Kategorier
Dans

Ur livets absurda mångfald

Pjäsen Of Life, Chaos and Stuff är danskonstnären Ilona Salonens första långa soloverk. Salonen blev bekant för Barkerpubliken med MP-kollektivets Trash Lake, som hon för fyra år sedan gjorde tillsammans med kollektivkollegan Suvi Nieminen. Där Trash Lake var ett kraftfullt ställningstagande mot vår överkonsumtion av speciellt plast, omfamnar Of Life, Chaos and Stuff själva livet och tillvaron.

Programbladet formulerar det så här: ”Verkets anatomi är ett mångdimensionellt nätverk, där det betydelsefulla, det betydelselösa, det besynnerliga i livet korsar och överlappar varandra. Verket leker med universella och individuella erfarenheter, utan att försöka hitta uttömmande svar. Det bjuder oss att sörja och glädjas över livets unicitet, över dess plattityder, dess överväldigande oändligheter. Det skapar en värld där det fula och det vackra jämlikt visar varandra rumpan. […] Under processens gång har Salonen varit mera och mindre intresserad av hur de olika tids-, minnes- och föreställningsskikten skapar ständigt föränderliga stämningar då de korsar varandra. De stämningar som följt med ända till föreställningen har valts utgående från den kroppsliga intuitionen.” (min översättning)

Abstrakt och existentiellt så det förslår. Jag kan riktigt känna glädjen i att bara lyssna på just den kroppsliga intuitionen och ta vara på de sekvenser som sitter bra ihop. Salonen har också känsla för det transkonstnärliga, dvs överskrider gladeligen danskonstens gränser och går in i litteraturen, filmen, kulturen, skådespelet. Som dansare ger hon intrycket att vara stabilt jordnära och samtidigt fascinerande mångsidigt överraskande. Och sist men inte minst – allt hon gör gör hon med glimten i ögat, med sinne för det absurdas potentiella skönhet. Det kan dröja en stund innan en får tag på glimten, men då en väl fått tag på den är en fångad. 

Men nu till pjäsen. Upptakten är beckmörk. Småningom hör vi tunga regndroppar falla på taket, regnet tilltar och så brakar ovädret loss. Det dundrar ordentligt medan ovädret går över i den likaså dundrande Era-låten Ameno och en dimmig ruta i fonden mjukt bryter det kompakta mörkret. En gestalt växer upp i den violetta ljusrektangeln. Gestalten kommer över scenen i slow motion, med fladdrande kläder och en gångstil som får mig att tänka på actionfilmhjältar, Stjärnornas krigare och Kurosawas samurajer. Kläderna fladdrar i den dramatiska framfarten. Det här om något, tänker jag, har potential att bredda dansen till nya publiker. 

Sedan blir det tyst. Gestalten sitter ned vid ett kärl, överkroppen utför en långsam koreografi som för tankarna till butodans. Scenen frammanar en japansk teceremoni, fast kärlet är en svartmålad hink. Händerna leker som ånga ur kärlet, dyker ner i det. Gestalten tittar alltemellanåt forskande på publiken, emellanåt spricker det allvarliga ansiktet upp i ett gåtfullt leende. Ljudrummet fylls av det intressanta kanadensiska bandet A Silver Mt Zions djupt berörande låt Built Then Burnt. 

Pjäsen är tydligt delad i fyra akter, episoder. I följande episod klättrar dansaren upp på en stege och börjar sakta tala i en mikrofon uppriggad på pelaren intill stegen. Jag uppfattar bara strödda ord – det är hennes egna ord som andas vänskap, närvaro, existens. Med stor elegans tar hon med sig mikrofonen över scenen, lägger sig på golvet och återtar de tysta orden. Tredje episoden är en sekvens, där dansen tar hela rummet i besittning, hypnotiskt böljande, repetitiv.

Fjärde episoden, en mikrofon igen, dansarens sång som övergår i Loreens Euphoria och den lågmälda, lite meditativa stämningen övergår i en mycket energisk. Scenen utvecklas till något jag aldrig sett maken till och som jag tror sällan, om någonsin, skådats i dylika sammanhang – en orgie, ett fyrverkeri i glädje, en vild lek som sveper över scenrummet. Den japanskinspirerade kappan kastas av, dansaren blir en discodansare med festlig, emellanåt utmanande gestik. Glam-show, parodi utan förakt. Hinken kommer i fokus igen – den discorusiga dansaren tar ett vinglas, fyller det med vatten ur ämbaret och tar en klunk – och sprutar vattnet rätt upp i luften i en glittrande kaskad. 

Men också Euphoria tar slut. Dansaren drar sig bakåt på scenen, får tag i en gunga, drar undan det violetta framför fönsterrektangeln och vi blir varse en värld utanför. Dansaren sätter sig i gungan, gungar, gungar – och försvinner i mörkret. 

En fullträff.

Of Life, Chaos and Stuff
Koncept, koreografi och dans: Ilona Salonen
Ljuddesign: Olli Lautiola och Ilona Salonen
Ljusdesign: Antton Kainulainen och Ilona Salonen
Dräkt- och visuell konsultation: Timo Tamminen
Produktion: Barkerteatern – Scenen för den fria konsten i Åbo

Premiär 9.12.2021 på Barkerteatern

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s