Kategorier
Dockteater

Fem dagar i dockteaterns magiska värld 

Början av november i Åbo betyder TIPfest, Turku International Puppet Festival. Årets upplaga, den tolfte i ordningen, ordnades 3–7 november på kulturcentret Manilla. Festivalen samlar branschfolk från när och fjärran och bjuder inte bara på föreställningar för publik, den satsar också på klubbkvällar med samtal med dockkonstnärerna och matnyttiga workshopar för teaterfolket. Arrangören Aura of Puppets är ett nätverk som länkar professionella inom branschen och jobbar på att utveckla den. 

Att hålla en festival vid liv år efter år kräver inte bara nätverk utan kunniga entusiaster. Sådana finns det gott om i Åbo, till stor del tack vare Konstakademins breda utbildningsutbud som omfattar dockteater, cirkus, dans och danspedagogik. Många blir kvar i studiestaden och bidrar till att utveckla nätverket och hålla det vitalt.

Dockteatern har under de senaste fyra årtionden upplevt ett stadigt uppsving både här och på andra håll. Vad det beror på har väl inget entydigt svar, men ett fenomen som kan lyftas fram är det postmoderna tänkets norm- och gränsupplösning. Dockteatern, som i den moderna världen började uppfattas som något att roa barn med, vände nu blickarna dels mot ursprunget och dels mot de möjligheter som öppnades då normerna luckrades upp. Med detta inte sagt att traditionen med experimenterande dockteater någonsin skulle ha varit död.

Vad är då dockteater idag? Ja, det kan vara nästan vad som helst som uppförs på en scen och som i performansögonblicket får liv genom dockförarens medverkan. Också scenen kan vara nästan vad som helst, den behöver inte vara ett skynke bakom vilket dockorna tittar upp och gör roliga saker. Dockorna kan vara medaktörer i människoteater, de kan också vara klossar som föraren animerar med berättelser, ljud eller stickord. De kan vara så små att de fästs i ändan av ett finger och så stora att de i sin fulla längd och bredd inte ryms in genom en vanlig dörr. Dagens dockteater skyggar inte heller för det allvarliga och smärtsamma, även om det komiska och burleska lever kvar. Sky is the limit – det finns faktiskt ingen avgränsning för vare sig form eller innehåll.

Festivalen har haft olika teman, som till exempel konstruktion av dockorna, ljussättning och lätthet. Årets TIPfest fokuserade på ljud, musik och rytm och hade bjudit in den slovenske musikern och doktorn i dockteater Matija Solce att hålla en workshop. För publiken figurerade Solce tillsammans med skådespelaren Filip Sebsajevic i det som för mig blev festivalens höjdpunkt, Being Don Quichotte, en föreställning som redan innan den egentligen börjat hade trollbundit publiken. I slapsticksanda, men sällsynt intelligent, finurligt och (tras)elegant fick Don Q och hans vapendragare slutligen rida iväg på sina Stora Äventyr. Det var interaktiv teater, dockteater, fysisk teater, föremålsteater – nonsensföremål som fick liv, svängig dragspelsmusik – och en enda marionett, Don själv. Och de två aktörernas dramatiskt bökiga men samtidigt varmt vänskapliga ansträngningar för att komma fram till Berättelsen – som inte behöver berättas, den kan vi ju. 

Festivalens program säger något om nutidsdockteaterns bredd. Där publiken med hull och hår drogs in i Sebsajevics och Solces högt uppskruvade spektakel, satt den knäpptyst och följde med repliker och rörelser i Anna Nekrassovas pjäs Ennen Peukalo-Liisaa (Före Tumme-Lisa) om barnlöshetens gissel, baserad på H.C. Andersens saga, eller rättare sagt på sagans upptakt och kvinnan som önskar sig ett barn. Hoppet förvandlas gång på gång till förtvivlan. De olika stämningarna var fint och symboliskt gestaltade med krukskärvor, förtorkade kvistar, danssekvenser och sång. En annan Andersénsaga inspirerade i sin tur Elina Sarno till hennes slutarbete vid konstakademin, Flickan med svavelstickorna. Föreställningen, ursprungligen uppförd 2007, har vid det här laget gått vidare till dockteatern Karlsson Haus i Sankt Petersburg, som av förekommen anledning skickat en inspelad version till festivalen. Formatet förmådde lyckligtvis inte förta magin i denna black-boxuppsättning, där den lilla dockan upptäcker en hård värld ur tändsticksperspektiv. Greppet är poetiskt, och ackompanjeras av en sällsamt finstämd ljudvärld. 

Litterär inspiration ligger också bakom Mila Nirhamos Pilvien paino (Molnens tyngd), där Irène Némirovski(Perrine Ferrafiat) och Elvi Sinervo (Nirhamo), två författare som hamnade i andra världskrigets skugga, berättar om sitt liv ackompanjerat av krigets fasor. Scenografin var fin med sina gräddvita, skrovliga skynken och de olika dockteatermedel med vilka man gestaltade den krigshärjade världen. 

Dora Maars fotografier och det som omgav dem men aldrig sågs på hennes bilder, inspirerade Niina Lindroos till tablån The Unmentionable som i strömmen av föreställningar framstod som lite blek. 

Operans värld inspirerade teaterkonstnären Erika Malkki till föreställningen Poor Butterfly – det var naturligtvis Giacomo Puccinis Madama Butterfly som var förlagan. Föreställningen var på samma gång clownaktigt sprallig och sorgset seriös i sin skildring av huvudpersonens väntan och slutliga katharsiska befrielse. 

Maestro med förhinder

Programmet omfattade förstås också en handfull barn- eller barnvänliga föreställningar. Min favorit bland dem var den enkla lilla Viisas Matti ja muita juttuja (Den vise Matti och andra historier), där den genomsympatiska dockteaterkonstnären Timo Väntsi, ackompanjerad av musikern Kari Mäkiranta bjöd på anekdotiska historier berättade med små roliga dockor mot en fondskärm av trasmatta. En förhandsfavorit var guarattellemaestron Bruno Leone från Neapel som tillsammans med musikern Ibrahim Drabo från Burkina Faso skapat en dialog mellan Pulcinellatradition och Drabos folkmusik. Tyvärr stack coronan käppar i hjulen här och Drabo kunde inte komma till Åbo, så Leone fick ensam göra en show som onekligen blev lite lång för dem i publiken som inte förstod napoletanska, trots att en tolk var på plats. Det var verkligt synd, den gamle maestron hade säkerligen haft mycket mer att ge. 

I samband med festivalen publicerades två böcker. Dockteaterkonstnären Rosa Halmes bok Block Theatre är en handbok i klossteater, ett tio år gammalt koncept som prövats i både dramatiskt och terapeutiskt syfte, och bygger på hur enkla föremål kan stimulera fantasin. Dockteaterkonstnären Ishmael Falkes bok Niin se vain on. Maailmankaikkeus nukketeatterina (Så är det nu bara. Världsalltet som dockteater) leker med tanken om hur olika fenomen skulle te sig om de betraktades som dockteater. Precis, en coronabiverkning som puffar lite på invanda perspektiv.

Efter fem tämligen intensiva dagar av dockteater i dess många olika skepnader kan jag bara konstatera att den med sin allkonstnärliga potential verkligen har framtiden för sig. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s