Det känns lite konstigt att i dessa tider blogga om konst. Har det någon relevans då världen dignar under Coronan, extremväder, skramlande stormaktsvapen, ökande klyftor mellan lyckligare och olyckligare lottade?
Det finns de som säger att det är just under såna här dystra tider konsten behövs som mest. Enligt den tanken är det speciellt viktigt att alla har tillgång till konst. Inte bara rent fysiskt, utan mentalt och intellektuellt. För att det skall bli verklighet behöver vi se till att vi har en fungerande konstfostran. Det satsas mycket på sådan för barn och unga, men satsningarna når inte på långt när alla. Vuxna behöver också konstfostran, och här är behovet betydligt knepigare att fylla. Det finns alltså mycket att fundera på och jobba för och med.
Det finns de som säger att konsten kan förändra världen, mot det bättre, och jag håller långt med där. Konst är förstås ett så omfattande begrepp att det strängt taget kan låta helt korkat att säga något så allmänt om vad den kan eller inte kan åstadkomma. Vi har ju till och med svårt att komma överens om vad som är konst och vad som inte är det. För att inte tala om vad som är bra konst. En sak torde vi dock kunna enas om: det värdefulla i allt som uppfattas som konst är att det ger uttryck för sådant som inte låter sig uttryckas i vardagsspråket – hur vi sedan skall definiera vardagsspråket återstår förstås att reda ut.
Vi kan välja att utgå ifrån att konsten har förändringspotential. Ett problem är att konsten långt talar till oss redan frälsta – som tar del av konsten – och blir sin egen bubbla. För att vidga bubblan kliver konsten ut på stan, i form av exempelvis utomhusskulpturer och ljuskonst. Hur uppfattas egentligen dessa satsningar? Vem blir gladare, vems tillvaro får guldkant av att skogsdungen på vägen till metron är upplyst i konstiga färger? Vem reagerar med att fråga sig vad konstverket kostat och vad som uteblivit för att bekosta det, i form av arbetstimmar för vårdpersonal eller skolmat.
Ett tämligen färskt exempel är ljuskonstjippot Ljusets stig i Åboför en dryg månad sedan. Tyvärr såg jag prislappen på 800 000, om jag minns rätt, och tappade lusten. Lite karikerat – medan åbobor i tusental vandrade ljusstigens tiotusen steg ringde tusental som inte vandrade där förgäves till sin hälsostation där telefonrösten dag efter dag meddelar att ‘vi är överbelastade just nu, försök igen senare’. Så skall det ju inte vara.
Vad är nu sedan en vettig konstpolitik? Personligen tror jag alltså inte på skrytbyggen vare sig allmänt eller inom konsten. Skrytbyggen blir tomma kulisser för alladem om inte deltar i festen. I stället för att skapa glossiga kulisser borde vi se till att de för vilka staden pyntas är välmående nog att ha glädje av pyntet. Eller har det gått så att vi spelar upp för gästerna och tänker att vi kan gömma undan de egna?
Det finns tillräckligt mycket ojämlikhet i vår värld utan att vi bygger på ojämlikheten med skryt som förskönar fasaderna och urholkar verkligheten.
Jag kommer fortsättningsvis att här recensera konst, och också diskutera den och dess … ja, roll. Jag öppnar också för gästande bloggare. Den första är min bror Magnus, och hans inlägg hittar du under rubriken Gästen. Hoppas han får sällskap där!