Välkommen till min blogg

Inledningsvis vill jag berätta varför jag försökt mig på detta: min sorg över den svenskspråkiga lokalpressens lama intresse för den konst som skapas och visas i Åbo. För snart 25 år startade jag en tidning som skulle ”ta vid där dagspressens bevakning upphör”. Den kom efter några nummer att hamna i skuggan av andra projekt, men tanken på förlängningen har inte dött. Inte heller, som jag ser det, behovet av den.

Eftersom en så försvinnande liten del av konsten tycks rymmas med på kultursidorna behöver vi andra kanaler. Och kanske behöver vi också (godkänna) nya typer av text för konsten. Texter som inte är antingen långa, djuplodande analyser, korta informerande puffar eller ren marknadsföring. Kanske det går att hitta en modell någonstans där vid sidan om, eller mitt emellan? Kanske modell presentation, där konstnärerna får komma till tals och där texten inte behöver vara helt neutral utan får spegla skribentens åsikter utan att dock bli skribentens självhävdelseinstrument. Där texten ifrågasätter utan att gå till angrepp.

Hur finansieras texter om konst? Minns hur jag under ett besök i Ungern, för snart trettio å sedan fick se artiklar som skrivits av konstkritiker betalda av konstnärerna själva och publicerade i en konsttidning jag vill minnas att något konstnärsförbund gav ut. Detta koncept har mötts av rynkade ögonbryn – det där är ju fusk…

Som jag ser det är det ingenting att rynka ögonbrynen åt, förutsatt läsaren vet vilket slag av text det handlar om. Det viktiga är ju att konsten når ut, inte bara till mottagarna inom kretsarna som så att säga lever mitt i utbudet. Vi kan inte förneka pengars betydelse för så gott som all verksamhet, och skall heller inte förakta en konstnär som betalar – om hen har råd att betala, förstås – för att få sitt verk och sitt budskap förmedlat av någon som försörjer sig i några dagar på att hjälpa ut konstnären i offentligheten. Ty, om vi förlitar oss på de inre kretsarnas prioriteringar får vi hålla till godo med att de konstnärer som gynnas av kretsarna kommer att liksom åka snålskjuts ut i världen på sin egen popularitet. Bra så, men de allra flesta konstnärerna ryms inte med i detta tunna flöde, reglerat av gate-keepers, utan förblir i de inre kretsarnas periferi, med bara slumpmässiga möjligheter att nå ut i världen. Och det tycker jag inte är bra.

Allt fler verk – inkluderande utställningar och sceniska uppsättningar – åtföljs av presentationer i textform, enkelriktad kommunikation till mottagaren. Det är mycket välkommet, men inte tillräckligt. Vad mer behöver och vill vi ha?

Uppdaterad på Örfilens dag 2022