Årets FinFringe var den tredje i ordningen, och blev trots de osäkra tiderna i medlet av oktober 2021 en succé. Festivalen bjöd på föreställningar och evenemang i scenkonstvärldens marginal – fringe – såsom dans, dockteater, cirkus, story-telling med mera. De femton föreställningarna, av vilka de flesta gavs mer än en gång, var både välbesökta och se-, eller i vissa fall upplevelsevärda. Det bäddar för en god fortsättning.
Fringe är en festival för den fria scenkonsten. Dess syfte är att ”stärka den lokala konsten genom att ge den ett globalt sammanhang, erbjuda upplevelser utanför det traditionella och uppmuntra till modiga och gränsöverskridande, innovativa satsningar”. Det här låter lite klyschaktigt och kanske festivalen snart kommer ut med en uppdaterad programförklaring: då den ordnades första gången, 1947 i Edinburgh, såg ju världen verkligt annorlunda ut. Då var deltagarna scenkonstnärer som inte kvalificerat för den ”riktiga” festivalen i staden. Marginalfestivalen, the Fringe Festival, levde vidare av sin egen styrka. Idag samlar den scenkonstnärer verksamma på olika håll i världen i et nätverk som omfattar drygt 240 städer. Det nordiska nätverket i nätverket omfattar tio städer i de nordiska och de baltiska länderna. I Finland ordnas Fringe också i Lahtis. En titt på de olika Fringe-festivalerna ger vid handen att de är just så olika till sin karaktär som en kan förvänta sig. En googling är givande och värd besväret!
Vi kan konstatera att den gränsöverskridarfavorisering vi sett under de senaste trettio åren verkligen burit frukt – någon trängsel där i marginalen är det inte fråga om, men utbudet på verk som inte passar in i det traditionella scenkonstflödet har vuxit explosionsartat – om uttrycket tillåts – under de senaste årtiondena. Och snart kanske det blir aktuellt att revidera vår uppfattning om ”det traditionella”.
Årets FinFringe var den första jag hade tillfälle att delta i. Jag mäktade alls icke med allt – festivaler kräver tid och planering. Men fyra föreställningar lyckades jag pricka: Tiia Kasurinens I’m Not Entirely Here (Cybersad), den schweiziska duon Elsa Couvreur och Mehdi Duman med Anchor, Wild Tales med skotska Rachel Clarke och tyske Jonas Siepman, plus Oliver Nilssons The Baroque, samtliga entimmes föreställningar dans, fysisk teater, story-telling respektive clowneri.
Förhandsinfon för Tiia Kasurinens I’m Not Entirely Here (Cybersad) utlovade ”realitystjärnor typ the Kardashians, internet och sorg: nu finns inte längre bara jag utan också en superstylad onlineversion av mig själv.” Inte min tekopp tänkte jag, men trotsade min tveksamhet och risken att bli illamående av föreställningen. Det blev jag inte, men nog berörd. Illa berörd, och samtidigt tveksam – vad vore ett rimligt förhållningssättet till fenomenet konstruerat alter ego där ytan är allt? Ytan är aldrig allt, något måste alltid bära upp den. Hur går det, om en, för att låna Kasurinens egna ord, är ”lost in a world that doesn’t exist”.
Den yta som bärs upp består av smink, hudfärgad kroppsstrumpa med stoppade höfter, en meter blond peruk, tjugo cm klackskor. Rummet bildas av en kvinnlig robotröst som på engelska mässar intighet typ jag bryr mig inte om kärlek, det är pengar jag vill ha. Den stackars kvinnan (ja, tycker konstigt synd om henne) som poserar och dansar sin stela dans med streamingduken som bakgrund går från att vara ett livlöst, mekaniskt objekt för publikens blickar till att visa rovdjurständerna som aggressiv sångare.
