Redan platsen försätter mig i en ovan stämning av lite kuslig intimitet. Platsen är nattklubben Utopia, där den tillfälligt hemlösa Barkerteatern mellanlandat med koreografdebutanten Jevgeny Kostyukovs pjäs Katso, katso minua (Se, se på mig) som premiärade den tredje maj. Allt är svart, taket ligger lågt och ett musikaliskt muller fyller rummet som snart skall bli skådeplats för en inte helt ovanlig tragedi – den där föräldrar inte klarar av sitt föräldraskap.
Det börjar med en stillbild där Sonen (Jevgeny Kostyukov) står lutad mot dörrposten till ett rum där Mamman (Marjan Raar) och Dottern (Suvi Nieminen) sitter på en soffa bakom ett stort bord. Medan Sonen lämnar dörrposten och kommer ut i Vardagsrummet med en monolog på ryska sitter de kvar, frånvarande, rör sig nästan omärkligt i slowmotion. Monologen går helt på ryska, men trots att det är få som förstår vad han säger fångar han in publiken och det är inte svårt att på ett ungefär föreställa sig vad han talar om. Då han talat färdigt kryper han ihop i en länstol, utan att komma tillrätta där – kroppen är spänd, rastlös, gesterna som söker ro är nästan tvångsmässiga. Han förefaller leva någonstans i autismspektret.
Dottern har runnit ned från soffan och kommit ålande tvärs över vardagsrumsgolvet med ansiktet dolt bakom en nalle som hon skjuter framför sig. Mamman kommer in, det är uppenbart att hon inte är du med sina barn, vilkas närvaro inte är vad hon vill att den skall vara: Dottern som hon vill vara nära och ha nära gör sig onåbar och trotsig; Sonen som vill komma henne nära skrämmer och väcker hennes avsky. Barnens lek blir allt vildare och går över styr, Mammans hjälplöshet, frustration och skräck går över styr. Dottern går undan, trycker sig in i ett hörn med nallen för att sedan lämna nallen kvar och själv försvinna. Mamman och Sonen är kvar i regnet av pappersflyg, ett mångfaldigande av det flyg Sonen markerar sin monolog med, det som Mamman senare plockar upp och med avsky långsamt river itu.
Formen är dans och (mycket) fysisk teater som hos Nieminen emellanåt blir rena akrobatin, ett ljudlöst utmanande av tyngdlagarna. Kostyukov gestaltar det traumatiserade barnets vånda både med kropp och åtbörder vilka i sin stumhet skriker ut Se, se på mig! Raars gestaltning av Mamman är hårresande effektiv: någonstans har hon hittat gester som med hjärtskärande skärpa gestaltar Mammans desperata försök att närma sig Dottern. Hennes roll är den minst utagerande, men i hennes tyglade kroppsspråk finns känslor så starka att det vibrerar ont i hela rummet.
Intressant är hur pjäsen tar tillvara det faktum att alla medverkande har olika modersmål. Som sådant bygger det verbala språket inte murar men stängsel mellan människor. Det ordlösa språket är universellt, samtidigt ändå starkt bundet av sociokulturell kontext. Det finns knappast den gest, den rörelseserie, som uppfattas lika i världens alla hörn. Det ordlösa språket är något som inte riktigt låter sig pressas in i civilisationens korsetter. Det som inte låter sig pressas in där är svårt att kontrollera, och tryggast är att inte ge det riktigt samma kredibilitet som det inpressade, ordnade, kontrollerbara. Den lägre statusen medför att vi har betydligt mindre erfarenhet av och vana vid det icke-verbala, det icke-narrativa, och kan därför ha svårt att ta det till oss. Som tur görs det mer och mer dans. Allt oftare inkluderar dansföreställningen också verbalt språk, men som regel mera nonsensaktigt, som för att understryka bristande kontakt, felriktad kommunikation och knaggligt samförstånd.
Här talar dansaren Mamma och dansaren Sonen sitt respektive modersmål (och jag kan bara gissa mig till vad de säger). Gonattsagan, som utgör en idyllisk paradox till det som utspelar sig i rummet, spelas upp på svenska, dansaren Dotterns språk. Avsaknaden av gemensamt verbalt språk speglar avsaknaden av gemenskap och kontakt pjäsens familjemedlemmar emellan; så som jag ser det kärnan i pjäsen. Avsaknaden uttrycks i dansarnas ögon där blicken stelnat på varsitt sätt – i Dotterns ögon hat och leda, i Sonens sorg och smärta, i Mammans ångest och vrede.
Katso, katso minua väcker känslor. Vetskapen om att den är baserad på en berättelse ur det verkliga livet får pjäsen att kännas speciellt upprivande, och här bjuds inte på någon happy ending. Den debuterande koreografen är medveten om det framlockade känslosvallet, och valet har varit medvetet: konsten skall väcka känslor, annars är det inte någon större idé med den. Han tar gärna emot kommentarer, talar gärna med dem som känt igen sig i pjäsen. Också om det inte är helt nytt är det inte så vanligt. I all sin tragik är pjäsen en strålande, lovande debut.
Texten skriven för denna blogg
Katso, katso minua
Uppförd på Club Utopia, Åbo i maj 2022
Arbetsgruppen:
Koncept Evgeny Kostyukov
Koreografi och dans Marjan Raar, Suvi Nieminen, Evgeny Kostyukov
Ljusdesign och teknik Antton Kainulainen
Ljuddesign Olli Lautiola
Produktion Barkerteatern
Bonckys blandade 