Kategorier
Coming Soon

Aurinkobaletti öppnar vårsäsongen med vackert förstlingsverk

Tre dansare på nattsvart scen. Livemusiken för tankarna till Dixieland, i bjärt kontrast till de komplexa sinnesstämningar dansarna utstrålar. Var och en i sin egen bubbla, sin egen frustration som får utlopp inte bara i smärtfyllda rörelser utan länge återhållna skrik. Inget orgiastiskt frossande i tuska eller ihållande bröl utan bara så vi vet vad det handlar om. Under den följande scenen tecknas i fonden en linje lik en hjärtkurva i vitt. Den visar sig vara en stadssilhuett. Dansarna har nu hittat till varandra. De inleder en skulptural förflyttning diagonalt över scenen och bildar så en levande kedja där de ålar, kryper, kliver över varandra utan att för ett ögonblick låta luckor uppstå i kedjan. De tre dansarnas fysiska samstämmighet bidrar till känslan av organisk smidighet; de liknar inte varandra men, mycket förenklat uttryckt, de har samstämmiga kroppsproportioner. Iklädda byxor och t-skjortor med ett gemensamt ledmotiv – ett färggrant tyg i ens byxor, en annans t-skjorta och en del av skjortan hos en tredje – utgör de tre en fin variationsrik enhet och helhet. 

Kommer inte ihåg att jag skulle ha sett något riktigt liknande tidigare. Kedjan korresponderar med stadssilhuetten på fondväggen. Det är ingen slump. Dansaren Patrick di Quirico, som nu debuterar som koreograf, har ett nära förhållande till arkitektur: han tvekade seriöst mellan dans och arkitektur då det var aktuellt att välja studieinriktning. Att det blev dans var ett rent förnuftsresonemang: om han skulle komma att ändra sig skulle det vara möjligt att gå från dans till arkitektur, medan det omvända sannolikt skulle vara uteslutet. 

Mer än dessa två scener bjuder pressinfot inte på, men de är tillräckligt för att ge en bild av detta di Quiricos förstlingsverk. Tankarna bakom går på djupet: Under vår livstid upplever vi stunder och gör val som bygger vår historia, en bit i taget, och gör oss till de vi är. Vi har alla vår egen stig, som korsar deras som vi kommer i kontakt med. Vad är det som får oss att uppleva att vi inte bara korsat någon annans stig utan också träffat hen? De här stigarna och korsningarna blir individuella strukturer. På samma sätt är hela samhället uppbyggt. 

di Quirico sticker inte under stol med att han är spänd inför live-premiären – det är ju hans första koreografiarbete som nu skall få sitt egentliga mottagande. Han hoppas mottagandet ger honom det självförtroende som behövs för att gå vidare som koreograf. Liksom så många andra verk vilkas premiärer hamnade in under coronan har EMHO tagit sats flera gånger. En kortare streamingversion har också funnits till påseende via balettens hemsida. Live-premiären är förstås någonting annat.

Puffen publicerad bara här. 

EMHO

Koreografi: Patrick di Quirico

På scenen: Linda Björkqvist, Côme Calmelet-Pyykkö och Elna Raiskinmäki

Musiken komponerad och utförd live av Jaakko Salonen 

Ljusdesign: Zai Sainio och Magnús Sigur∂arson

Projiceringar: Sonja Cederlund

Foto: Jussi Virkkumaa; på bilden Linda Björkqvist

 

Föreställningar: 

Fredag 18.2.2022 kl 19 

Lördag 19.2.2022 kl 17

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s