Jag saknar någon form av problematisering av fenomenet, något som skulle ge Kasurinens ansträngningar någon mening. Kanske finns den här och jag har bara blivit alltför bedövad av spektaklet för att upptäcka den. Kanske finns här för mig främmande koder. Lämnar studion med en känsla av kletighet – av sminket som snart skall smälta eller det obehagliga i bristen på liv på scenen. Medkänsla med något som inte vill ha medkänsla, som inte vill något överhuvudtaget?
Efter den totala cyberalienationen känns det i det närmaste underbart att på teaterns stora scen se levande människor som agerar i parkärlekens dynamiska växelverkan. Den schweiziska duon Elsa Couvreur och Mehdi Duman, hon dansare och koreograf, han skådespelare och dansare, tar avstamp i Den Stora Förälskelsen. Ackompanjerad av Elvis ultraromantiska Only You ter sig kärleken som ”en abstrakt kraft, fri som fågeln”. Den fasen varar som känt sällan speciellt länge, så inte heller här. Det blir vardag, det blir meningsskiljaktigheter, obalans i relationen, gräl och försoning.
Föreställningen talar och tilltalar, duon jobbar ihop som om de aldrig gjort annat och det är fart på. Men problem uppstår – i något skede börjar jag önska större skärpa i rörelserna, det vardagliga som först kändes så välkommet börjar skava. Är det något jag missar här nu, eller något de missar? Har glöden börjat falna?
Anchor kategoriseras som fysisk teater, dvs ”en direkt, inifrån kommande, yttre fysisk gestaltning” (Wip19.10.21) Jag skulle hellre tala om dans, men det hela är inte riktigt det heller – var nu gränserna kan dras, om de överhuvudtaget kan eller behöver dras. Hur som helst, i något skede börjar det kännas lite långrandigt, och den kanske mest berörande scenen då duon sitter rygg mot rygg och gnolar på olika låtar och plötsligt upptäcker att de gnolar på samma låt, blir lite lös i kanterna. Speciellt besvärligt blir det i slutscenen, då de två luffar tillbaka in på scenen i dinosaurieskrud – för att ge emfas åt den dyrbara känslans evighetsnatur? Det kunde fungera som en självreflektiv, lite humoristisk knorr – vi tror ju så lätt att vår kärlek är unik, och att bli påmind om att så inte är fallet har förvisso en viss komisk potential – men jag är inte helt säker på att scenen fungerade så.
Trots nämnda små skavanker är Anchor en fin bild av parkärleken med dess glädje och umbäranden.
Storytelling på skotska – kan det bli festligare? Det är vad Wild Tales bjuder på, under en resa vi inleder per flyg. Våra beledsagare är storytellern Rachel Clarke och hennes ”assistent” Jonas Siepman. Resan går från Glasgow, där vi träffar en miljöaktivist som tagit sin tillflykt upp i ett träd, vidare till ön Eigg där öborna efter århundraden av förtryck emanciperat sig; genom the Highlands där vi får ta del i en familjs märkliga öden och så till Edinburgh, där Fringefestivalen föddes och storytelling har sitt eget centrum. Den härligt frejdliga Clarke tar ut svängarna med det skotska, leker inkännande och varmt med myterna om det stolta folket och dess egenheter. Inte bara som fantastisk storyteller; hon har också förmågan att dramatisera och kan tricken för att få med sig sin publik och delar med sig av sin inlevelse. Assistenten hänger med i svängarna med glimten i ögat.
Festivalens sista nummer blir The Baroque, Oliver Nilssons narrspel om en självförtjust baron med hjärtesorg. Iklädd vit kråsskjorta och åtsitttande vita leggings lägger han ut sig, fjäskar och fiskar efter publikens beröm och uppmuntran. Den olyckliga kärleken leder honom till en duell, för vilken han bland gästerna på Tiljan plockar en man som visar sig mycket lämpad och gör duellen till ett spektakel i sig. Nilsson är en clown, vilket markeras med de röda kindrundlarna och ett evigt fjärtande – varje gång han vippar på rumpan klämmer en i publiken till med en klassisk tuta. Fest för alla buskisdiggare och obönhörligen skrattframkallande.
(Publicerad bara här)
Bonckys blandade 