Åbo svenska teater öppnar sin första postcoronala säsong med en klassiker. Att det blev Tjechov och Onkel Vanja är fint – pjäsen tampas med fenomen som är minst lika aktuella och brännande nu som då den skrevs i Ryssland för 124 år sedan, ja kanske till och med mer: Omvälvande förändringar i samhället. Miljöförstöring och hotande utarmning på olika fronter. Individens existens i en verklighet med oändliga, samtidigt begränsade möjligheter, där meningen med livet inte är självklar. Kärleken – denna obändiga kraft som ställer alla rationella resonemang på skam, som så lätt hamnar på villovägar? Vanja har ledmotivet: ”Här är nu mitt liv och min kärlek – vad skall jag göra med dem?”
Anton Tjechov visste vad han talade om. Som läkare kom han i kontakt med människor i alla olika skikt inom det ryska samhället som, liksom hela den industrialiserade världen under hans livstid, var statt i enorm förändring. Som den gudabenådade iakttagare han var hade han ett enastående material att jobba med. Att han sedan också var så hemmastadd med skrivandet att han förnyade både novellen och teatern med det materialet får vi glädjas åt än idag. Och han ställer oss fortfarande inför frågor som vi måste söka svaren på i oss själva.
Regissören Tuomo Rämö har en rad uppsättningar av ryska klassiker i bagaget. Han placerade pjäsen i dess egen tid för så, säger han, görs bäst rättvisa åt den karakteristiska humorn och det berörande hos Tjechov. Inslag av nutid finns men begränsar sig till replikeringen och en del tokroliga scener.
Mika Haaranens scen är en fantastiskt vacker, ombonad interiör i ett smått förfallet lantgods där elektriciteten gör försiktig entré. Det är höstlöv och vackra klänningar, det är kandelabrar och samovarer som hotas av elektriciteten. Det är bokhyllor, mamans upplysta skrifter, frustrerad handlingsförlamning och mellankoli. Och en besvärlig ekonomisk realitet:
Onkel Vanja (Markus Riuttu) och Sonja (Daniela Franzén), dottern till hans döda syster Vera, har skött familjegodset och underhållit änklingen, professor Serebrjakov (Jukka Aaltonen), som flytt landsortstristessen till staden och gift sig med den unga vackra pianisten Elena (Amanda Nyman). De har också betalat av den skuld Vanjas far satte sig i för att betala godset. Professorn ser sig dock, trots att han lämnat stället och gift om sig, helt delaktig i godsets värde.
Då vi blir delaktiga i berättelsen har professorn med fru vistats en månad på godset. Deras urbana livsstil har vänt upp och ned på den arbetsdikterade, trygga vardagsrutinen och ingen kan koncentrera sig på sitt. Professorn tyranniserar tillvaron med sin dåliga hälsa och låter gång på gång kalla på doktorn Astrov (Samuel Karlsson), som liksom Vanja förälskar sig i Elena. Sonja i sin tur är förälskad i doktorn, den friska fläkten med intresse för både natur och kultur, vars existens också Vanja uppskattar. Situationen är kaotisk under en yta som krackelerar och småningom exploderar.
Av begripliga skäl är alltså Vanja rosenrasande på sin svåger: professorns texter, som han och Sonja i åratal renskrivit har visat sig vara värdelösa. Professorn själv är totalblind för sin egen futtighet, som han förtränger och projicerar den på ”nollan” Vanja, vars möjligheter han i sin självupptagenhet kvaddat. Nu vill han dessutom omsätta godset i värdepapper, men vart skall då Vanja, Sonja och mormor Maria (Monica Nyman) ta vägen? Godset har blivit deras ekonomiska plattform och deras livsinnehåll, fast allt gärna hade fått vara annorlunda. Arbetet med det jordnära berättigar existensen och ger plats för drömmen om något bättre, om det bättre så är i en hinsides tillvaro.
Pjäsen är rik på humor och dråpliga vändningar, vilket inte hindrar den från att vara en seriös hyllning till arbetet och det enkla livet. Tjechov är inte nådig när det kommer till uppblåsta akademiker som idisslar skåpmat som inte omsätts i handling. Han snuddar vid Marias intresse för upplysta skrifter men låter henne samtidigt beundra professorn och ställa honom före sin egen son, som hon förebrår för att ha tappat greppet, utan att vilja se kopplingen mellan Vanjas tragedi och Serebrjakov. Den gode professorn förkväver pianisten i sin hustru som börjat känna sig som ”en bifigur i sitt eget liv” – han störs numera av samma musik som troligen bländade honom till kärlek till Elena, som i sin tur bländades till kärlek till honom av det sken av begåvning han omgav sig med. Bakom sin ”opraktiskhet” gömmer han att han ser godset och dess invånare som föga mer än en resurs.
Professorns motpol är Astrov, doktorn som, när han inte åker omkring och sköter sjuka planterar träd för att motverka den accelererande skövlingen av flora och fauna. Hans framåtblickande idéer finner föga genklang hos andra än Sonja, som ju är kär i honom. Sonja har fötterna på jorden och ser till att alla slutligen försonas efter pjäsens dramatiska klimax så det enkla, strävsamma livet får återta sin plats.
Trots diverse kängor behandlar Tjechov sina karaktärer med värme och humor, något som ÅST-ensemblen väl fångar upp. Rollfigurernas irritation och klibbiga desillusion gestaltas med en sordin i fin tjechovsk anda och varvas med tokroliga, uppsluppna scener. Skådespelarna tar jämnstarka platser. Också bifiguren, den överpositiva jasägaren Telegin (Ingemar Raukola) blir en hel roll, visserligen lite i marginalen liksom också Maria. Gruppen tycks växa ihop och in i sina roller under premiärens gång. Det förargliga med bekanta pjäser är ju att karaktärerna, hur en än försöker låta bli, ställs i relation till tidigare upplevda. Här växer sig skådespelarna tillräckligt starka för att fösa sådana jämförelser åt sidan.
Det starkt visuella och dramatiska i pjäsen understryks av Antti Niitemaas lyhörda ljusföring och av Hannu Hauta-Ahosmusik, som bildar en situationskänslig, suggestiv väv och sitter helt underbart. ÅSTs Morbror Vanja blir så något av ett allkonstverk, njutbart, mångbottnat och tankeväckande.
Publicerad i Ny Tid, oktober 2021
Premiären 16.9, föreställningar ännu 16., 30. och 31.12.2021
Bonckys blandade 