och sommarlätta i fin avvägning.
”Skeppet” har stor symbolkraft, så också här. Att det är ett sjunkande skepp blir uppenbart under den andra, mörka akten. I den gripande slutscenen räddar sig dansarna en efter en upp till relingen. Suget av undergången är påtagligt – vemodigt och tragiskt. Där skeppet symboliserar Roms undergång kan det också ses som en spegling av nazi-Tyskland eller dagens Ryssland.
Regissören Urmas Poolimets, som under sensommarens föreställningar också hoppat in för föräldralediga Patrick Di Quirico, har all anledning att vara stolt över både sin besättning och sitt underbart galna grepp om det hela.
På bilden: Linda Björkqvist, foto Jussi Virkkumaa
KOREOGRAFI OCH VISUALISERING Urmas Poolamets MUSIK Claudio Monteverdi och Ismo Laakso MUSIKARRANGEMANG Ismo Laakso I ROLLERNA Linda Björkqvist, Jouni Bäckström, Côme Calmelet-Pyykkö, Patrick Di Quirico, Ismo Laakso, Elina Raiskinmäki och Anneliina Rif LJUSDESIGN Magnús Sigurðarson KOSTYMDEISGN Marjo Haapasalo |FOTOGRAFIER OCH GRAFISK DESIGN Jussi Virkkumaa PRODUKTIONAurinkobaletti
Längd: ca 2 h 30 min (inklusive paus)
Rekommenderad ålder: +15 år
Bonckys blandade 